Publicerad 2009-04-28 16:06:33 i Allmänt,
Var till läkaren idag, har en helt underbar läkare, han är lugn och trygg. Ger raka besked och inget jäkt under besöket. Man känner verkligen att han bryr sig. Han har jobbat med detta i 18 år.
Tumören har minskat från 6x4 cm till 4x3 cm, underbart! Idag diskuterade vi inför operation, ska göra en ny mammografi och ultraljud. Sen ska jag få träffa kirurgen som ska operera mig för att diskutera huruvida det ska bli bröstrekonstruktion eller inte vid operationen. Det viktigaste för mig är att bli helt frisk! samtidigt vill jag ju ha ett nytt bröst men har backat när det gäller det. För mig är hälsan det första. Vill inte gå igenom detta en gång till. Nu är det ju bara 3 cytostatikabehandlingar kvar! Imorgon är den fjärde och den 9 juni är den sjätte och sista cytostatikabehandlingen!
Det bästa resultatet för ett nytt bröst är tydligen om man väntar tills efter strålningen och tar hud och vävnad från buken eller ryggen. Men dom operationerna är långa, tar man från buken så tar operationen enl uppgift över 6 timmar. Jag har ju problem med att jag får frossa när jag vaknar av narkosen, jag får ligga i en värmesäng med värmefläkt och få medicin mot frossan. Så den längre operationen är jag inte så road av. Men ska ta en rejäl diskussion med kirurgen.
Ja du Carina, samtalsgrupp, det önskar jag fanns men det är tydligen längre fram i behandlingen som man kan börja i en sån grupp. Som tur är så har jag fått kontakt med några via nätet som också har behandlats eller behandlas för cancer och vi mailar så det är en trygghet att känna att man inte är ensam.
Kan bara säga att jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat sätta mig in i dessa känslor som jag har i och med bröstcancerdiagnosen. Efter cirka 2 månader efter diagnosen började jag funger någorlunda normalt, utan panikångest mm. Men minnet är "kort*", har koncentrationssvårigheter och det är tydligen vanligt. Kroppen orkar nog inte med så mycket just nu.
I söndags var jag ute och åt med några av mina härliga arbetskamrater, så härligt! och idag var jag på avdelningen och hälsade på och fick kramas lite. Ni är bara för underbara!
Ett stort tack och stor kram till er som hör av er via mail och kommentarer här och även till er som jag vet bryr sig men inte skriver. Vet ju att ni finns där och bryr er också!
Anne Mari
Publicerad 2009-04-25 18:42:51 i Allmänt,
Jag är så glad att jag har mina barn! och barnbarn!
Min dotter som bor 28 mil från mig har varit här sen i onsdags och åkte hem idag och hon hade naturligtvis med sig mina barnbarn, Molly 2 år och Wille 8 mån. Det har varit full rulle här, inte en lugn stund vilket har gjort mig gott. Har kunnat fokusera på något helt annat än min sjukdom.
Har skrattat gott åt Mollys härliga kommentarer, barn är ju så härligt spontana. Lilla Wille är bara för härlig också, han pratar och pratar och vill hela tiden gå. Man ska hålla honom i händerna och han ska traska runt. Så härligt okomplicerat livet är när man är barn. Man lever här och nu. Det är så tomt här nu utan deras underbara skratt.
Det har gett mig massor med härlig energi.
Kommer inte att kunna gå in så ofta här nu då min dator har gått sönder. Det går inte att starta den. Så nu får jag använda sönernas datorer när de inte är hemma.
På tisdag är det dags för läkarbesök igen, är lite orolig att tumören inte ska ha minskat tillräckligt i storlek. Ibland tycker jag att den känns betydligt mindre och ibland känns det som om den inte minskat något alls. Det är säkert vanligt att känna så här.
På onsdag är det då dags för den fjärde cytostatikabehandlingen, nu är det på sluttampen känns det som med behandlingen. Längtar tills det är över med cytostatikan, längtar efter mitt egna hår, att inte känna mig trött. Vill komma tillbaka till det vanliga livet. Fast det kommer väl aldrig att bli som vanligt igen när man gått igenom en cancersjukdom.
Hoppas ni alla får en underbar söndag med lika härligt solsken som det har varit idag!
Kram
Publicerad 2009-04-21 10:44:40 i Allmänt,
Det var några dagar sedan jag skrev. Fick blåsor i munnen vilket var jobbigt. Kunde knappt prata och det gjorde ont hela tiden. Det är en av biverkningarna från cytostatikan.
Jag vet inte vad som hände men tappade fullständigt lusten att skriva, även fast jag ville. Har varit inne och läst kommentarerna, tack goa ni och tack Annika för din hälsning på min födelsedag!
Jag har annars varit piggare än förra gången jag fick min behandling, trots att jag har infektion. Så det ser hoppfullt ut. Har även känt av småvärk i bröstet och armhålan, hoppas det betyder att cytostatikan ger effekt. Ska till läkaren nästa vecka och även få min 4:e behandling.
Humöret går upp och ner. Igår när jag vaknade var jag jätteledsen, allt kändes tungt. Det är inte lätt att vara ensam vuxen i en familj, ha försörjningsansvaret samtidigt som man är sjuk. Inte får jag 80% av min inkomst heller eftersom det är ett tak på hur mycket ersättning man får från Försäkringskassan. Min utgifter är ju baserade på hur mycket jag tjänar när jag jobbar så det blir tufft. Bägge sönerna tar ju studenten i år också. Har sökt fonder så jag hoppas jag kan få lite därifrån.
Ensamheten är värst, det är en märklig ensamhet, har ju vänner, familj men ändå känner man sig ensam. Det är en annan värld man lever i när man har cancer. Det är något som jag inte visste om innan.
Idag ska jag till SöS och få min picc-line omlagd och spolad. Det är skönt att få komma iväg lite. Har så svårt att ta mig någonstans, det tar emot eftersom jag blir trött så fort. Men vet att jag måste tvinga mig själv att ge mig iväg ut.
Har väl aldrig längtat så mycket till sommaren som jag gör nu. Våren är för mig den bästa tiden men i år vill jag att den bara ska rulla förbi.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-17 14:08:54 i Allmänt,
Det är några dagar sedan jag skrev så nu är det dags igen. Tack för era kommentarer!
Har fått svamp på tungan och blåsor i munnen så jag kan knappt prata för det gör så ont. Det är en biverkan av cytostatikan. Då vet jag hur det känns också, kanske finns någon mening med detta också i framtiden. Men jobbigt är det.
Så härligt väder ute, solen skiner från en klarblå himmel. Har fått hjälp att städa hemma av sönerna och Andrea, de har också gjort iordning på balkongen, vilka härliga ungdomar!
Känner att jag har lite "skrivtorka" just nu, har så mycket tankar i huvudet men svårt att få ner det på pränt. Har "äntligen" accepterat att jag är sjuk, att jag har bröstcancer. Inser nu att jag haft en rejäl krisreaktion efter beskedet.
Längtar jättemycket efter min dotter, min svärson och mina barnbarn. De bor ju 28 mil ifrån mig och just nu är barnbarnen sjuka så jag kan ju inte träffa dom. Tur att telefonen finns.
Hoppas ni får en underbar helg var ni än befinner er i livet, det finns en sol åt alla.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-13 12:59:36 i Allmänt,
Fick åka hem inatt, vita blodkropparna samt de neutrofila är på väg ner men låg skapligt. Har en infektion och eftersom jag inte hade feber när jag kom in så fick jag antibiotikatabletter istället för dropp. fMåste åka in igen om febern återkommer, vill inte det. Nu är det jobbig vecka framför mig eftersom vita blodkropparna och de neutrofila kommer att sjunka rejält innan de stiger igen. Får bara hoppas att de inte sjunker för mycket. Det gick ju bra förra gången men ju fler cytostatikabehandlingar man får ju mera slår det ut immunförsvaret. Och på det att jag blev så dålig första gången.
Det är lite lurigt detta med infektionskänsligheten när man får cytostatika, gränsen för feber då man måste åka in är 38,5 eftersom kroppen reagerar annorlunda mot om man är helt frisk och får infektion.
Idag ska jag bara ta det mycket lugnt, har ju svårt för det. Är nog uppe och håller på för mycket under den här jobbiga perioden. En läxa att lära mig, att låta andra hjälpa mig.
Nu är det bara 3 cytostatikabehandlingar, har kommit halvvägs. Underbart, kan se ett litet ljus.
Tack för alla era härliga kommentarer, uppmuntrande ord, det ger mig extra styrka.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-12 21:55:40 i Allmänt,
Var tvungen att gå in och titta om jag fått några kommentarer innan jag åker in akut. Har fått feber idag, bara runt 38 grader men läkaren vill att jag åker in då jag första gången hade så låga vita blodkroppar. Måste in och ta prover, håll nu tummarna att jag får åka hem igen och inte blir inlagd. Att de vita blodkropparna visar sig från den bästa sidan, fast risken är väl minimal då de är på väg ner nu en behandlingen. Jag vill inte bli inlagd, jag vill vara hemma.
Tack för era kommentarer och att ni läser
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-09 14:40:30 i Allmänt,
Idag mår jag inte så bra, illamående, kraftlös och vill bara sova. Men det är mycket bättre än efter första behandlingen så jag är tacksam att det verkar gå lika bra som förra gången. Jag har ju kommit halvvägs i min cytostatikabehandling och det är inte dåligt.
Ikväll ska jag tända ljus för alla som har det jobbigt. Livet kan förändras på bara en sekund. En familj har för ett par dagar sedan förlorat sin 14-åriga dotter i en tragisk olycka. Att inte få ta farväl, att efter att sagt hej då så ses man inte mer. Det väcker tankar om hur skört livet är.
För mig är det viktigt att varje dag säga till mina barn att jag älskar dom. Att försöka att inte skiljas åt om man är osams, utan ta ett steg tillbaka då och säg att "jag älskar dig". Livet är så kort, så varför ägna energi till att bråka, lägg den energin på det positiva som trots allt finns här. Även om det är svårt att se det ibland.
Var nu rädda om varandra och låt oss tända ett ljus ikväll
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-07 21:59:22 i Allmänt,
Så äntligen har jag kommit halvägs i cytostatikabehandlingen och det känns skönt. Både KIcki och mamma gjorde mig sällskap idag. Och min stackars syster Ellinor fick knappt någon tid alls att prata, jag bubblade på som sjutton. Antingen är jag speedad av de stora kortisonmängderna eller så börjar antidepressiva medicinen ha effekt så jag börjar bli mig själv igen.
Ser ljusare på tillvaron än bara för någon dag sen. Förstår ju att nedgångar i humöret kommer men känns som att uppkommarna, det posivita börjar vinna slaget om mig.
Var på jobbet innan behandlingen och det var bara så gott att träffa alla och få kramas lite. Idag kändes det starkt att det är inte förräns i höst jag kommer tillbaka dit. Har förlikat mig med den tanken. Så nog går det framåt.
Fick ett härligt tfn-samtal med Maria från Nytorpa, en härlig vän. Det blev ett långt men väldigt givande samtal, det är 1 1/2 år sen Åsa och hon var här. Saknar dom väldigt mycket så nu ska vi planera att ses igen.
Goa Kicki har lagt upp gardinerna och draperiet som Jennie köpte häromveckan på IKEA åt oss, är så glad för all hjälp jag har fått och får. Förstår mer och mer att det faktiskt inte är "farligt" att ta emot hjälp.
Har bestämt mig för att inte operera ett nytt bröst i samband med att man tar bort tumören. Vill inte riskera strålbehandlingen på något sätt. Vill vara helt frisk, vill inte bli sjuk igen så operation av nytt bröst får det bli senare. Det viktigaste att fokusersa på nu är att jag ska blir frisk, omvärdera mitt livsätt rejält. Ta vara på varje dag för vad den är.
Finnas här för mina barn, barnbarn, svärson, svärdöttrar, syskon svägerskor, släkt. Samt för min goa vänner.
Kanske det äntligen blir dags att skriva en bok som jag alltid velat skriva, vem vet vad som dyker upp.
För mig så har alla stora händelser i livet en mening. Att stanna upp, reflektera, vad är viktig.
Vi lever här och nu, lever du i gårdagen så lever du inte i nuet du låter ditt liv förgås för tillfället.
Lever du framtiden så förbrukar du ditt liv just nu, just här och du har inte levt, du har kastat bort livet just nu.
Så var snälla mot er själva oavsett var i livet ni befinner i. Lyssna på kroppens signaler. Våga ta klivet och förändra.
Själv lyssnade jag inte, första året utbränd, depression. Stenhård bearbetning med KBT, tillbaka till nytt jobb inom 5 mån, startade stenhårt med heltid. 3 månaders sedan arbetsskada, kan knappt använda vä arm, väntar på operation. Men vägrar vara sjukskriven, får andra uppgifter, opereras ett halvår senare, sjukskriven 14 dg sen fullt fart igen.
Kände knölen i bröstet under hösten men ignorerade den då jag varken hade tid eller råd att vara sjukskriven fast jag insåg att något var galet. I januari kunde jag inte fortsätta ignorera den. Kollega kände och tog genast upp luren för att jag skulle ringa bröstmott/onkologen. Fick tid samma dag, sen rullade det på i kanonfort. OCH här står jag nu, efter många tårar, mycket ångest, mycket oro, mycket som jag varit tvungen att acceptera.
Kan det rentav vara så att när vi inte lyssnar på våran kropp utan kör på en dag så händer det något radikalt med våra celler och det blir cancer?
LIte tankar på här på kvällskvisten
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-06 17:17:10 i Allmänt,
Var och hämtade mitt nya körkort idag, fick skjuts av Carina, tack snälla du. Det har varit jättefint väder ute idag men jag har tagit det lugnt. Vill inte äventyra min behandling imorgon. Kicki följer med mig igen, det är en stor trygghet att ha någon med sig. Klev upp tidigt imorse och åkte till VC och tog nya blodprover, hon var riktigt duktig som tog proverna.
Idag saknar jag mitt jobb, att ha regelbundna tider, få träffa mina arbetskamrater, få vårda patienter. Det är ett underbart jobb.
Har så mycket tankar, funderingar kring livet men just nu så går det bara inte sätta det på pränt. Men det kommer.
Kram och tack för alla underbara kommentarer!
Anne Mari
Publicerad 2009-04-05 17:18:23 i Allmänt,
Just nu känns allt tungt, men det är väl som det är när man har denna förbaskade sjukdom. Imorgon blir det nya prover och måtte dom vara bra så att det blir behandling på tisdag. Är fortfarande förkyld men har ingen feber.
Har svårt att hitta motivation just nu och därför blir det inget speciellt skrivet.
Önskar er alla en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-04 11:30:10 i Allmänt,
God förmiddag! Solen skiner och jag är förkyld. Måste bli frisk till på tisdag då jag får ny cytostatikabehandling. Ska bege mig ut en liten vända och få lite frisk luft och njuta av solen.
Fick två riktigt intressanta kommentarer i föregående inlägg från Rut och Ingela, mycket läsvärt. Ska spinna vidare på deras inlägg senare idag.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-03 08:23:03 i Allmänt,
Har funderat mycket på hur snabbt mitt liv har förändrats sedan jag fick diagnosen bröstcancer. Det känns som om man inte längre är delaktig i livet. Lever vid sidan av. Ser en annan del av livet som patient, och inte som tidigare den som vårdar. Har fortfarande väldigt svårt att acceptera att jag är sjuk. Att jag inte kan jobba, vara frisk, ha krafter att göra det jag vill.
Har även insett hur olika cancervården ser ut i Sverige beroende på var man bor. Att behöva åka 14 mil varje dag i 3 dgrs tid för att få cellgiftsbehandling är för mig inhumant. Det ser säkert ännu värre ut i norra Sverige där avstånden till sjukhus är ännu längre. Helena har skrivit en mycket intressant artikel om cancervården i Sverige; www.clife.se
Har även fått se hur en del vänner som jag trodde skulle finnas hos mig nu, inte hör av sig. Kan ju vara så att en del inte klarar av svåra sjukdomar och därför drar sig undan. Sen har det ju kommit flera vänner där kontakten inte varit så tät de sista åren men nu finns dom här och stöttar mig.
Att ta telefonen och ringa och prata är inte lätt just nu. Har pratat med andra som också har cancer och de säger samma sak. Så ni som funderar på varför jag inte hör av mig, det är inte ointresse. Däremot så uppskattas det att få telefonsamtal eller mail. Det värmer gott.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-02 10:24:34 i Allmänt,
Idag är en riktigt upp och ner dag. Har ju så mycket att vara tacksam över men är mest ledsen. Är så trött på att vara på "andra sidan" livet. Behöver mer än någonsin skaffa struktur i min tillvaro, vet inte varför det tar emot så fort jag ska göra det.
Vaknade inatt flera ggr av att jag är förkyld, ont i halsen men som tur är så har jag ingen feber. Ska ju få min tredje cytostatikakur på tisdag så det gäller att jag är frisk tills dess.
Kanske är det så att jag sakta men säkert börjar inse att jag faktiskt är sjuk?! Kanske är det dags att ta ett riktigt samtal med läkaren och få mera information om min bröstcancer. Har ju värjt mig hela tiden, tagit en liten bit i taget. Det hjälper inte just nu att jag är sjuksköterska, vill inte veta statistik osv. Det gör mig bara deprimerad att se alla som fått återfall efter ett par år. Behöver få mera information om alla de som klarat sig utan återfall.
Ingen sol idag, det hade jag verkligen behövt, eller vi alla.
Idag börjar min goa älskade vän Ewa sin cytostatikabehandling, hon fick besked igår. Så här går det undan, hon ska få behandlingar under tre dagar. Här kan man verkligen se hur det skiljer i vård i Sverige. Hon har 7 mil enkelresa till sjukhuset, hon får inte ligga kvar på sjukhuset under dessa tre dagar utan får åka emellan, 14 mil /dag och fått cytostatikabehandling. För mig förefaller det inte humant, och sen är hon ensamboende också. Så nog skiljer sig vården avsevärt var i landet vi bor.
Så sänd en tanke till Ewa så hon får nya krafter och positivitet i sina behandlingar. Hon är värd detta och mycket, mycket mera. En underbar människa som alltid serr till andras bästa. Men glömmer bort sig själv.
Vill påminna om en jättebra hemsida om cancer och livet; www.clife.se samt även en bra hemsida som jag hittade för de som har lungcancer; www.stodet.se
Önskar er alla en riktigt härlig dag!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-04-01 17:40:39 i Allmänt,
Underbart vackert väder idag! Var iväg på utvecklingssamtal med Niclas på hans skola. Åkte buss, pendeltåg och tvärbanan och det gick bättre än jag trott. Solen bidrog nog mycket till det. Är så stolt över mina tre barn, och idag fick jag sträcka på mig extra mycket då Niclas fick massor med beröm. Trots min sjukdom så fixar han skolan!
Härliga Ingela och Jaana, era kommentarer har verkligen förgyllt min dag.
Har haft en del funderingar kring detta med cancer idag. När man var gravid såg man bara gravida kvinnor omkring sig. Nu när jag har cancer är det hur många som helst som har cancer. Min läkare sa att var tredje svensk kommer att drabbas av cancer. Det får mig att må illa. Vill inte att någon mer person på denna jord ska drabbas av denna hemska, jobbiga och oförutsägbara sjukdom.
Att gå igenom cellgiftsbehandlingar är inte en barnlek, det är ett "rent helvete" även när jag inte fick speciellt mycket biverkningar vid min andra behandling.
Kom att tänka på en 60-tals låt; "Inatt jag drömde", då drömde vi att det inte fanns några krig. Men i min dröm drömmer jag att ingen har cancer.
En av mina goa, goa vänner får sitt besked idag om sin cancer, vill vara där och blåsa bort cancern, svepa iväg den med vinden, långt, långt bort där ingen kan få den.
Kram
Anne Mari
