3:e behandlingen gjord
Så äntligen har jag kommit halvägs i cytostatikabehandlingen och det känns skönt. Både KIcki och mamma gjorde mig sällskap idag. Och min stackars syster Ellinor fick knappt någon tid alls att prata, jag bubblade på som sjutton. Antingen är jag speedad av de stora kortisonmängderna eller så börjar antidepressiva medicinen ha effekt så jag börjar bli mig själv igen.
Ser ljusare på tillvaron än bara för någon dag sen. Förstår ju att nedgångar i humöret kommer men känns som att uppkommarna, det posivita börjar vinna slaget om mig.
Var på jobbet innan behandlingen och det var bara så gott att träffa alla och få kramas lite. Idag kändes det starkt att det är inte förräns i höst jag kommer tillbaka dit. Har förlikat mig med den tanken. Så nog går det framåt.
Fick ett härligt tfn-samtal med Maria från Nytorpa, en härlig vän. Det blev ett långt men väldigt givande samtal, det är 1 1/2 år sen Åsa och hon var här. Saknar dom väldigt mycket så nu ska vi planera att ses igen.
Goa Kicki har lagt upp gardinerna och draperiet som Jennie köpte häromveckan på IKEA åt oss, är så glad för all hjälp jag har fått och får. Förstår mer och mer att det faktiskt inte är "farligt" att ta emot hjälp.
Har bestämt mig för att inte operera ett nytt bröst i samband med att man tar bort tumören. Vill inte riskera strålbehandlingen på något sätt. Vill vara helt frisk, vill inte bli sjuk igen så operation av nytt bröst får det bli senare. Det viktigaste att fokusersa på nu är att jag ska blir frisk, omvärdera mitt livsätt rejält. Ta vara på varje dag för vad den är.
Finnas här för mina barn, barnbarn, svärson, svärdöttrar, syskon svägerskor, släkt. Samt för min goa vänner.
Kanske det äntligen blir dags att skriva en bok som jag alltid velat skriva, vem vet vad som dyker upp.
För mig så har alla stora händelser i livet en mening. Att stanna upp, reflektera, vad är viktig.
Vi lever här och nu, lever du i gårdagen så lever du inte i nuet du låter ditt liv förgås för tillfället.
Lever du framtiden så förbrukar du ditt liv just nu, just här och du har inte levt, du har kastat bort livet just nu.
Så var snälla mot er själva oavsett var i livet ni befinner i. Lyssna på kroppens signaler. Våga ta klivet och förändra.
Själv lyssnade jag inte, första året utbränd, depression. Stenhård bearbetning med KBT, tillbaka till nytt jobb inom 5 mån, startade stenhårt med heltid. 3 månaders sedan arbetsskada, kan knappt använda vä arm, väntar på operation. Men vägrar vara sjukskriven, får andra uppgifter, opereras ett halvår senare, sjukskriven 14 dg sen fullt fart igen.
Kände knölen i bröstet under hösten men ignorerade den då jag varken hade tid eller råd att vara sjukskriven fast jag insåg att något var galet. I januari kunde jag inte fortsätta ignorera den. Kollega kände och tog genast upp luren för att jag skulle ringa bröstmott/onkologen. Fick tid samma dag, sen rullade det på i kanonfort. OCH här står jag nu, efter många tårar, mycket ångest, mycket oro, mycket som jag varit tvungen att acceptera.
Kan det rentav vara så att när vi inte lyssnar på våran kropp utan kör på en dag så händer det något radikalt med våra celler och det blir cancer?
LIte tankar på här på kvällskvisten
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Ser ljusare på tillvaron än bara för någon dag sen. Förstår ju att nedgångar i humöret kommer men känns som att uppkommarna, det posivita börjar vinna slaget om mig.
Var på jobbet innan behandlingen och det var bara så gott att träffa alla och få kramas lite. Idag kändes det starkt att det är inte förräns i höst jag kommer tillbaka dit. Har förlikat mig med den tanken. Så nog går det framåt.
Fick ett härligt tfn-samtal med Maria från Nytorpa, en härlig vän. Det blev ett långt men väldigt givande samtal, det är 1 1/2 år sen Åsa och hon var här. Saknar dom väldigt mycket så nu ska vi planera att ses igen.
Goa Kicki har lagt upp gardinerna och draperiet som Jennie köpte häromveckan på IKEA åt oss, är så glad för all hjälp jag har fått och får. Förstår mer och mer att det faktiskt inte är "farligt" att ta emot hjälp.
Har bestämt mig för att inte operera ett nytt bröst i samband med att man tar bort tumören. Vill inte riskera strålbehandlingen på något sätt. Vill vara helt frisk, vill inte bli sjuk igen så operation av nytt bröst får det bli senare. Det viktigaste att fokusersa på nu är att jag ska blir frisk, omvärdera mitt livsätt rejält. Ta vara på varje dag för vad den är.
Finnas här för mina barn, barnbarn, svärson, svärdöttrar, syskon svägerskor, släkt. Samt för min goa vänner.
Kanske det äntligen blir dags att skriva en bok som jag alltid velat skriva, vem vet vad som dyker upp.
För mig så har alla stora händelser i livet en mening. Att stanna upp, reflektera, vad är viktig.
Vi lever här och nu, lever du i gårdagen så lever du inte i nuet du låter ditt liv förgås för tillfället.
Lever du framtiden så förbrukar du ditt liv just nu, just här och du har inte levt, du har kastat bort livet just nu.
Så var snälla mot er själva oavsett var i livet ni befinner i. Lyssna på kroppens signaler. Våga ta klivet och förändra.
Själv lyssnade jag inte, första året utbränd, depression. Stenhård bearbetning med KBT, tillbaka till nytt jobb inom 5 mån, startade stenhårt med heltid. 3 månaders sedan arbetsskada, kan knappt använda vä arm, väntar på operation. Men vägrar vara sjukskriven, får andra uppgifter, opereras ett halvår senare, sjukskriven 14 dg sen fullt fart igen.
Kände knölen i bröstet under hösten men ignorerade den då jag varken hade tid eller råd att vara sjukskriven fast jag insåg att något var galet. I januari kunde jag inte fortsätta ignorera den. Kollega kände och tog genast upp luren för att jag skulle ringa bröstmott/onkologen. Fick tid samma dag, sen rullade det på i kanonfort. OCH här står jag nu, efter många tårar, mycket ångest, mycket oro, mycket som jag varit tvungen att acceptera.
Kan det rentav vara så att när vi inte lyssnar på våran kropp utan kör på en dag så händer det något radikalt med våra celler och det blir cancer?
LIte tankar på här på kvällskvisten
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
