annemarili

"Gårdagen kan du inte förändra Morgondagen vet du inget om Men Dagen idag är din" Ett motto som jag försöker leva efter. Är mamma, mormor och sjuksköterska som nyligen drabbats av bröstcancer. Försöker skriva ner mina tankar, mina erfarenheter under resans gång.

Ett annat liv

Publicerad 2009-04-03 08:23:03 i Allmänt,

Har funderat mycket på hur snabbt mitt liv har förändrats sedan jag fick diagnosen bröstcancer. Det känns som om man inte längre är delaktig i livet. Lever vid sidan av. Ser en annan del av livet som patient, och inte som tidigare den som vårdar. Har fortfarande väldigt svårt att acceptera att jag är sjuk. Att jag inte kan jobba, vara frisk, ha krafter att göra det jag vill.

Har även insett hur olika cancervården ser ut i Sverige beroende på var man bor. Att behöva åka 14 mil varje dag i 3 dgrs tid för att få cellgiftsbehandling är för mig inhumant. Det ser säkert ännu värre ut i norra Sverige där avstånden till sjukhus är ännu längre. Helena har skrivit en mycket intressant artikel om cancervården i Sverige; www.clife.se

Har även fått se hur en del vänner som jag trodde skulle finnas hos mig nu, inte hör av sig. Kan ju vara så att en del inte klarar av svåra sjukdomar och därför drar sig undan. Sen har det ju kommit flera vänner där kontakten inte varit så tät de sista åren men nu finns dom här och stöttar mig.

Att ta telefonen och ringa och prata är inte lätt just nu. Har pratat med andra som också har cancer och de säger samma sak. Så ni som funderar på varför jag inte hör av mig, det är inte ointresse. Däremot så uppskattas det att få telefonsamtal eller mail. Det värmer gott.

Kram
Anne Mari

Kommentarer

Postat av: Lisa (från jobbet)

Publicerad 2009-04-03 12:29:51

puss på dig hjärtat!

Postat av: Rut

Publicerad 2009-04-03 23:34:56

Håller helt med dig, man lever vid sidan av livet när man fått diagnosen cancer. Jag fick min bröstcancerdiagnos i slutet av augusti 2008 men p.g.a. att tumören var väldigt stor fick jag medicin

(Arimidex) i 4 månader för att krympa tumören före operation av hela bröstet. Jag opererades i början av januari i år och började cytostatikabehandling i slutet av februari. Jag har nu fått 2 cytostatikabehandlingar (FEC) och det har gått förvånansvärt bra och med bara lite illamående. Jag får några dagar efter behandlingarna en enorm matlust och har nog gått upp lite i vikt men det må vara hänt, får väl banta ner mig efter behandlingarna. Efter 3 FEC-behandlingar väntar 3 behandlingar med Taxotere och efter det strålning i 5 veckor. När det gäller det psykiska tillståndet är det svårare, vet inte hur jag skall definiera det. Jag har alltid varit otroligt positiv till min läggning men nu vet jag inte riktigt hur jag känner mig. Jo, jag känner mig otroligt ensam trots en fantastisk man och en underbar vuxen dotter och trevliga vänner. En författare som heter Peter Strang har skrivit en bok med titeln Livsglädjen och det djupa allvaret och ett kapitel handlar om existensiell ensamhet och jag tror att det är precis det som det handlar om i mitt fall. Man är verkligen ensam vilket nätverk man än har omkring sig. För min del tror jag att det är just den existensiella ensamheten som känns svårast eftersom den är svår att ta på eller förklara för nära och kära. Jag har läst en hel del bloggar om ämnet men nästan ingen har berört det som du nämner i din blogg och därav min kommentar.

Tiden går ju trots allt fort och för min del känner jag att det gäller "bara" att härda ut. Just nu är jag glad över att snön håller på att försvinna och att man snart kan byta till sommardäck.

Varma hälsningar

Rut

Postat av: ingela

Publicerad 2009-04-04 11:18:54

Visst känner man sig ensam! Och när man säger att man har cancer så blir det ännu tystare runt, oftast bara en kort stund, för har man själv öppnat för samtal om detta så laddade ämne brukar samtalet komma. Det är här man märker vilka av ens vänner som orkar och har intresse att stötta. Själv satt jag i mitt stora vakuum o rinde runt till alla, och då alla! jag känner. Ett lagom stort antal har hängt kvar o vi hörs av regelbundet. De för att kolla läget och jag när jag behöver. "i nöden prövas vännen.." SÅ VAR INTE RÄDDA FÖR ATT TA KONTAKT.

När det gäller sjukvården, handlar det tyvärr där också om att man måste själv vara aktiv. Men de sköterskor man möter när man tar kontakt är mycket proffsiga. Läkarna är mer rent operativt eller medicinskt inriktade, har inte vid något tillfälle under mina nu 8 mån möt någon läkare som frågat hur känns det här då? eller hur känner du inför detta osv. Har gått med i en cancerförening, vid ett av de möten jag var på var en kurator inbjuden, då talade vi just om detta att man ska själv söka.

I denna typ av förening kan man också ta upp existensiella frågor då ju alla går eller gått igenom samma sak, men på många olika sätt. Man känner igen sig.

Men man måste själv gå igenom,härda ut och öppna nya dörrar för de smärtor man har. Naturen och dess lugn är för mig en stor källa till långa djupa andetag! så blir det motion. Stark kropp ger en stark knopp. Så nu ska träningskläder och stavar fram. Solen strålar för fullt.

Kram Ingela

Kommentera inlägget här