Publicerad 2009-08-30 19:03:28 i Allmänt,
Imorgon börjar nedräkningen, start för 25 strålbehandlingar, 5 veckor, 5 dgr i veckan. Snart är jag klar med behandlingarna. Tabletterna jag ska äta i 5 år är något som jag får leva med och då har jag något skydd ialla fall.
Känns lite overkligt att jag kommit så här långt i behandlingarna. Tycker att det är obehagligt att behöva ligga själv i rummet där strålningen ges. Fick operera blindtarmen akut i Turkiet när det var jordbävning och efter det har jag lite svårt att känna mig instängd. Tycker att det är jättejobbigt att göra datortomografi men tydligen så ska jag inte ha något som finns över mitt huvud/ansikte under strålningen.
Orken börjar sakta men säkert komma tillbaka, men blir fortfarande fort trött. Däremot har ledvärken/stelheten blivit värre.
Vilket tråkigt inlägg men har svårt att hitta inspiration just nu.
Önskar er alla en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-27 21:15:47 i Allmänt,
Längtar så mycket nu till att bli frisk, att få komma tillbaka till ett liv utan sjukhusbesök mm. På måndag börjar jag min strålbehandling som ska pågå i 5 veckor. Har börjat äta Femar tabl som jag ska äta i 5 år. Den 18 oktober åker jag till Falköping, Mösseberga rehab, längtar. Den tiden ska jag verkligen utnyttja till max för att hitta ny energi, nya infallsvinklar på mitt nya liv. Ny glädje.
Även fast jag är deprimerad pga den här förbaskade sjukdomen så kan jag ändå skratta åt eländet. Fick ju en gåva av en okänd person och dessa pengar skulle gå till min tid på Mösseberga Rehab. Men så blev det inte, Femar tabl kostar 3500 kr så dit gick pengarna och nu är jag uppe i frikort igen på Apoteket, alltid något. Så det fanns nog en mening med detta också.
Idag längtar jag något otroligt mycket efter min dotter, skulle vilja bara vara med henne, gå ut och äta och få skratta och ha en härlig stund.
Lilla Molly, barnbarnet, och jag var till stallet förra veckan och hon fick klappa hästarna. Hon älskar verkligen djur så nu ska hon få rida på lördag. Jennie var och bokade tid, önskar så att jag kunde få vara med och titta. Vilken lycka för Molly.
Den här veckan har varit fullspikad med sjukhusbesök, kurator, psykiatriker, sjukgymnast, plastikkirurgen, är "ledig" imorgon och sen kör det igång på måndag.
Önskar att jag får energi att skriva om min cytostatikaresa och skicka till Helen på Clife (www.clife.se). Har varit på väg länge nu att skriva det men det har tagit emot, kan vara att det är för jobbigt att gå tillbaka i känslan. För det kan bara inte finnas något värre än att gå igenom en cytostatikakur. Min onkologläkare och sjuksköterska säger att jag har haft det ovanligt jobbigt men jag tror att det är lika jobbigt för alla oavsett om man får infektioner som jag fick. Bara alla biverkningarna var ett "helvete*" i sig.
Jag vill börja leva igen, skratta, göra roliga saker, se framåt men just nu är det svårt. Önskar att min son Niclas får ett jobb, får väl söka upp någon målare som ger Niclas ett lårlingsjobb.
Önskar att ni alla får en riktigt underbar helg!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-25 19:01:21 i Allmänt,
Idag har jag varit hos min onkolog och diskuterat om min bröstcancer. Den ska vara helt borta nu i och med operationen, men om det finns cancerceller kvar så ska de försvinna med strålningen. Börjar från och med nu att äta antihormontabletter under 5 års tid. Det känns bra för då vet jag att jag har ett skydd.
Det kändes riktigt bra att få prata i lugn och ro, Kicki följde med. Garantier för att jag inte ska få metastaser finns inte men det är ju som med annat i livet. Men min läkare sa att om jag är minsta orolig över något som känns konstigt i kroppen så ska jag höra av mig så gör de en undersökning. Jag kommer ju också att gå på täta kontroller.
På måndag börjar jag strålbehandlingen, även om jag blir jättetrött när jag gör något så känns det bra. Det är bra att jag får kontinuitet i mitt liv. Var till psykiatrikern och kuratorn igår, ska börja med antidepressiva igen. Det var en ny psykiatriker som har jobbat på Vidarkliniken, mycket förtroendeingivande. Vet att jag kommer att fixa det här.
Idag fick jag en gåva för att förgylla min tillvaro av en okänd person, har aldrig träffat henne eller pratat med henne men hon ville ge mig något extra. Blev djupt, djupt rörd. Pengarna går oavkortat till min vistelse på Mösseberga, måste ju betala 80 kr/dygn samt en del av resan själv. Nu behöver jag inte oroa mig för det. Tack du underbara medmänniska, en ängel är vad du är.
Imorgon blir det besök på sjukgymnastiken och på torsdag plastikkirurgen.
Var till avdelningen idag men det var bara främmande personal som jobbade förutom sjukgymnasten. Det visade sig att mina kollegor var på planeringsdag, det har jag helt missat. Men imorgon är de tillbaka så då får det bli en fika där efter sjukgymnastbesöket.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-23 20:47:27 i Allmänt,
Är så glad att jag åkte till min dotter Jennie och mina barnbarn Molly och Wille och min svärson Peter i måndags. De bor i underbara Hälsingland, Bollnäs. Så vackert och härliga människor.
Har ju bott i Bollnäs på 70-talet fram till mitten av 80-talet. Det är en av de få saker jag ångrar i mitt liv och det är att jag flyttade därifrån. Men har en stark längtan tillbaka så får se vad mitt nya liv har med sig.
Det har varit en tuff vecka, en mormor som är stel som en pinne innan hon kommer igång på morgnarna pga ledvärken som en följd av cytostatikan. Men det bryr sig inte barnbarnen om, jag duger ändå. Det har varit tidiga morgnar, lilla Wille vill ju inte sova längre än nödvändigt, han har ju hur mycket som helst att hinna med att utforska och då gäller det att ta vara på dagen. Det är något att lära sig av!
Lilla goa Molly, den lilla tänkaren och djurälskaren. Hon är med och fixar och donar både i köket och med pappa när han snickrar och bygger. Den tjejen vet vad hon vill. Trodde att man inte kunde vara envisare än min goa dotter men oj vad jag och vi andra bedrog oss. Molly är ett snäpp envisare och det verkar som Wille hänger på.
Det har gjort mig otroligt gott att vara där och ångesten har inte gjort sig påmind så mycket. Pratade med min läkare, onkologen i tfn och vi bestämde att jag ska på återbesök på tisdag för att diskutera om min cancer. Det är så många frågor jag har. Frågor som jag tidigare inte vågat fråga eftersom jag inte velat veta för mycket.
Är lyckligt lottad med att ha min familj, önskar att alla hade tillgång till det när de blir sjuka.
Det som gjort mig oerhört rörd den här veckan är att en helt okänd person för mig har kontaktat mig för att sprida lite guldglans i min tillvaro. Bara tanken gör mig djupt rörd!
En dag i framtiden ska jag samla mina barn och ägna en helg tillsammans med dom och göra roliga saker, äta gott, bo gott och bara visa hur mycket jag älskar dom!
Än en gång tack till er alla för eran omtanke om mig! Det värmer så gott.
En stor varm kram till er alla!
Anne Mari
Publicerad 2009-08-17 11:58:59 i Allmänt,
Nu måste jag få distans och försöka hitta tillbaka till det positiva tänkandet men det är inte lätt. Kommer inte att blogga på ett par dagar.
Pratade med min kontaktsjuksköterska på onkologmott idag. Remiss för tarmundersökning har inte skrivits, dåligt av den läkaren som skulle gjort det i början av juli! Fick en tfn-tid till min onkolog imorgon, finns inga besökstider. Det är inte rimligt tycker jag att det gått 1 månad efter operationen och jag inte har fått tid till min onkolog. Jag har sån jobbig ¨ångest.
Det är tungt, det är jobbigt, det är urtufft att vara sjuk.
Fick brev från Mösseberga rehab idag och har fått tid där i slutet av september och 12 dgr framåt men måste ringa dit för jag får fortfarande min strålbehandling då. Även om Landstinget betalar så kommer det att kosta pengar för mig. 80 kr/dygn, en del behandlingar får man betala själv, taxikostnad till och från station och 140 kr för resan ner dit.
Längtar tills jag får åka dit, då¨vet jag att nu är det snart dags att börja leva igen.
Önskar er alla en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-15 13:41:36 i Allmänt,
Var till Radioterapimottagningen på SöS igår. Det är stort, massor med olika rum, stort väntrum, plan -01. Känns som om man är i "dödens väntrum" emellanåt. Det är väldigt fräscht och trevligt. Mycket härlig personal, men ändock.
Nu har jag förstått att jag är allvarligt sjuk, jag har en dödlig sjukdom. Det var inte så att jag fick min cytostatikabehandling, opererade bort tumör och lymfkörtlar , strålbehandling, rehab och sen tillbaka till livet. Omruskad, nytt liv för inget blir sig riktigt likt.
Men så "enkelt" är det inte. Jag är allvarligt sjuk, får äta mediciner varje i 5 års tid, förhoppningsvis dyker det inte upp metastaser men det finns ingen garanti. Vet att detta låter tungt, negativt men så är verkligheten.
Sen måste jag göra ett val, vad vill jag göra av mitt liv. Hur vill jag leva. Skräcken, oron för att sjukdomen ska blossa upp igen kommer ständigt att finnas där. Men hur jag hanterar det måste jag ta ställning till.
Just nu mår jag fruktansvärt dåligt, har i princip gråtit dagligen under de senaste 14 dagarna. Det är sorg, tårar som måste komma ut. .Sorgen som jag måste bearbeta, mitt liv är aldrig detsamma.
Fick prata med läkaren på mottagningen (radioterapi/strålningen) igår, hon tog sig tid. Jag fick gråta, jag fick prata, jag fick verkligen låta känslorna komma ut. Det är tydligen inte ovanligt att man efter cytostatikabehandlingen och operationen "bryter ihop". Det är då insikten om sjukdomen kommer.
Det hjälper inte hur mycket man säger att man vet att man är sjuk, gör saker rationellt osv. Själva insikten inne i en kommer senare. All kraft går åt till den djävulska drogen cytostatika, kroppen behöver allt till att kunna klara av den vidriga behandlingen. Den har överskuggat min operation som jag fick göra efter cytostatikan. Var fortfarande kvar i det jobbiga med cytostatika när jag opererades. Har svårt att förstå att jag faktiskt genomgått en stor operation, borttagande av bröst, tumör 5,5 cm stor, lymfkörtlar borta och nytt bröst. Har inga obehagliga minnen av det.
Så jag vill säga till er som funnits där, mina goa arbetskamrater, Ulrika, Sofia, Annika, Katharina , Karin Li och ni andra :
Jag uppskattar verkligen att ni finns här, eran omtanke om mig och det ni gjort är helt otroligt. Men de sista veckorna har varit fruktansvärt jobbiga. Har gråtit av och till och det blir nog någon vecka till.
Men sen när det börjar lägga sig så vill jag jättegärna träffa er igen.
Var till Karin Li och träffade lilla Arvid 4 mån igår innan jag var till SöS, har inte träffat Karin på 4 mån. Helt underbart. Men var helt slut när jag kom hem.
Möttes då av en vän, Melissa som hade plockat blåbär till mig. Vi åt middag tilsammans hela familjen, Anton kom hem från lumpen och Melissa var med.
"lilla goa" Kicki finns med i kulisserna hela tiden.
Längtar så mycket efter min dotter, mina barnbarn och svärsonen, så jag åker dit nästa vecka.
Fick besked att jag får åka på rehabilitering i 12 dgr. På Mösseberga rehab/spa i Falköping. Det kostar mig 80 kr/dygn och dom som är under 40 betalar bara 40 kr/dygn. Skulle jag ha mera pengar än dom ?! Men jag är tacksam för att jag får komma iväg, så nu måste jag lägga undan pengar så jag kan åka. Resan får jag betald. Det blir efter strålbehandlingen.
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-13 10:19:26 i Allmänt,
Igår hade jag återbesökt till Bröstcentrum på Karolinska, hos kirurgen. Trodde att jag skulle få svar från operationen av min onkolog på SöS. Så Kicki hade stannat hemma då hon hade en annan sak hon måste göra.
Där ser man, enda gången jag åker själv då kommer beskedet.
Vet inte om jag ska se det som dåligt eller bra, både och kanske eller bra efter att ha pratat med min kollega som också behandlades för bröstcancer förra året.
Vid första ultraljudsundersökningen var tumören c:a 6 cm stor, en lymfkörtel var angripen. Efter 4:e cytostatikabehandlingen hade tumören krympt till drygt 3 cm samt den kändes mycket mindre. Men jag kände inget speciellt i bröstet efter 5:e och 6:e behandlingen och innan operationen kändes tumören större igen.
Så läget är nu;
Tumören var 5,5 cm stor, 5 av 9 lymfkörtlar var angripna, hormonkänslig, grad 2 av 3 alltså inte den aggressivaste formen. Att den är hormonkänslig är tydligen bra.
Ska som tidigare bestämt genomgå strålbehandlingen i 5 veckor och sen blir det 5 års behandling med tabletter varje dag.
Det kändes att få beskedet. Blev jätteledsen. Trodde ju att i och med att man tagit bort tumören och lymfkörtlarna så skulle jag vara "frisk" efter strålbehandlingen. Jag som är sjuksköterska har verkligen stängt av.
Det var en tuff dag, inser att det är ännu viktigare att ta varje dag i taget. Njuta av dagen. Börja motionera regelbundet så kommer det här att gå bra!
Jag har mina barn och barnbarn som är mitt allt! Fast dom är ganska trötta på mitt tjat,....... men jag bryr mig och ibland för mycket. Men jag älskar dom över allt annat på jorden.
Ringde kuratorn och pratade och grät en stund. Det hjälpte och nu ska hon hjälpa mig att skicka in ansökningar igen till olika fonder.
Jag kanske ska gå med i en grupp ändå med andra bröstcancerdrabbade kvinnor, min kollega är med och det är nog inte så dumt.
Remissen för rehabilitering på Mössberga har gått iväg så jag hoppas att jag får komma dit.
Senare idag ska jag berätta om min taxiresa till sjukuset igår.
Ha en bra dag!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-09 15:12:07 i Allmänt,
Nu har familjen Frykberg uppdaterat sin blogg, det är alltid lika roligt att läsa den. Härliga bilder på deras hund Figo som har blivit min favvoras. Och är så oändligt tacksam för att Anton fick följa med dom under drygt 1 veckas tid på båten. Det är inte ofta jag sett honom så lycklig och glad som han var när han kom hem. Fast han är oftast glad.
Adressen till länken finns under mina länkar; famlljen Frykberg
Lite tänkvärda tankar mm finns att läsa på amjw blogg, den hittar ni också under mina länkar.
Men alla länkar som jag hänvisar till kan jag varmt rekommendera, Sandras blogg (supersyrran), Andreas blogg osv.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-08 19:50:36 i Allmänt,
Det känns som om jag befinner mig i en bubbla. Har gått igenom det värsta man kan, cytostatikabehandlingen, opererat bort mitt bröst och fått ett nytt och väntar på strålbehandlngen och sen äntligen rehabilitering för att sen återvända till livet.
Men det känns väldigt konstigt, operationen gick hitills hur bra som helst. Att jag inte kan vara ute i solen och att jag inte kan åka iväg och bada gör inget, jag har ju livet i behåll. Har äntligen blivit kvitt tumören och tror att den inte lyckats få fäste någon annanstans i min kropp.
När jag ser tillbaka till januari i år så har jag svårt att förstå allt som hänt. Tänk att jag inte har jobbat sen den 26 januari. Tiden har bara rusat iväg.
Är stel i lederna och fruktansvärt trött/svag men det vet jag att det kommer att bli bättre med tiden. Så jag har ju en ljus tid framför mig.
Är lycklig över att jag har mina barn, barnbarn, svärson, svärdöttrar och deras föräldrar. För att inte säga mina syskon och vänner. Och Kicki som alltid finns när jag behöver hjälp.
Har lärt mig otroligt mycket om cancer, cancersjukvård, hur det är att vara patient speciellt svårt sjuk patient. Hur utlämnad man känner sig osv.
Några tankar så här en lördag kväll.
Hoppas ni alla får en fortsatt härlig helg!
kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-07 20:23:13 i Allmänt,
Just nu är jag dålig på att höra av mig, det är en riktigt, riktigt dålig vecka för mig. Tårarna bara rinner så fort jag är ensam.
Har just nu så svårt att förstå varför jag efter två års kämpande för att få ordning på mitt liv ekonomiskt trots att jag skadade min axel och jobbade ändå. Fick ju operera den förra året. Svårt att förstå varför jag skulle få bröstcancer, det känns som om någon sätter krokben för mig så fort jag börjar få ordning på min ekonomi.
Vet att många tycker det är jobbigt att man pratar om dålig ekonomi men så ser verkligheten ut för många cancersjuka idag. Har en vän som är svårt sjuk i lungcancer som är tvungen att sälja sin bil som hon behövt när hon arbetade. Det är ingen dyr bil utan egentligen ett arbetsredskap. Men i och med att hon fick lungcancer så brakade hennes ekonomi fullständigt.
Det som är tungt är att man som ensamstående inte kan påverka ekonomin. Det man kan göra är att försöka dra ner på utgifterna men det är inte lätt när man inte ha onödiga utgifter. Är såååååååå less på detta med pengar.
TACK alla goa ni som finns och stöttar mig, ni som skriver, ni som ringer, ni som jag vet finns där och som jag kan vända mig till när jag behöver. Men har såå svårt att be om hjälp. Undrar om det är ett typiskt kvinnligt drag, för det är flera av de som är cancersjuka som säger samma sak.
Ni ska veta att jag läser alla kommentarer och det värmer så gott i hjärtat. *Så mycket kloka ord, så mycket värme och kärlek.
Och tack Lena, Andreas mamma som kom och fikade med mig igår kväll, det var en mycket trevlig kväll.
Och Sofia och Karin Li jag ringer er i helgen!
En stor kram och önskar er alla en riktigt härlig helg!
Publicerad 2009-08-06 15:14:59 i Allmänt,
Igår var jag till Radioterapiavd (strålbehandlingen) för förberedelser inför strålningen som börjar den 30 augusti. De ska rita prickar med tatueringsfärg på kroppen. Och skulle göras en DT av bröstet för att de exakt ska se var de ska stråla.
Men, men har inte tränat tillräckligt med vänstra armen, måste få den över huvudet. Men det stränar och gör ont i armhålan där såret är efter borttagandet av lymfkörtlarna. Så det gick inte att göra undersökningen igår.
Så nu måste jag träna ännu mera, men det känns ska ni veta, och sen är jag lite rädd att ta i. Får nog ringa sjukgymnasten så jag får hjälp. Jag måste samtidigt hålla i vänstra bröstet så att protesen inte hamnar snett. Det skulle se ut det.
Tillbaka nästa vecka så då hoppas jag att jag lyckas få armen ovan huvudet.
Vilket underbart väder! Lyckliga er som kan vara ute i solen och bada. Men min tur kommer också, får hoppas att det blir en fin sommar nästa år också.
Önskar att jag kan ge Kicki något fint när allt detta är klart, förstår inte att hon orkar med mig. Hon är ju själv sjuk och ställer upp ändå men hon är ändå noga med att när hon inte orkar att säga ifrån. Och det känns väldigt bra för mig för då känner jag mig trygg.
Rak kommunikation är bland det bästa som finns.
Känner mig rastlös och ledsen, vissa dagar är det så. Till kvällen ska jag ta en promenad i sakta mak och njuta av naturen. Sen är saknade efter Anton jobbig också, även om han bara är i Uppsala och gör lumpen, "lillpojken". Tur att jag har Niclas hemma. Längtar till Bollnäs också till dotter, barnbarn och svärson också, det bli ren sväng dit upp när jag får pengar från försäkringskassan i slutet av augusti.
Håret har börjat komma tillbaka, är lika långt (långt och långt, från att inte haft något )och tjockt som det var när jag började med peruken. Som tur är så har jag hår som växer snabbt.
Var rädda om er och ta ett dopp för mig också.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-08-02 16:56:36 i Allmänt,
Har så svårt att komma igång och skriva trots att jag har så många tankar som behöver komma på pränt.
Det är ett annat liv, delaktigheten i det verkliga livet är inte speciellt stor. Hamnar ständigt i konflikt (med mig själv, inte med er) med hur ni utan cancerdiagnosen tänker, era känslor, hur ni hanterar att jag är sjuk. Har fått kontakt med många cancersjuka och de jag mailar med eller pratar med i telefon säger samma sak. Man är ensam, en ensamhet som inte går att förklara.
Att få diagnosen innebär att du inte längre har kontroll över din kropp. Det är inte som att få lunginflammation, astma, diabetes osv. Där kan man till viss mån förbättra sin sjukdom genom att förändra t.ex kosten, motionera mm. Men vid cancer så är det bara att hänga med, vad cytostatikan gör med kroppen och de friska cellerna kan man inte påverka.
Du sitter i en båt, utan åror, utan segel, utan motor, utan roder, du kan inte förändra färden, det är bara att åka med.
Att då få höra att; du måste tänka positivt, det här klarar du, lämna det negativa bakom dig osv. Det känns tungt och det är flera än jag som tycker det. Det gör en ledsen.
Man måste få sörja, få gråta men det innebär inte att man "gräver ner sig" i negativa tankar. Men sorgen över förlusten av det verkliga livet måste få komma ut.
LIvet före och efter cancern, det är så det är. Livet blir förändrat i och med cancerdiagnosen.
Jag respekterar de som inte orkar stå bredvid en när man får cancerdiagnos, för det är en tuff färd även för de närstående eller de som väljer att följa med.
Så tänk er för om ni bestämmer er för att följa med på färden som ett stöd, det är inte bara att hoppa av.
Att säga att man inte klarar av det och inte följa med på färden är så ärligt och stort och det är vänskap det med. Sannare vänskap än de som följer med en bit och sen hoppar av.
Hellre att veta att ni finns där, än att inte veta var ni står någonstans. Även de som väljer att inte följa med på färden finns ju där om det skulle krisa sig. Det är vänskap det.
Och till er som väljer att följa med, beundrar er, det är stort och modigt.
Att följa med på färden innebär ju inte att man fysiskt behöver vara med, att bara finnas där är så viktigt för den som är sjuk.
Jag är sååå glad över er som finns här på bloggen, ni som följer mig och där jag vet att jag kan vända mig till er när jag behöver stöd. Och framförallt till Kicki som ställer upp med mig på alla besök, undersökningar, behandlingar mm.
Sen är det ju det eviga kämpandet med ekonomin. Utgifterna ökar i och med cancersjukdomen, alla mediciner är inte prisnedsatta utan man får betala fullt pris, t.ex Andapsin mot magen. Sen när man återigen ska upp till frikort på Apoteket då är det bara snällt att betala.
Har vid ett tillfället tänkt tanken, behöver jag verkligen den här smärtstillande mediicnen, jag kanske kan härda ut, behövde pengarna till mat. Men som tur är valde jag att hämta ut medicinen. . Bh som man måste köpa efter operationen, den ska sitta på dygnet runt i 3 månader så det räcker inte med en och där kan man ju inte gå in och handla på rea, nä, det är bara snällt att traska iväg till Apoteket och köpa till fullt pris.
Man får peruken gratis men även fast det blir pengar kvar på bidraget från Landstinget så får man inte använda det till specialschampot och sprayen som ska användas. Så det blir 399 kr extra och det räcker inte med en omgång.
Studier visar ju på att oron för pengar påverkar hälsan, men hur ska man kunna låta bli att oroa sig för ekonomin när man är ensamstående med två söner som precis gått ut gymnasiet. I och med det så har de inte längre vare sig studiestöd eller underhållstöd utan det är jag ensam som ska försörja dom. Yngsta sonen ska till lumpen imorgon och den äldsta söker jobb. Men utgifterna kvarstår och inkomsten kan jag inte påverka.
Var rädda om er !
Tänk på att ni är unika, det finns bara en av oss.
Kram
Anne Mari
