Då är behandlingen igång
Äntligen har jag fått påbörja min behandling med cytostatika, den kallas för TAC. Det är tre oiika cytostatika som jag får i droppform. När jag får ett av droppen som pågår i 1 timme så får jag ha fingrar och tår i isbädd för att förhindra att de ska lossna som en biverkan av medlet. Det är uthärdligt när jag tänker på att jag kanske då får behålla naglarna under behandlingens gång.
Att arbeta som sjuksköterska, ha de medicinska kunskaperna, veta rutiner mm är både en fördel och nackdel när man blir sjuk. Jag förstår lättare rent medicinskt vad som händer. Men fortfarande är jag blockerad, det är inte mig det gäller även när jag låg i sängen igår och fick droppet. Kan bara ta in en dag i taget just nu. Vet inte om det är bra att stänga inne känslorna så, ja, vem vet vad som är rätt och fel sätt att reagera i en sån här situation.
Hade besök av en kollega under behandlingen igår, hon sa en hel del kloka ord. Hon bad mig tänka på att cancern inte är något främmande som kommit in i min kropp. Det är celler som fått "fnatt/spel" som jag behandlas för. Får tänka på det när biverkningarna sätter in, att det är min egen kropp som regererar med fel celldelning just nu.
Passade även på att hälsa på mina goa arbetskamrater på avdelningen, de är bara för underbara. "Lilla" Karin med sin goa mage där ett nytt liv befinner sig, som snart ska påbörja sitt liv.
Då jag arbetar på en akut korttidsavdelning så är jag van att hålla igång, att vara sjukskriven är inte lätt.
Under 2 terminer var vi några kollegor som gick i en reflektionsgrupp i sjukhuskyrkan, den leddes av en underbar diakonissa med stort hjärta. Ett ypperligt tillfälle att i en sluten grupp kunna samtala och få ur oss känslor och se saker i nya infallsvinklar.
Så på hemvägen efter behandlingen gick jag förbi sjukhuskyrkan och träffade diakonissan, känner ett stort behov just nu att få samtala om existentiella frågor. Så idag ska jag ringa och boka en tid för samtal och det känns bra.
Idag är en tyngre dag att vakna till, vaknade redan kl 5 och kunde inte somna om, lätt illamående. Ska försöka ta en promenad och hoppas att solen tittar fram som den gjorde så härligt igår.
Att arbeta som sjuksköterska, ha de medicinska kunskaperna, veta rutiner mm är både en fördel och nackdel när man blir sjuk. Jag förstår lättare rent medicinskt vad som händer. Men fortfarande är jag blockerad, det är inte mig det gäller även när jag låg i sängen igår och fick droppet. Kan bara ta in en dag i taget just nu. Vet inte om det är bra att stänga inne känslorna så, ja, vem vet vad som är rätt och fel sätt att reagera i en sån här situation.
Hade besök av en kollega under behandlingen igår, hon sa en hel del kloka ord. Hon bad mig tänka på att cancern inte är något främmande som kommit in i min kropp. Det är celler som fått "fnatt/spel" som jag behandlas för. Får tänka på det när biverkningarna sätter in, att det är min egen kropp som regererar med fel celldelning just nu.
Passade även på att hälsa på mina goa arbetskamrater på avdelningen, de är bara för underbara. "Lilla" Karin med sin goa mage där ett nytt liv befinner sig, som snart ska påbörja sitt liv.
Då jag arbetar på en akut korttidsavdelning så är jag van att hålla igång, att vara sjukskriven är inte lätt.
Under 2 terminer var vi några kollegor som gick i en reflektionsgrupp i sjukhuskyrkan, den leddes av en underbar diakonissa med stort hjärta. Ett ypperligt tillfälle att i en sluten grupp kunna samtala och få ur oss känslor och se saker i nya infallsvinklar.
Så på hemvägen efter behandlingen gick jag förbi sjukhuskyrkan och träffade diakonissan, känner ett stort behov just nu att få samtala om existentiella frågor. Så idag ska jag ringa och boka en tid för samtal och det känns bra.
Idag är en tyngre dag att vakna till, vaknade redan kl 5 och kunde inte somna om, lätt illamående. Ska försöka ta en promenad och hoppas att solen tittar fram som den gjorde så härligt igår.
