Publicerad 2009-11-29 19:37:35 i Allmänt,
Jag har bestämt mig för att avsluta min blogg, den får ligga kvar. Kanske kan den ge stöd till andra med bröstcancer. Men jag behöver gå vidare i mitt liv nu. Så nästa helg skriver jag det sista inlägget här. Ska på återbesök hos min onkolog på fredag 4 dec och efter det ska jag gå vidare.
Hoppas ni alla får en riktigt härlig vecka. Ska skriva ett inlägg i veckan om min lördag då jag var till Gävle och hälsade på C och träffade henne och E för första gången. Vi har ju bara haft kontakt via nätet och telefon.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-11-26 20:05:40 i Allmänt,
Så olika det slår när man får cancer, hur man reagerar, vilket stöd man har, ekonomiskt, biverkningar, framtiden.
Insett att man inte kan jämföra någon med en annan i denna förbaskade sjukdom. Alla har olika förutsättningar både medicinskt, socialt och ekonomiskt.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av den här tiden ekonomiskt. Att vara ensam vuxen i familjen och ha ensamt ansvar för försörjningen är tungt och har varit tungt. Och nu är det ännu tyngre då bägge killarna söker jobb och inte har någon inkomst alls. Så jag ska försörja 3 personer på min sjukpenning som tur är får jag lite hjälp av min storebror och svägerska varje månad, är så tacksam för det. Men vi har ju tak över huvudet och mat för dagen, vi tre gillar ju havregrynsgröt som tur är. Beundrar mina barn som har orkat att vara vid min sida under året som gått.
Jag har haft oturen att reagera på medicinerna, jag som inte ens hade Alvedon hemma innan trots att jag är sjuksköterska. Skulle ha börjat jobba 25% fr.o.m 1 december. Men där satte min sjukdom och biverkningar krokben för mig. Har sån stelhet i lederna och värk, vissa nätter vaknar jag av smärtan och gråter och då är jag inte den som gråter i första taget. Har blivit något bättre sen antihormontabletten Femar sattes ut. Den som ska skydda mig från återfall. Det finns andra antihormontabletter men Femar är den som har absolut bästa resultatet. Men huvudsaken är att jag får någon tablett som hjälper.
Blir så frustrerad när det inte går som jag vill! Hoppas, hoppas jag kan börja jobba i januari, vill verkligen komma igång. Men får lyssna på kroppen.
Idag mera än någonsin inser jag hur lyckligt lottad jag är. Har två mycket, mycket goa vänner som också har cancer, en har lungcancer den andra en mycket ovanlig form av cancer. Vi tre har aldrig träffats IRL, C och E har däremot träffats. Vi fick alla tre behandingarna ungefär samtidigt , så vi har följts åt via FB, telefon och mail. Skratt, gråt osv. Det har varit en trygghet att få prata med någon som vet hur det känns att ha cancer.
C som har den ovanlig formen av cancer hade en lyckad behandling och alla trodde att den var borta. Men så för ett tag sen upptäcktes metastaser och hon fick akut opereras för att inte bli förlamad, de tog bort en tumör i ryggen. Idag har hon fått ett tråkigt besked och framtiden ser inte ljus ut, dålig prognos.
Men C har så mycket livsglädje ändå, trots beskedet idag. Hon ger mig så mycket av sig själv och idag mera än någonsin vet jag att jag måste börja leva utan att ha cancern i bakhuvudet.
På lördag bär det iväg till Gävle då E och jag ska hälsa på C på sjukhuset, ser verkligen fram mot det. Vet att det kommer något gott ur det. Det kommer att bli mycket skratt, en del tårar men framförallt glädje över att vi träffas alla tre.
Nästa vecka ska jag göra en coloskopi, undersökning av tarmen eftersom jag hade problem när jag fick cytostatikan. Men jag räknar med att det är helt bra. Sen på fredag är det dags för läkarbesök hos min onkolog och få byta till ett annan antihormontablett.
Kramar i massor till er alla!
Anne Mari
Publicerad 2009-11-19 01:08:37 i Allmänt,
Så fel jag hade om cancern och cancerns olika delar i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag hade ett liv före cancern som aldrig kommer tillbaka och så är det. Men sen, att drabbas av cancern gjorde att man hamnade i ingenmansland, ensamhet trots massor med stöd, en ensamhet som inte går att förklara. Som tur är så är det något som vi cancerdrabbade känner igen.
Sen när cytostatikabehandlingen, operationen, strålbehandlingen och rehab var gjort. Ja då skulle det nya livet komma.
Börja med nya öppna armar och nu jäklar ska här levas. Hm, den kom inte och den kanske aldrig kommer.
Känner mig fortfarande i ingemanslandet. Har ju såna svåra besvär med ledvärk och stelhet. Har provat 3 olika smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner utan att ha hittat något riktigt bra. Jo, den andra jag provade fungerade kanonbra, men kropp tyckte inte om den, kräktes, höll på att svimma , diarré. Så det gick inte. Har provat den 4 ggr under perioden med ledvärken och alltid samma reaktion, så trist*! Har börjat med en ny tablett idag, hoppas den hjälper, är lite luddig i huvudet av den men värken försvinner. nåja inte helt men nästan.
Fortfarande konstig smak i munnen och svaghet och hjärtklappning när jag böjer mig ner eller går uppför backar och trappor.
Men annars är allt bra.
Det blir inte så mycket skrive nu, är inne i en period där jag måste hitta tillbaka till mig själv.
Och snart har bloggen fyllt sin uppgift.
Usch jag tycker jag skriver så dåligt nuförtiden, utan känsla och engagemang.
Kram och tack för att ni finns!
Anne Mari
Publicerad 2009-11-18 22:43:39 i Allmänt,
Äntligen kan jag sätta mig och skriva om min rehabvistelse på Mösseberg.
Hade turen att få komma med ett härligt gäng. Dagarna hade vi alla fullt upp med våra individuella program. Första dagen fick jag träffa sjuksköterska, läkare och sjukgymnasten. Därefter diskuterade de om vilket program jag skulle ha under min vistelse där. Träffade en samtalsteraupet 2 ggr, träningspass varannan dag som sjukgymnasten Åsa hade gjort. Hon är helt otroligt bra, trevlig, professionell och mycket kompetent.
Sen fick jag välja själv vad jag ville delta i. Det blev mycket vattengympa och pilates. Var på stavgång sista veckan och det gick riktigt riktigt bra. Påhejad av Kent så var jag ju tvungen att se till att vi gick längre än vad som var meningen från början.
Kvällarna på Mösseberg är ingen höjdare! Inga aktiviteter, kvällsfikat bestod av skorpor och riskaka. Förstår inte hur de tänker, är det något man behöver så är det aktiviteter när man ska återhämta sig. Men vi spelade yatsie och kort och skrattade väldigt gott.
Helgen när Jennie var på Mösseberg är för mig oförglömlig, vi provade på afrikansk dans på söndagsmorgonen. Det var riktigt roligt och svettigt. Vi deltog i fredagsmys som inte var vad vi hade förväntat oss men det gjorde inget vi fick umgås ialla fall. Det var inga andra aktiviteter än att vi fick prova på en egenmassage, prova I.D make-up och lite tapas. Så det var en besvikelse. På lördan drack vi lite vin och åt ost och kex. Vi somnade redan vid 22-tiden.
Överlag blev det tidiga kvällar.
Min ledvärk och stelhet blev värre, men jag tränade ändå.
Det jag saknade på Mösseberg var aktiviteter på kvällarna då hade vistelsen varit perfekt.
Fick en ansiktsbehandling tack vare mina goa arbetskamrater som gav mig ett presentkort. Det var en underbar upplevelse.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-11-11 15:05:10 i Allmänt,
Förstår att ni funderar över att jag inte uppdaterat min blogg, har ju lovat att skriva om min vistelse på Mösseberg.
Jag åkte till min dotter och mina barnbarn förra veckan och sen åkte vi allihopa ner till mig. Imorse åkte de hem. Så det har varit full fart. Haft en underbar tid men jobbig också då jag har riktigt ont i lederna och är stel. Men har kämpat på.
Vaknar på nätterna för att jag smärtor i kroppen. Är stel som en pinne när jag vaknar på morgonen, kan inte räta ut fingrarna speciellt på hö hand. Det tar ett tag att komma igång. Har gjort ett uppehåll av mina antihormontabletter för att se om de förvärrar stelheten och värken. Men det har inte märkts någon förändring. Började ju få stelhet och värk i samband med cytostatikakurerna. Ska till läkaren på fredag så får vi se vad som händer. *Detta gör mig ledsen men på ett helt annat sätt än det varit under behandlingen. Låter inte det dra ner mig. Har gått på vattengymnastik då det är roligt och det inte gör ont i vattnet. Men det kommer surt efteråt men tar det. Behöver få röra på mig.
Är mycket gladare och känner en optimism inför framtiden, har jag klarat detta så klarar jag det mesta.
Kram
Anne Mari
