Så olika det slår
Så olika det slår när man får cancer, hur man reagerar, vilket stöd man har, ekonomiskt, biverkningar, framtiden.
Insett att man inte kan jämföra någon med en annan i denna förbaskade sjukdom. Alla har olika förutsättningar både medicinskt, socialt och ekonomiskt.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av den här tiden ekonomiskt. Att vara ensam vuxen i familjen och ha ensamt ansvar för försörjningen är tungt och har varit tungt. Och nu är det ännu tyngre då bägge killarna söker jobb och inte har någon inkomst alls. Så jag ska försörja 3 personer på min sjukpenning som tur är får jag lite hjälp av min storebror och svägerska varje månad, är så tacksam för det. Men vi har ju tak över huvudet och mat för dagen, vi tre gillar ju havregrynsgröt som tur är. Beundrar mina barn som har orkat att vara vid min sida under året som gått.
Jag har haft oturen att reagera på medicinerna, jag som inte ens hade Alvedon hemma innan trots att jag är sjuksköterska. Skulle ha börjat jobba 25% fr.o.m 1 december. Men där satte min sjukdom och biverkningar krokben för mig. Har sån stelhet i lederna och värk, vissa nätter vaknar jag av smärtan och gråter och då är jag inte den som gråter i första taget. Har blivit något bättre sen antihormontabletten Femar sattes ut. Den som ska skydda mig från återfall. Det finns andra antihormontabletter men Femar är den som har absolut bästa resultatet. Men huvudsaken är att jag får någon tablett som hjälper.
Blir så frustrerad när det inte går som jag vill! Hoppas, hoppas jag kan börja jobba i januari, vill verkligen komma igång. Men får lyssna på kroppen.
Idag mera än någonsin inser jag hur lyckligt lottad jag är. Har två mycket, mycket goa vänner som också har cancer, en har lungcancer den andra en mycket ovanlig form av cancer. Vi tre har aldrig träffats IRL, C och E har däremot träffats. Vi fick alla tre behandingarna ungefär samtidigt , så vi har följts åt via FB, telefon och mail. Skratt, gråt osv. Det har varit en trygghet att få prata med någon som vet hur det känns att ha cancer.
C som har den ovanlig formen av cancer hade en lyckad behandling och alla trodde att den var borta. Men så för ett tag sen upptäcktes metastaser och hon fick akut opereras för att inte bli förlamad, de tog bort en tumör i ryggen. Idag har hon fått ett tråkigt besked och framtiden ser inte ljus ut, dålig prognos.
Men C har så mycket livsglädje ändå, trots beskedet idag. Hon ger mig så mycket av sig själv och idag mera än någonsin vet jag att jag måste börja leva utan att ha cancern i bakhuvudet.
På lördag bär det iväg till Gävle då E och jag ska hälsa på C på sjukhuset, ser verkligen fram mot det. Vet att det kommer något gott ur det. Det kommer att bli mycket skratt, en del tårar men framförallt glädje över att vi träffas alla tre.
Nästa vecka ska jag göra en coloskopi, undersökning av tarmen eftersom jag hade problem när jag fick cytostatikan. Men jag räknar med att det är helt bra. Sen på fredag är det dags för läkarbesök hos min onkolog och få byta till ett annan antihormontablett.
Kramar i massor till er alla!
Anne Mari
Insett att man inte kan jämföra någon med en annan i denna förbaskade sjukdom. Alla har olika förutsättningar både medicinskt, socialt och ekonomiskt.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av den här tiden ekonomiskt. Att vara ensam vuxen i familjen och ha ensamt ansvar för försörjningen är tungt och har varit tungt. Och nu är det ännu tyngre då bägge killarna söker jobb och inte har någon inkomst alls. Så jag ska försörja 3 personer på min sjukpenning som tur är får jag lite hjälp av min storebror och svägerska varje månad, är så tacksam för det. Men vi har ju tak över huvudet och mat för dagen, vi tre gillar ju havregrynsgröt som tur är. Beundrar mina barn som har orkat att vara vid min sida under året som gått.
Jag har haft oturen att reagera på medicinerna, jag som inte ens hade Alvedon hemma innan trots att jag är sjuksköterska. Skulle ha börjat jobba 25% fr.o.m 1 december. Men där satte min sjukdom och biverkningar krokben för mig. Har sån stelhet i lederna och värk, vissa nätter vaknar jag av smärtan och gråter och då är jag inte den som gråter i första taget. Har blivit något bättre sen antihormontabletten Femar sattes ut. Den som ska skydda mig från återfall. Det finns andra antihormontabletter men Femar är den som har absolut bästa resultatet. Men huvudsaken är att jag får någon tablett som hjälper.
Blir så frustrerad när det inte går som jag vill! Hoppas, hoppas jag kan börja jobba i januari, vill verkligen komma igång. Men får lyssna på kroppen.
Idag mera än någonsin inser jag hur lyckligt lottad jag är. Har två mycket, mycket goa vänner som också har cancer, en har lungcancer den andra en mycket ovanlig form av cancer. Vi tre har aldrig träffats IRL, C och E har däremot träffats. Vi fick alla tre behandingarna ungefär samtidigt , så vi har följts åt via FB, telefon och mail. Skratt, gråt osv. Det har varit en trygghet att få prata med någon som vet hur det känns att ha cancer.
C som har den ovanlig formen av cancer hade en lyckad behandling och alla trodde att den var borta. Men så för ett tag sen upptäcktes metastaser och hon fick akut opereras för att inte bli förlamad, de tog bort en tumör i ryggen. Idag har hon fått ett tråkigt besked och framtiden ser inte ljus ut, dålig prognos.
Men C har så mycket livsglädje ändå, trots beskedet idag. Hon ger mig så mycket av sig själv och idag mera än någonsin vet jag att jag måste börja leva utan att ha cancern i bakhuvudet.
På lördag bär det iväg till Gävle då E och jag ska hälsa på C på sjukhuset, ser verkligen fram mot det. Vet att det kommer något gott ur det. Det kommer att bli mycket skratt, en del tårar men framförallt glädje över att vi träffas alla tre.
Nästa vecka ska jag göra en coloskopi, undersökning av tarmen eftersom jag hade problem när jag fick cytostatikan. Men jag räknar med att det är helt bra. Sen på fredag är det dags för läkarbesök hos min onkolog och få byta till ett annan antihormontablett.
Kramar i massor till er alla!
Anne Mari
