reaktion
Jag har hela tiden trott att nu när strålbehandlingen kommer igång så ser jag ljuset och slutet på eländet. Men istället är jag mera ledsen och låg. Förstår inte men pratade med personalen på strålbehandlingen, de är bara för urgoa. De sa att det inte är ovanligt att man reagerar som jag gör, det beror på att i och med att man behandlas varje dag så påminns man om sjukdomen. Vid cytostatikbehandlingen hade man ju oftast 1 vecka då man mådde någorlunda och kunde tänka på annat.
Själva strålbehandlingen går på några minuter. Får strålning på 7 olika fält. Ska fota rummet imorgon så får ni se hur det ser ut. Beundrar personalen, alltid ett leende, ett tröstande ord, en klapp på kinden jag känner mig väldigt trygg med dom.
Längtar tills jag får åka till Mösseberg, få tips och råd så jag kan mjuka upp lederna för som det är nu är jag stel som en pinne. Får röra på mig ett tag innan jag kommer igång, fingrarna är svullna och stela på morgnarna.
Det är så mycket som hänt sen i januari, så mycket nya intryck, så många nya erfarenheter. Ekonomi som har kraschat. Mycket som jag fått omvärdera. Jag undrar hur jag blir i mitt arbete som sjuksköterska efter detta, mera lågmäld? Hoppas min glädje återvänder för jag älskar verkligen mitt jobb.
Under den här tiden har jag verkligen saknat en partner, en man som hade stöttat mig, där jag kunnat krypa in i en tröstande famn. Förstår vilken lycka det är för dom som blir sjuka och har en partner. Men jag har ju mina barn och barnbarn.
En stor kram
Anne Mari
Själva strålbehandlingen går på några minuter. Får strålning på 7 olika fält. Ska fota rummet imorgon så får ni se hur det ser ut. Beundrar personalen, alltid ett leende, ett tröstande ord, en klapp på kinden jag känner mig väldigt trygg med dom.
Längtar tills jag får åka till Mösseberg, få tips och råd så jag kan mjuka upp lederna för som det är nu är jag stel som en pinne. Får röra på mig ett tag innan jag kommer igång, fingrarna är svullna och stela på morgnarna.
Det är så mycket som hänt sen i januari, så mycket nya intryck, så många nya erfarenheter. Ekonomi som har kraschat. Mycket som jag fått omvärdera. Jag undrar hur jag blir i mitt arbete som sjuksköterska efter detta, mera lågmäld? Hoppas min glädje återvänder för jag älskar verkligen mitt jobb.
Under den här tiden har jag verkligen saknat en partner, en man som hade stöttat mig, där jag kunnat krypa in i en tröstande famn. Förstår vilken lycka det är för dom som blir sjuka och har en partner. Men jag har ju mina barn och barnbarn.
En stor kram
Anne Mari
