Svårt att hitta tillbaka
Det är ett tag sen jag bloggade, det känns som om jag tappat livsgnistan. En viktig del i livet är ju att kunna se framåt även om man ska leva för dagen. Just nu kan jag inte se framåt. Har ont som sjutton i lederna och kroppen, är tvungen att ta starka smärtstillande morgon och kväll. Morgnarna är värst. Nu låter det som om mitt liv bara består av smärta, nej så är det inte. Får ju bra hjälp av smärtstillande. Just nu består mitt liv av läkarbesök, behandlingar, undersökningar.
Men det är inte så jag vill leva, vill arbeta, ha fritidsintressen, gärna en hund. Det är något jag saknar, hade ju schäferhundar tidigare, tävlade både i bruks och utställning. Det var en härlig tid. Men priserna på hundar har ju stigit något enormt. Har en önskan att kunna köpa en portugisisk vattenhund och börja tävla i agility. Men dom kostar 15000 kr! Det är en härlig hund, även allergiker brukar tåla dom. Har ju en svärson som är allergisk men som tål pudlar och då borde han tåla en portugisisk vattenhund.
Nä, det är något som jag inte har råd med så dom drömmarna får jag lägga på hyllan.
Har fortfarande svårt att förstå att jag har en obotlig cancer, att jag har metastaser. Mitt hopp till att få leva länge är den nya medicinen jag fått. Jag vill leva, leva länge, se mina barnbarn växa upp. Få ha mina barn nära mig. Det finns inget som är värt mera i livet än familjen.
Kan inte förstå att jag är sjuk trots min smärta. Har ju haft en tuff uppväxt, kämpat i motgångar men faktiskt haft massor med härliga perioder i mitt liv. Varför kunde jag inte få vara frisk och få njuta av livet? Undrar vem man ska klaga hos?!
Sen har jag positiva händelser också, varit i Oslo, i Göteborg och sen åker jag med jämna mellanrum till Hälsingland. Mina barnbarn ger mig en speciell kraft att leva, älskar dom så otroligt mycket. Det gäller mina goa barn också!
Kram
Anne Mari
