Publicerad 2010-03-28 00:19:49 i Allmänt,
Ibland brister det, trots att de har fått bort cancertumören så är det jobbigt emellanåt. Det är en berg- och dalbana att gå igenom det här. Såg på tv för någon månad sedan när en man som haft prostatacancer sa att först efter 10 år slutade han att tänka på sin cancer dagligen. Det ligger nog mycket i det.
Kan ju också vara att det har varit mycket komplikationer för mig ända sen början och att jag är orolig inför framtiden. Och att helt plötsligt bara ha ett bröst. Orolig för ekonomin, det gör ont i mig att mina söner inte har fått jobb. De söker och söker och när man pratar med ungdomar idag så är det inte alls ovanligt att många är arbetslösa. Tänk hur det har förändrats sig. Bara för en 10 år sen så kunde ungdomarna få jobb ganska så lätt. De kunde planera för sin framtid.
Ikväll var en sån kväll, kände en djup sorg inombords, kände så intensivt att nu behövde jag prata med Jill. Då kom tårarna, fick gråta, hon lyssnade och pratade även med Gerry. Efter ett tag infann sig ett inre lugn, jag klarar det här också, kommer att resa mig ur det här också.
Vänner är viktiga och det är inte hur ofta man har kontakt som är värdemätare på riktig vänskap. Det kan gå år och ändå så känns det som igår man hade kontakt. Det är vänskap, att finnas där för varandra när man som mest behöver det, det kan ju även handla om positiva saker också.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-03-26 16:06:31 i Allmänt,
En av mina vänner E som har lungcancer som inte går att göra något åt har sin humor kvar. Hon ger oss vänner på FB många härliga skratt. Igår la hon in om vad som händer när man dör, en text som hon hittade på nätet men ingen författare till och jag måste bara dela med mig av den;
Livet ska INTE vara en resa ner mot graven med målsättningen
att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp
utan snarare en sladdning in från sidan
med chokladkakan och kaffet i den andra
med en kropp som blivit ordentligt använd
för att inte säga fullständigt utsliten
- samtidigt som man skriker-
"WOO HOOO, VILKEN JÄKLA ÅKTUR!!
(okänd författare)
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-03-25 20:27:20 i Allmänt,
Ja visst är det märkligt att man reser sig gång efter gång. Fast man tror att man nått gränsen för vad man orkar med.
Det händer både dåliga och bra saker. Idag fick jag mail att jag vunnit joggingdress till både mig och min dotter! Oj vad glad jag blev, äntligen kan jag ge henne något.
Samtidigt fick jag deklarationen och den var inte rolig, kvarskatt och det var ganska mycket för mig. Men orkar inte gräma mig över det. Jag lever ju. Klarade killarna och jag av förra året så lär vi klara av det här året också.
Hur sjukpenningen ska räcka till skulderna den här månaden har jag ingen aning om, den är ju sänkt till 75% och jag får inget längre från AFA eftersom dom bara betalar ut fram till 1 års sjukskrivning.
Men sen fick jag uppleva en till glad händelse, min svägerska betalar min baddräkt, de är inte billiga då man har bröstprotes. Att vara sjuk kostar pengar samtidigt som inkomsten minskar. Tack älskade Kicki, nu kan jag bada i sommar och kanske t.o.m börja på vattengympa.
Killarna har fortfarande inte fått jobb men Niclas har äntligen efter 3 månaders inskrivning på arbetsförmedlngen fått tid!!!!!!!!!! Vilken underbar start för våra ungdomar idag, dom har det inte lätt. Men oj vad jag beundrar dom för att dom har orkat och kämpat. Min dotter är också värd all uppmärksamhet, två småbarn, renovering av huset, sjuka barn, sjuk mamma samt dåligt med sömn.
Älskar mina barn över allt annat på jorden!
Fick otroligt vackra blommor av mina brorsbarn och min x-svägerska, tack goa ni, det värmde.
Imorgon ska jag iväg och prova ut en bröstprotes och köpa baddräkt.
Har ju glömt att skriva i bloggen att jag slutat med tablett Femar, antihormontabl. Detta pga min ledstelhet och värk, det blev helt ohållbart. Har nu hållt upp i 3 veckor, nästa vecka blir det läkarbesök så får vi se vilken tablett jag ska äta i 5 år. Kan ju inte gå utan skydd för återfall.
Ett stort, stort tack för alla goa kommentarer!!!!!!! Jag läser dom men är sååå dålig på att kommentera. Men ni vet att det värmer och ni kommer med så mycket klokhet till mig och kärlek.
Har fortfarande ont i bröstet, det känns som om det blivit lite mera idag, kanske inbillning.
Önskar er alla en riktigt underbar helg!
Kramar om er!
Anne Mari
Publicerad 2010-03-23 15:56:28 i Allmänt,
Det är så det känns just nu!
I onsdags skulle jag operera mitt vänstra bröst igen. Det hade bildats en kapsel runt implantatet pga strålningen. Såg detta som en rutinoperation. Det enda jag inte visste var om jag skulle få behålla expanderprotesen eller få ett annat implantat. Plastikkirurgen tog det beslutet när under operation.
Nåväl, operationen gick bra men attans vad ont det gjorde efteråt. Och det är väl klart att lite får man väl tåla, men det här var i mesta laget. Kapseln hade varit ovanligt tjock så min stackars läkare hade fått ta i lite för att kunna klyva den.
Hade fått ett helt nytt implantat och vågade mig till med att känna på det. Kändes mjukt och inte alls så hårt som det förra. Var jätteglad för det såg verkligen riktigt, riktigt bra ut. Har ju förmånen att ha en urskicklig plastikkirurg.
Dagen efter operationen fick jag åka hem, här är det snabba ryck inom sjukvården som gäller. Hade rejält ont, fick gå framåtlutat för att det gjorde så ont. Och jag är inte den som klagar i första taget, tyckte bara att det skulle bli skönt att få komma hem. Hemgång med extra starka smärtstillande tabletter.
Insåg när jag kom hem att det var nog lika bra att jag höll mig i soffan där jag hittat en perfekt ställning då jag knappt hade ont. Men efter några timmar kände jag mig sjuk, febrig. Febertermometern, ja den finns ju aldrig där den ska vara. Så det var bara att bita ihop och gå ner till grannen och låna febertermometer. Hon frågade om jag inte skulle åka in på en gång, men tänkte jag så dålig är jag inte. Men fick höra idag av henne att jag hade sett riktigt, riktigt sjuk ut. Stackarn hon hade legat vaken under natten för ifall jag skulle ramla i golvet då skulle hon höra det och komma upp.
Hade 39 grader i temp, ringde avdelningen och skulle höra av mig om jag fick frossa under natten. Vid 4-tiden på morgonen lyckades jag slumra till. Vaknade vid 10 och hade ont i precis hela kroppen, febrig och jag förstod att nu måste jag åka in. Ringde och det blev snabba ryck, in till plastikkirurgiska mottagningen och sen direkt till avdelningen och då antibiotika i droppform. Kände mig riktigt risig, och en stor rodnad spred sig över hela bröstet och under armen.
Fick besked av läkaren att om inte antibiotikan gjorde att det gav med sig så skulle dom vara tvungna att öppna och ta ut implantatet och göra rent i bröstet. Jag måste erkänna att det var länge sen jag grät så djupt som jag gjorde då.
Har ju varit så otroligt glad över att min kropp varit "hel", att jag slapp "förlora" mitt bröst när tumören togs bort.
Men jag hade inget val, vill ju leva. Så det blev akutoperation där det tog implantatet och det hade tydligen varit väldigt infekterat. Så här snabbt brukar inte infektionen komma.
Det här är tungt, jag är helt plötsligt enbröstad. Det har inte riktigt gått in ännu.
Varför, varför? För första gången så tycker jag att det är orättvist att jag drabbades av det här. Har under hela sjukdomstiden inte tänkt så eftersom för vem skulle det vara rättvist att få cancer?
Känns som om jag gått igenom registret, varit utan hår, haft bröstimplantat och nu utan bröst.
Det finns en sak jag lovat mig själv, jag kommer att börja ägna mig åt yoga och verkligen gå in för det. Tror att det är där jag kan hämta kraften för att gå vidare i mitt liv.
Man måste se det positiva i allt som händer, men ibland känns det för svårt. Men jag hade en jättetrevlig rumskamrat som jag kallar H här, hon vet vem hon är. Hon fick mig att se med ett nytt perspektiv på vissa händelser, vi fungerade väl ihop då vi respekterade varandras integritet. Vi kände aldrig ett tvång att prata eller umgås utan ville man sova, vila eller bara vara så respekterades det. Kände en stor tillit till henne, vi diskuterade mycket djupa livsfrågor.
TACK H för att du orkade lyssna på mig och att du fanns där som rumskamrat i helgen på KS.
Igår kväll kom en ny patient in på rummet M som också fått operera om sitt bröst. Fick massor med goa och användbara råd av henne. Samt mailadress. Tack M, dina råd hjälper mig.
Just nu räckte orken till detta, hoppas ni har det bra.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-03-09 20:40:39 i Allmänt,
I helgen var jag i Järvsö för att gå en kurs eller efter helgen kallar jag det för Möte. Det var Malin Berghagen, hennes vänner och Cancerhjälpen som gjorde det möjligt att jag och 8 andra fick möjlighet att gå den.
Är så otroligt tacksam, ödmjuk och glad att jag fick träffa alla dessa underbara människor. Få ta del av deras erfarenheter, sårbarhet, glädje, sorg, integritet. Att få ta del av osjälviskhet. Fick den saknade pusselbiten att falla på plats, hade tvivlat på att det verkligen finns osjälviskhet men nej, den finns! Och det ger mig en lycka inombords att jag inte hade fel, den finns.
Man kan visst ge utan att det ska ges tillbaka eller att det ska komma tillbaka senare i någon slags karma som en del säger.
En som ger osjälviskt är en ängel i människoskrud; Malin Berghagen och hennes underbara vänner.
Malin foto; Anne Mari L
Vi fick en helg fylld med yoga, andningsmeditation, meditation, dans, samtal om positivt tillstånd, god mat, fika gjorde vi på lördan på Lillbabs Caffär samt en visning av hennes utstälning. Kan varmt rekommendera både Caffären och utställningen! Vi bodde på Kramsta gästgiveri, underbar personal.
Under lördagen hann vi även med att besöka Järvsö kyrka och där hade vi ett underbart samtal om livet, det var en mycket stark och berörande stund, nästan 1 timme. Hade det inte varit för att vi hade annat inbokat hade vi säkert suttit där ännu.
Lördag kväll vid 21-tiden gick G, I och jag och badade i badtunnan. En magisk stund, stjärnklar himmel, -11 grader i luften, 35 grader i vattnet där vi öppnade våra innersta tankar för varandra.
När det blir jobbigt, eller att jag känner mig orolig så visualiserar jag mig tillbaka till dessa starka möten.
Jag fylls av en enorm kärlek när jag tänker på dessa underbara människor jag fick möta och lära känna. Har känt mig totalt trygg.
Tack Malin, alla deltagare, Cecilia S, Camilla G, Fredrik E, Christian och Ywonne på Cancerhjälpen som gjorde denna helg till något som berörde, som gav mig ett nytt perspektiv, en ny livsglädje. Vet nu att jag kommer att fixa det här.
Önskar att jag hade änglastofft att sprida över mina nya vänner , ta bort det onda, ta bort den förbaskade sjukdomen, ta bort oron.
En kram med mycket kärlek till er som var med under helgen!
Men även till er som läser min blogg.
Anne Mari
Publicerad 2010-03-08 22:49:48 i Allmänt,
Det var länge sen jag skrev på bloggen, det är väl snart ingen som är inne och läser. Men det är mycket positivt som hänt.
Har börjat arbetsträna 25%, har lyckats vara där en dag och det fungerade. Tyvärr så var det två dagar som jag inte kunde komma iväg pga ledstelheten och värken.
Har varit på en helt underbar helg i Järvsö, en kurs eller jag skulle vilja kalla det för möte som anordnades av den underbara Malin Berghagen och Cancerhjälpen samt Malins härliga vänner.
En helg för cancerdrabbade. Skriver ett eget inlägg om det. Yoga, andning, meditation, dans, underbara deltagare mm.
Jag kan verkligen från djupet av mitt hjärta säga att det känns som om jag har hittat "hem", många pusselbitar som föll på plats. Det är det här jag sökt i mitt liv, det var mycket som jag fick bekräftat.
Imorgon blir det arbetsträning, sen besök på plastikkirurgen KS Solna inför operationen av bröstet den 17 mars.
Har värk i bröstet och över hela bröstkorgen dagligen men konstigt nog kändes det inte i helgen. Väldigt få tillfällen som det kändes av.
Däremot är lederna stelare än stelast på morgnarna och det värker. Jag får lära mig att leva med det.
Kram
Anne Mari
