annemarili

"Gårdagen kan du inte förändra Morgondagen vet du inget om Men Dagen idag är din" Ett motto som jag försöker leva efter. Är mamma, mormor och sjuksköterska som nyligen drabbats av bröstcancer. Försöker skriva ner mina tankar, mina erfarenheter under resans gång.

Ibland brister det, tack Jill för att du lyssnar

Publicerad 2010-03-28 00:19:49 i Allmänt,

Ibland brister det, trots att de har fått bort cancertumören så är det jobbigt emellanåt. Det är en berg- och dalbana att gå igenom det här. Såg på tv för någon månad sedan när en man som haft prostatacancer sa att först efter 10  år slutade han att tänka på sin cancer dagligen. Det ligger nog mycket i det.

Kan ju också vara att det har varit mycket komplikationer för mig ända sen början och att jag är orolig inför framtiden. Och att helt plötsligt bara ha ett bröst. Orolig för ekonomin, det gör ont i mig att mina söner inte har fått jobb. De söker och söker och när man pratar med ungdomar idag så är det inte alls ovanligt att många är arbetslösa. Tänk hur det har förändrats sig. Bara för en 10 år sen så kunde ungdomarna få jobb ganska så lätt. De kunde planera för sin framtid.

Ikväll var en sån kväll, kände en djup sorg inombords, kände så intensivt att nu behövde jag prata med Jill. Då kom tårarna, fick gråta, hon lyssnade och pratade även med Gerry. Efter ett tag infann sig ett inre lugn, jag klarar det här också, kommer att resa mig ur det här också.

Vänner är viktiga och det är inte hur ofta man har kontakt som är värdemätare på riktig vänskap. Det kan gå år och ändå så känns det som igår man hade kontakt. Det är vänskap, att finnas där för varandra när man som mest behöver det, det kan ju även handla om positiva saker också.

Kram
Anne Mari

Kommentarer

Postat av: Monica

Publicerad 2010-03-28 04:57:31

Hej Ann-Marie!

Har följt din blogg nga dagar och jag känner att vi har en hel del likheter samt att vi är kollegor.

Det är en Berg o Dalbana att gå igenom cancer. Första året är det chocken av att ha fått denna sjukdomen, sedan alla behandlingar man ska gå igenom. Sedan ska man vara mamma till förtvivlade barn som man vill skydda in i det längsta inför hemska tanke att man ska dö. Men du måste känna och ha inställningen att det här kommer du att klara. Jag har också två pojkar den yngste var 17 när jag för 5 år sedan fick livmoder och äggstocksca. med spridning i buken. Tre veckor innan ca.beskedet hade jag tagit ut skilsmässa. Jag hamnade i ett rent helvete. Min räddning har varit att jobba som terapi, med utmattningsdeppression som följd.Jag gorde som strutsen stoppade huvudet i sanden.Det är mycket som följer med själva diagnosen. Man är en människa före diagnosen och en människa efter. Du ska veta att ett år krävs för behandling och avslut av behandling. Sedan ska du försöka att återgå till ev.jobb igen. Sakta men säkert blir man tryggare vad tiden går. Vi har olika sätt att bearbeta svåra saker vi går igenom. Men prata har varit en ventil för mig. Mina kollegor fick ta emot det mesta även under min sjukskrivn.period. Du skriver på bloggen vilket jag beundrar dig för. Vilket jag aldrig skulle göra. Skriva och prata ....bästa terapin. Och det blir bättre , du tar dej igenom detta.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela