Att leva med bröstcancer under 8 månader
Så mycket har hänt sedan 26 januari i år. Från att kliva upp kl 05 på morgonen för att göra mig iordning inför dagens arbetspass. Hade känt en stor knöl i vänster bröst, kände en stor oro samtidigt som jag inom mig förstod att det här är allvar. Det är ingen oskyldig, ofarlig knöl som finns i bröstet.
Kom till jobbet, tar rapport från nattsjuksköterskan tillsammans med en till sjuksköterska Ulrika, förstår knappt något av vad som sägs. Är helt blockerad av tankarna och oron över knölen i bröstet. Till slut vänder jag mig till Ulrika som också känner på knölen. Hon ser genast till att jag ringer bröstmottagningen och jag får en tid samma dag.
Sen rullade det bara på, läkaren sa det jag själv hade förstått, "det är med stor sannolikhet bröstcancer, tycker att du ska prata med dina barn". Tiden stod stilla och försökte ta in det jag själv förstått att det var. Sen gick allt i rasande fart. Ultraljud, mammografi, ultraljud hjärtat, skelett-scint, datortomografi osv. Än så länge inga tecken på metastaser annat än en lymfkörtel som också är angripen av cancer. Sen att det är vänster bröst gör att oron för hjärtat gör sig påmind också. Dagen innan första cytostatikakuren fick jag sövas och de drog ut 6 tänder, tur att jag fick behålla framtänderna, för annars hade jag nog inte pratat mycket sen dess.
Har inte jobbat sedan dess, första tiden gick jag i vaccum, jag var en sjuksköterska som gick bredvid en osynlig patient som genomförde alla undersökningar. Så kändes det. Jag var i total kris.
Oron för framtiden, mina barn, mina barnbarn, ekonomin var så stor. Sen bestämde jag mig för att ta varje dag i taget. Acceptera att jag inget kunde göra. Satt och sitter fortfarande i en båt utan åror, utan segel, utan motor, utan roder, bara att hänga med.
Supertufft ekonomiskt har det varit, har fått en del hjälp av min storebror och svägerska. Men en ständig oro för att få pengarna att räcka. Två killar på 18 och 19 år, en dotter med barnbarn som bor 28 mil ifrån mig. Att dra lasset som ensam vuxen har varit fruktansvärt tufft och ännu är det inte klart.
Det konstiga är att det fortfarande känns så overkligt att jag haft en tumör i mitt bröst, undrar när jag egentligen förstår att jag har en allvarlig sjukdom. Även om jag har gått igenom cytostatikakuren (Djävulens drog), operation och nu strålbehandling så är jag ju ännu inte frisk. Men tumören och de angripna lymfkörtlarna är ju borta. Min tumör var hormonkänslig så därför ska jag äta antihormontabletter i 5 år som ska skydda mig så gott det går att inte få nya tumörer/metastaser.
Hur olika alla har det som drabbas av denna vidriga sjukdom.
En del har pengar, partner, kan unna sig resor, handla utan att tänka på vad det kostar.
En del är helt ensamna, kämpar i sin egen ensamhet.
En del har knappt mat för dagen, kämpar för att överleva dag från dag.
En del har stor familj, vänner, arbetskamrater som finns där och stöttar och hjälper till.
Men alla har vi något gemensamt;
Vi lever i en annan verklighet, vi lever i ensamhet alla som inte går att förklara. Vi går igenom en fruktansvärt jobbig behandling och tid, mer eller mindre jobbig oro och ångest. Biverkningar, håravfall, trötthet, värk, rädsla för spridning osv.
Men alla med ett mål att få återvända till det riktiga livet. Men inte ta vid där vi slutade utan första dagen i det nya livet. För livet blir sig aldrig mera likt.
Imorgon är det näst sista strålbehandlingen!!!!!!!!!!! och jag slipper se sjukhuset på ett tag och slipper åka 2 timmar per dag. Värken och stelheten är det mest påtagliga nu, har jag suttit en stund så är jag stel som en pinne, får gå ett tag för att komma igång. Men som tur är så är jag inte så stel varje dag. Men värken finns där.
Är så ledsen, känner mig helt vilsen just nu men orkar inte planera, tar bara en dag i taget och det kommer jag att fortsätta att göra. Allt kan förändras på 1 sekund så försöker att inte forcera fram något.
Fick en fråga igår av en vän; kan du se framåt med glädje att följa med mig ut i december. Mitt svar var enkelt; nej det kan jag inte, jag planerar ingenting framåt, klarar inte det. Här är det en stor förändring. Jag tar en dag i taget, så måste jag leva nu för att få balans i mitt liv och en frid i mitt inre rum.
En stor kram
Anne Mari
Kom till jobbet, tar rapport från nattsjuksköterskan tillsammans med en till sjuksköterska Ulrika, förstår knappt något av vad som sägs. Är helt blockerad av tankarna och oron över knölen i bröstet. Till slut vänder jag mig till Ulrika som också känner på knölen. Hon ser genast till att jag ringer bröstmottagningen och jag får en tid samma dag.
Sen rullade det bara på, läkaren sa det jag själv hade förstått, "det är med stor sannolikhet bröstcancer, tycker att du ska prata med dina barn". Tiden stod stilla och försökte ta in det jag själv förstått att det var. Sen gick allt i rasande fart. Ultraljud, mammografi, ultraljud hjärtat, skelett-scint, datortomografi osv. Än så länge inga tecken på metastaser annat än en lymfkörtel som också är angripen av cancer. Sen att det är vänster bröst gör att oron för hjärtat gör sig påmind också. Dagen innan första cytostatikakuren fick jag sövas och de drog ut 6 tänder, tur att jag fick behålla framtänderna, för annars hade jag nog inte pratat mycket sen dess.
Har inte jobbat sedan dess, första tiden gick jag i vaccum, jag var en sjuksköterska som gick bredvid en osynlig patient som genomförde alla undersökningar. Så kändes det. Jag var i total kris.
Oron för framtiden, mina barn, mina barnbarn, ekonomin var så stor. Sen bestämde jag mig för att ta varje dag i taget. Acceptera att jag inget kunde göra. Satt och sitter fortfarande i en båt utan åror, utan segel, utan motor, utan roder, bara att hänga med.
Supertufft ekonomiskt har det varit, har fått en del hjälp av min storebror och svägerska. Men en ständig oro för att få pengarna att räcka. Två killar på 18 och 19 år, en dotter med barnbarn som bor 28 mil ifrån mig. Att dra lasset som ensam vuxen har varit fruktansvärt tufft och ännu är det inte klart.
Det konstiga är att det fortfarande känns så overkligt att jag haft en tumör i mitt bröst, undrar när jag egentligen förstår att jag har en allvarlig sjukdom. Även om jag har gått igenom cytostatikakuren (Djävulens drog), operation och nu strålbehandling så är jag ju ännu inte frisk. Men tumören och de angripna lymfkörtlarna är ju borta. Min tumör var hormonkänslig så därför ska jag äta antihormontabletter i 5 år som ska skydda mig så gott det går att inte få nya tumörer/metastaser.
Hur olika alla har det som drabbas av denna vidriga sjukdom.
En del har pengar, partner, kan unna sig resor, handla utan att tänka på vad det kostar.
En del är helt ensamna, kämpar i sin egen ensamhet.
En del har knappt mat för dagen, kämpar för att överleva dag från dag.
En del har stor familj, vänner, arbetskamrater som finns där och stöttar och hjälper till.
Men alla har vi något gemensamt;
Vi lever i en annan verklighet, vi lever i ensamhet alla som inte går att förklara. Vi går igenom en fruktansvärt jobbig behandling och tid, mer eller mindre jobbig oro och ångest. Biverkningar, håravfall, trötthet, värk, rädsla för spridning osv.
Men alla med ett mål att få återvända till det riktiga livet. Men inte ta vid där vi slutade utan första dagen i det nya livet. För livet blir sig aldrig mera likt.
Imorgon är det näst sista strålbehandlingen!!!!!!!!!!! och jag slipper se sjukhuset på ett tag och slipper åka 2 timmar per dag. Värken och stelheten är det mest påtagliga nu, har jag suttit en stund så är jag stel som en pinne, får gå ett tag för att komma igång. Men som tur är så är jag inte så stel varje dag. Men värken finns där.
Är så ledsen, känner mig helt vilsen just nu men orkar inte planera, tar bara en dag i taget och det kommer jag att fortsätta att göra. Allt kan förändras på 1 sekund så försöker att inte forcera fram något.
Fick en fråga igår av en vän; kan du se framåt med glädje att följa med mig ut i december. Mitt svar var enkelt; nej det kan jag inte, jag planerar ingenting framåt, klarar inte det. Här är det en stor förändring. Jag tar en dag i taget, så måste jag leva nu för att få balans i mitt liv och en frid i mitt inre rum.
En stor kram
Anne Mari
