Publicerad 2010-01-26 23:52:05 i Allmänt,
1 år i bröstcancerns värld. 1 år av gråt, förtvivlan, ångest, depression, akuta sjukperioder med infektioner, ambulansfärder, inläggningar akut på sjukhus, cytostatikabehandlingar, utdragning av tänder i narkos, operation av brösten, strålbehandling. En riktig berg- och dalbana där man inte sett svängarna, utan bara åkt med.
1 år av glädje, sortering av vänner, bekanta, släktingar. Förvåning av vilka som funnits där och stöttat. Positiva besked, troligen inga cancerceller kvar i kroppen och om det finns så fixar nog antihormonet Femar detta. Nya vänner, nya kunskaper, rehabilitering, glada skratt, livet är inte så omständigt, ta en dag i taget, lägga energi på ont näää, bättre lägga på gott och roligt. Framförallt har mina arbetskamrater visat sig vara riktiga, riktiga vänner!
Kicki ska vi inte glömma, hon stackarn som sett bägge sidorna och varit med!
Det finns alltid två sidor och så ser mina två sidor utav min cancerresa ut. Inte allt men i det stora hela, man behöver ju inte komma ihåg allt jobbigt.
Undersökningen av tarmen idag gick bra, tack för alla tips. Allt såg bra ut, hade bara fickor i tarmen som kan förorsaka divertikulit men inga, inga cancerförändringar!!!!! Absolut det viktigaste!
Började gråta så fort jag kom innanför undersökningsdörren, tårarna bara föll. Fy sjutton vad jag påverkas av sjukvården. Ska till min psykiatriker på onkologen på torsdag, räknar med att börja jobba 25% på tisdag.
Men blev lite orolig idag när tårarna kom. Men i och för sig, det är precis 1 år sen jag jobbade senast, dagen då jag träffade läkaren på onkologen och fick höra att det troligast var cancer , vilket jag själv förstod. Så idag har jag nog varit extra känslig.
Har så dåligt samvete för att jag inte skrivit på Clife på jättelänge, men det kommer, resan har nog varit alldeles för jobbig. Så det blir säkert för andra också att det tar längre tid innan man kommer igen och skriver på forum.
Vill ge er alla en stor kram!
En kram för att ni orkat läsa
En kram för att ni kommenterat
dessa kommentarer har hjälpt mig
Anne Mari
Publicerad 2010-01-25 23:26:17 i Allmänt,
Undrar varför det är så intressant att läsa och titta på matrecept när man inte får äta? Ska ju göra undersökning av tarmen imorgon. Så det har varit flytande fram till idag på lunch, då fasta fram till 16. Då började jag med Laxabon 4 liter!!!!!!, det har laxerande effekt, tarmen måste vara helt ren. Så ett glas var 10:e min. Många många tillbakaflashar på cytostatikabehandingen har det varit . Fruktansvärt vidrigt att dricka, ja att dricka det gick ju an men sista skvätten var hemsk och framförallt eftersmaken som smakade metalller! Kom på att jag hade tuggummi så snabbt in med tuggumit i munnen så fort jag svalt sista klunken i glaset. Usch, måtte jag aldrig mera gå igenom det här. Ja, framförallt slippa sjukvård för egen del i framtiden.
Niclas gjorde precis varma mackor, kan tala om att det doftar oerhört gott. Har redan planerat in något riktigt, riktigt gott och mycket till imorgon kväll. Har ju levt på flytande föda sen i lördags.
Märkligt med Arbetsförmedlingen, den yngsta sonen 19 år Anton har redan fått handledare, det är full fart med besök osv. Niclas däremot har fortfarande inte fått tid, trots samtal och mail. Samma arbetsförmedling, inskrivna ungefär samtidigt.
Det är speciellt tungt att vara ensam vuxen, att stötta dom att peppa dom osv. Önskar att pappan valt att finnas där och stötta dom. Det är något dom verkligen skulle ha behövt. Men han valde att det är deras ansvar, de är vuxna osv. Så nu har dom ingen kontakt mitt allt med sin far. Otroligt tråkigt och verkligen tungt för dom. Men dom kämpar så det dom kan.
Jag tycker det är jättesvårt, jag antingen för mycket eller så är jag bra som jag är enl sönerna. Inget kan ju bli värre än det vi gått igenom.
Ska försöka lägga mig tidigt nu.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-24 13:40:54 i Allmänt,
Det blev ingen åderbråcksoperation, den ska göras i februari. Skulle fått blodförtunnande sprutor och det går inte ihop med att göra en coloskopi (underöskning av tarmen). Den undersökningen är viktig, ska göra den på tisdag.
Fick istället uppsöka läkare då jag under 2 veckors tid haft jätteont i höger handled och fingrar med domningar och värk. Läkaren tror att det är inflammation i senskidan, fick en kortisonspruta och ska till sjukgymnasten på måndag för att få en skena som avlastning. Tar tydligen aldrig slut på sjukdomar, kan lugnt säga att jag är hur trött som helst på detta. Jag kanske skulle gått tidigare till läkaren men jag tror ju alltid att det ska gå över av sig själv om jag nonchalerar det.
Killarna letar fortfarande jobb, finns det någon därute som behöver en målarlärling så hör av er.
Livet är verkligen som en berg- och dalbana och befinna sig i en cancersjukdom gör den ännu värre. Ibland upp ibland ner med mycket tvära svängar.
Förra veckan fick jag först ett brev med tråkiga nyheter ang min ekonomi, men jag kan ju inte trolla så det är bara att bita ihop och ta varje dag i taget. Senare på eftermiddan får jag ett telefonsamtal med beskedet att killarna och jag har vunnit en helt ny inredning till vardagsrummet! ibland är livet gott!
Vi som bara har ihopplock av olika saker kan äntligen få ett enhetligt rum.
Nu är det bara en vecka kvar tills jag börjar jobba, ska bli jätteskönt att få komma ut. Håll nu tummarna att det inte blir något strul inför det. 25% ska jag börja med.
Ha en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-19 17:36:12 i Allmänt,
Drygt 1 vecka kvar och det har gått 1 år sen cancerdiagnosen. Kan bara säga att jag förstår inte hur jag klarat av det.
Något som jag känner är utmärkande för hur jag förändrats är att jag bryr mig inte om bagateller längre, blir inte upprörd över småsaker längre. Har blivit mycket lugnare, stressar inte lika mycket.
Vilken tur att jag har mina barn,mina vänner, syskon, mamma och framförallt Kicki som alltid funnits där. Känns lite overkligt att jag gått igenom alla behandlingar, känns som om jag befunnit mig i en dröm. Vilket jag dock fortfarande känner att jag gör.
På fredag ska jag operera bort ett åderbråck på ena benet, det buktar ut mycket och har fått utslag som läkarna tolkar som tromboflebiter (inflammation i kärlen). Nästa vecka är det äntligen dags för att göra undersökning av tarmen, koloskopi. Har fortfarande besvär med magen sedan cytostatikan, om det var en slump att jag fick det just då eller inte det vet jag inte. Slår bort tanken att det kan vara något farligt.
Tyvärr så blev det påverkan på mitt bröstimplantat av strålningen, så det ska bytas ut under våren. Men jag har inga besvär men det blir ju några dagars sjukhusvård. Det är det värt för jag vill inte vara utan ett bröst.
Håret växer så det knakar, trivs än så länge med färgen, något ljusare än min normala hårfärg. Brukade dock ha ljusare hår, slingat. Men det lär det nog inte bli.
Sen är det ju denna förbaskade värk och stelhet i lederna som kan göra mig riktigt nedstämd. Om jag varit väldigt aktiv på dan så får jag riktigt ont i lederna, speciellt höfterna och händerna på natten. Ibland är gråten inte långt borta. Det tar någon timme på morgonen innan jag kommer igång, måste ta smärtstillande. Men jag vill inte vara utan antihormon tabletten Femar, vill ju inte bli sjuk igen. Även om det finns ett annat preparat, Nolvadex som jag kan byta till så vill jag inte det pga biverkningarna. Ledvärken och stelheten är ju inte riktigt lika hemskt som risken (liten men ändå) att få cancer i underlivet.
Lever fortfarande i ett vaccum, vissa dagar är bra andra mindre bra. För mig är livet som cancersjuk som att åka berg-och dalbana, en bana som du inte kan se utan dalarna och höjderna kommer när du minst anar det.
Jag är fortfarande deprimerad men hoppas det ska försvinna nu när jag ska börja jobba 25% igen fr.o.m februari. Är lite orolig för hur det ska gå med min ledstelhet men det ordnar sig.
Att vara ensam vuxen i familjen med två killar 19 och 20 har varit tufft. Dom gick ut gymnasiet bägge två förra året, yngsta sonen började i lumpen i augusti men pressen med min sjukdom blev för stor för honom så han hoppade av. Bägge sönerna är arbetslösa men nu verkar det som om att det kanske kommer att ordna sig. Dom har fått mera energi och framtidstro, för det har inte varit lätt för dom. Önskar av hela mitt hjärta att dom ska få jobb!!!!! Så om det finns någon som har jobb så hör av er.
Det finns ett bra webmagasin för cancersjuka www.clife.se som jag varmt rekommenderar.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-18 00:21:47 i Allmänt,
Jag har varit dålig på att skriva i min blogg, men känner att en hel del har jag kvar att sätta på pränt, och kanske hjälpa någon annan.
Imorgon ska jag sätta mig i lugn och ro och berätta hur jag har, vad som är planerat, lite tankar osv.
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-05 18:34:53 i Allmänt,
Märkligt livet ändå är. Nu när jag ska se framåt med glädje, vara glad och lycklig över att jag har opererat bort min cancertumör och förmodligen inte har några cancerceller kvar i kroppen så har glädjen inte infunnit sig.
Men jag tror att livsglädjen återvänder när jag kan börja jobba igen. Önskar så att ledvärken och stelheten skulle försvinna för gott. Det tar ett par timmar och med hjälp av smärtstillande tabletter på morgonen innan jag kommer igång. Jag biter ihop och har gett mig fasiken på att det ska gå.
Börjar i februari att arbeta 25%, ska verkligen kämpa för att det ska fungera. Nu vill jag ha tillbaka mitt liv!
Imorgon åker jag till mina goa barnbarn och dotter och svärson. Det gör mig otroligt gott. Att se livet ur ett barns perspektiv ger nya härliga energier.
Nu är det kallt ute, Kicki och jag var till Ikea idag och när vi åkte hem så var bussen inställd, fick stå ute och vänta i 20 minuter, -17 grader, nu är det -22 grader.
Det blir inga löften inför det nya året då jag förra året fick se hur skört livet är och hur snabbt det kan förändra ens tillvaro.
Hoppas ni får en härlig avslutning på veckan!
Kram
Anne Mari
