1 år i cancerns värld
1 år i bröstcancerns värld. 1 år av gråt, förtvivlan, ångest, depression, akuta sjukperioder med infektioner, ambulansfärder, inläggningar akut på sjukhus, cytostatikabehandlingar, utdragning av tänder i narkos, operation av brösten, strålbehandling. En riktig berg- och dalbana där man inte sett svängarna, utan bara åkt med.
1 år av glädje, sortering av vänner, bekanta, släktingar. Förvåning av vilka som funnits där och stöttat. Positiva besked, troligen inga cancerceller kvar i kroppen och om det finns så fixar nog antihormonet Femar detta. Nya vänner, nya kunskaper, rehabilitering, glada skratt, livet är inte så omständigt, ta en dag i taget, lägga energi på ont näää, bättre lägga på gott och roligt. Framförallt har mina arbetskamrater visat sig vara riktiga, riktiga vänner!
Kicki ska vi inte glömma, hon stackarn som sett bägge sidorna och varit med!
Det finns alltid två sidor och så ser mina två sidor utav min cancerresa ut. Inte allt men i det stora hela, man behöver ju inte komma ihåg allt jobbigt.
Undersökningen av tarmen idag gick bra, tack för alla tips. Allt såg bra ut, hade bara fickor i tarmen som kan förorsaka divertikulit men inga, inga cancerförändringar!!!!! Absolut det viktigaste!
Började gråta så fort jag kom innanför undersökningsdörren, tårarna bara föll. Fy sjutton vad jag påverkas av sjukvården. Ska till min psykiatriker på onkologen på torsdag, räknar med att börja jobba 25% på tisdag.
Men blev lite orolig idag när tårarna kom. Men i och för sig, det är precis 1 år sen jag jobbade senast, dagen då jag träffade läkaren på onkologen och fick höra att det troligast var cancer , vilket jag själv förstod. Så idag har jag nog varit extra känslig.
Har så dåligt samvete för att jag inte skrivit på Clife på jättelänge, men det kommer, resan har nog varit alldeles för jobbig. Så det blir säkert för andra också att det tar längre tid innan man kommer igen och skriver på forum.
Vill ge er alla en stor kram!
En kram för att ni orkat läsa
En kram för att ni kommenterat
dessa kommentarer har hjälpt mig
Anne Mari
1 år av glädje, sortering av vänner, bekanta, släktingar. Förvåning av vilka som funnits där och stöttat. Positiva besked, troligen inga cancerceller kvar i kroppen och om det finns så fixar nog antihormonet Femar detta. Nya vänner, nya kunskaper, rehabilitering, glada skratt, livet är inte så omständigt, ta en dag i taget, lägga energi på ont näää, bättre lägga på gott och roligt. Framförallt har mina arbetskamrater visat sig vara riktiga, riktiga vänner!
Kicki ska vi inte glömma, hon stackarn som sett bägge sidorna och varit med!
Det finns alltid två sidor och så ser mina två sidor utav min cancerresa ut. Inte allt men i det stora hela, man behöver ju inte komma ihåg allt jobbigt.
Undersökningen av tarmen idag gick bra, tack för alla tips. Allt såg bra ut, hade bara fickor i tarmen som kan förorsaka divertikulit men inga, inga cancerförändringar!!!!! Absolut det viktigaste!
Började gråta så fort jag kom innanför undersökningsdörren, tårarna bara föll. Fy sjutton vad jag påverkas av sjukvården. Ska till min psykiatriker på onkologen på torsdag, räknar med att börja jobba 25% på tisdag.
Men blev lite orolig idag när tårarna kom. Men i och för sig, det är precis 1 år sen jag jobbade senast, dagen då jag träffade läkaren på onkologen och fick höra att det troligast var cancer , vilket jag själv förstod. Så idag har jag nog varit extra känslig.
Har så dåligt samvete för att jag inte skrivit på Clife på jättelänge, men det kommer, resan har nog varit alldeles för jobbig. Så det blir säkert för andra också att det tar längre tid innan man kommer igen och skriver på forum.
Vill ge er alla en stor kram!
En kram för att ni orkat läsa
En kram för att ni kommenterat
dessa kommentarer har hjälpt mig
Anne Mari
