Publicerad 2009-12-31 12:57:53 i Allmänt,
Jag vill önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Ut med det gamla, in med det nya, nåja om det vore så enkelt. Men ska försöka. Har fortfarande en bit på min väg att gå för att bli frisk. Men räknar med att det nya året blir ett riktigt bra år.
Tack för att ni stöttat mig och läst mina inlägg. Det har hjälpt mig i min resa detta år.
Tack goa Tina för dina ord, ja jag är din vän och kommer så att vara.Tack för att du finns här. Du har gett mig mycket genom dina kommentarer.
Ett stort tack till KICKI som oavbrutet funnits vid min sida när jag behövt stöd.
Var rädda om er och tänk på att vi alla är unika!
Kramar om er
Anne Mari
Publicerad 2009-12-28 10:59:07 i Allmänt,
Då¨är julhelgen över. Niclas, Anton och jag åkte till Jennie och hennes familj i Hälsingland. Jennie fyllde 30 år på tisdan så det blev födelsedagsfirande först. Sen kom julafton och det var riktigt trevligt samt jobbigt. Molly och Wille fick många paket, blev nog lite för många. Molly som är 2 1/2 år och väldigt försigkommen sa efter att hon öppnat julklapparna; "Men nu får ju inte dom andra barnen några julklappar!"
Så liten som hon är så tänker hon på andra.
Efter lunchen på julafton så blev min svärson sjuk, vi trodde att det var något som han ätit som utlöste det. Så han låg på soffan i rummet hela julafton så han kunde vara delaktig men oj, så dålig han var. Det var både morfar, farmor, farfar med resp och faster och mostrar till Molly och Wille där så det var fullt hus.
På natten vid 3-tiden så ropar Jennie till mig från övervåningen att hon behöver hjälp. Jag går in i badrummet och där i duschhörnan sitter Molly och Wille och duschar! Dom hade kräkts ner sängarna, sig själva och Jennie. Jennie och jag tittade på varandra och brast ut i skratt, ja vad ska man göra. Återigen hade dom fått vinterkräksjukan i år, förra gången i februari och då var jag också där.
Vi bestämde oss för att se det från den komiska sidan. Så det blev ett barn var, som ena stunden sov och den andra stunden kräktes. Fram mot kvällen så blev dom piggare och började leka.
Jennie blev dålig på kvällen och killarna hade en liten släng av magsjukan. Själv klarade jag mig som jag gjorde förra gången också.
Vi åkte hem i förrgår och igår låg jag helt däckad pga ledvärk och stelhet, kunde knappt gå. Idag är det något bättre, kan ialla fall gå utan större problem. Men har haft ont i natt.
Så kan en julhelg se ut. Och det är trots allt med glädje som vi ser tillbaka på helgen!
Så även det jobbigaste kan man vända till något positivt
Var rädda om er
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-12-20 19:13:16 i Allmänt,
Livet består av glädje också med tanke på mitt förra inlägg.
Har en dörr att stänga om mig. En säng att sova i. Har mina underbara barn och barnbarn. Mina svärdöttrar och svärson. Mina släkt. Så jag är inte ensam och det är jag evinnerligt tacksam över. Finns inga pengar som kan ersätta det.
Så det finns mycket glädje också, fast ibland ser man det inte men det finns där.
Önskar er alla en riktigt God Jul!
Kramar
Anne Mari
Publicerad 2009-12-19 15:23:59 i Allmänt,
Idag känner jag mig ledsen och nedstämd. Det snöar ute, det är ljusare så jag borde känna mig gladare.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av året som gått, både mentalt och ekonomiskt. Det är tufft som sjutton, som tur är fick jag hjälp når killarna tog studenten, både med kläder och maten. Samt Kicki fanns där som vanligt och styrde upp maten. Och Jennie min dotter var ju också här och hjälpte till, hon kom ju ner en helg och städade åt mig. Jag var ju riktigt dålig när jag fick min cytostatikabehandling, har ju förstått det nu att alla inte har det så jobbigt. Jag trodde att alla blev helt utslagna men så visade det sig inte vara.
Men, men ska det vara jobbigt så ska det tydligen vara det inom alla områden. Vet att jag kanske låter bitter men de tre sista åren har varit tuffa. Så fort jag kommit igång med ekonomin så har det hänt något som gjort att jag haft svårt att klara av den. Förra året skadade jag mig i axeln men jag jobbade ändå fram tills operationen och sen snabbt som sjutton tillbaka till jobbet. Kände ju knölen redan förra hösten men ville inte ta till mig det, hade inte råd att vara sjuk och ville absolut inte vara borta från jobbet när jag äntligen kommit på fötter med ekonomin.
Men det gick ju inte att värja sig så i januari i år brakade allt igen. Känns som om det är någon som sätter krokben för mig. En kommentar som gjorde mig väldigt ledsen var när en nära släkting till mig säger att, "du har väl inte dragit på dig skulder?". Blev så otroligt ledsen, vi är tre stycken som klarar oss på min sjukpenning och jag ligger precis på existensnivå för en person. Men vi kämpar. Killarna letar jobb så om det är någon i Stockholmstrakten som har lediga jobb så hör av er. Världens goaste killar, man kan inte säga att dom är bortskämda. De kämpar på. Det har inte varit lätt för dom heller.
Som tur är så har jag haft personer runtomkring mig som stöttat mig, det är tungt att vara ensam och ta ansvaret för familjen. Pappan har ju valt att de ska sköta sig själva då de är vuxna. Och det är också ett tungt ok för killarna att bära.
Jag har en önskan och det är att jag slipper vara med om ett sånt här år en gång till.
Var rädda om er och tänk på att livet är nu, inte igår och inte imorgon.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-12-10 10:52:08 i Allmänt,
Det är märkligt hur det tar emot att gå in på min blogg. Men allt jag varit med om är för jobbigt ibland. Kommer att skriva några inlägg till.
Började i samband med strålningen att äta antihormontabl Femar, den tar bort östrogenet i kroppen och ges som skydd för återfall. Då tumören jag hade var hormonkänslig. Men en biverkan är att man kan få ledstelhet och värk. Och det har jag verkligen fått. Emellanåt går jag som en pingvin innan lederna har kommit igång. Att öppna en burk på morgonen och förmiddagen är inte att tänka på. Men jag går ut och går varje dag, första 10 min är en plåga, varje steg jag tar gör ont men sen blir det bättre.
Var till läkaren i fredags och skulle byta ut tabletten till en annan då jag gjortt uppehåll med Femar och blivit bättre. Något skydd måste jag ha, vill inte ha tillbaka cancern. För jag är inte säker på att jag skulle orka gå igenom en sån här behandling igen.
Min onkolog skrev ut Nolvadex, den blockerar östrogenet, och den tabletten har funnits i många, många år. Den ges även till de som inte kommit in i klimakteriet eftersom de nya tabletterna inte kan ges om man inte kommit klimakteriet.
Jag har ju lämnat min roll som sjuksköterska när det gäller mig och min sjukdom. Så jag hämtar ut min medicin på Apoteket och när jag kommer hem läser jag innehållsförteckningen så ser jag en varning, jag brukar inte bry mig så mycket om biverkningar som man kan få de dessa inte drabbar alla. Och man måste se till nyttan av medicinen.
Nåväl fick en mindre "chock", det står att om man får vaginal blödning (blödning från underlivet) då ska man söka upp gynekolog för man kan få cancer i underlivet. Oj, vad arg och ledsen jag blev när jag inte fått den informationen. Så det blev ingen tablett då inte.
Under helgen så googlade jag på båda tabletterna, risken att få cancer i underlivet av Nolvadex är 5 ggr större än av Femar stod det i en studie bl a.
Skulle jag äta en tablett som kan ge mig cancerdå den är till för att inte få tillbaka bröstcancern????!!! Aldrig.
Kände sååå i magen att denna tablett ska inte jag äta. Det finns biverkningar med alla mediciner, att äta antihormon är ingen 100% garanti för att slippa återfall men nog väljer man den som inte har risk att ge en annan sorts cancer. I alla fall jag.
Så jag pratade med min läkare i tisdags och förklarade för honom att jag vill Femar om jag så ska krypa fram under behandlingstiden som är 5 år. Så nu är det Femar som gäller.
Valet mellan pest och kolera var inte så svårt den här gången.
Önskar så att jag var en av de som går igenom bröstcancern någorlunda, som snabbt återgår till arbetet och kan lägga det bakom sig. För mig har det vänt upp och ner på hela min tillvaro. Mitt inre är kaos, har fått depression så jag är mycket tacksam över att onkologkliniken har en psykiatriker och kurator som finns där och stöttar en.
Jag frågade om när jag skulle komma tillbaka på återbesök och fick till svar att de inte brukar ha så täta återbesök då det inte brukar ge något. Utan jag får höra av mig om jag får några frågor eller andra besvär. Hmmm, jag som sticker huvudet i sanden. Jag sa det till läkaren att jag är inte säker på att jag kommer att associera problem i kroppen med risk för återfall, jag kommer nog som förut att tänka, det går över. Så då får jag komma tillbaka om ett halvår.
Så nu blir det att kämpa, har bett om en remiss till vattengymnastik med sjukgymnast, kanske lite mjukare rörelser än vanlig vattengympa. För vattengympa är något som jag verkligen tycker om men det gör så otroligt ont i lederna efteråt.
Är det någon som har något bra tips om hur jag ska mjuka upp lederna så hör av er.
Massor med kramar till er alla och tack för att ni läst min blogg.
Anne Mari
