1 år i cancerns värld
1 år i bröstcancerns värld. 1 år av gråt, förtvivlan, ångest, depression, akuta sjukperioder med infektioner, ambulansfärder, inläggningar akut på sjukhus, cytostatikabehandlingar, utdragning av tänder i narkos, operation av brösten, strålbehandling. En riktig berg- och dalbana där man inte sett svängarna, utan bara åkt med.
1 år av glädje, sortering av vänner, bekanta, släktingar. Förvåning av vilka som funnits där och stöttat. Positiva besked, troligen inga cancerceller kvar i kroppen och om det finns så fixar nog antihormonet Femar detta. Nya vänner, nya kunskaper, rehabilitering, glada skratt, livet är inte så omständigt, ta en dag i taget, lägga energi på ont näää, bättre lägga på gott och roligt. Framförallt har mina arbetskamrater visat sig vara riktiga, riktiga vänner!
Kicki ska vi inte glömma, hon stackarn som sett bägge sidorna och varit med!
Det finns alltid två sidor och så ser mina två sidor utav min cancerresa ut. Inte allt men i det stora hela, man behöver ju inte komma ihåg allt jobbigt.
Undersökningen av tarmen idag gick bra, tack för alla tips. Allt såg bra ut, hade bara fickor i tarmen som kan förorsaka divertikulit men inga, inga cancerförändringar!!!!! Absolut det viktigaste!
Började gråta så fort jag kom innanför undersökningsdörren, tårarna bara föll. Fy sjutton vad jag påverkas av sjukvården. Ska till min psykiatriker på onkologen på torsdag, räknar med att börja jobba 25% på tisdag.
Men blev lite orolig idag när tårarna kom. Men i och för sig, det är precis 1 år sen jag jobbade senast, dagen då jag träffade läkaren på onkologen och fick höra att det troligast var cancer , vilket jag själv förstod. Så idag har jag nog varit extra känslig.
Har så dåligt samvete för att jag inte skrivit på Clife på jättelänge, men det kommer, resan har nog varit alldeles för jobbig. Så det blir säkert för andra också att det tar längre tid innan man kommer igen och skriver på forum.
Vill ge er alla en stor kram!
En kram för att ni orkat läsa
En kram för att ni kommenterat
dessa kommentarer har hjälpt mig
Anne Mari
1 år av glädje, sortering av vänner, bekanta, släktingar. Förvåning av vilka som funnits där och stöttat. Positiva besked, troligen inga cancerceller kvar i kroppen och om det finns så fixar nog antihormonet Femar detta. Nya vänner, nya kunskaper, rehabilitering, glada skratt, livet är inte så omständigt, ta en dag i taget, lägga energi på ont näää, bättre lägga på gott och roligt. Framförallt har mina arbetskamrater visat sig vara riktiga, riktiga vänner!
Kicki ska vi inte glömma, hon stackarn som sett bägge sidorna och varit med!
Det finns alltid två sidor och så ser mina två sidor utav min cancerresa ut. Inte allt men i det stora hela, man behöver ju inte komma ihåg allt jobbigt.
Undersökningen av tarmen idag gick bra, tack för alla tips. Allt såg bra ut, hade bara fickor i tarmen som kan förorsaka divertikulit men inga, inga cancerförändringar!!!!! Absolut det viktigaste!
Började gråta så fort jag kom innanför undersökningsdörren, tårarna bara föll. Fy sjutton vad jag påverkas av sjukvården. Ska till min psykiatriker på onkologen på torsdag, räknar med att börja jobba 25% på tisdag.
Men blev lite orolig idag när tårarna kom. Men i och för sig, det är precis 1 år sen jag jobbade senast, dagen då jag träffade läkaren på onkologen och fick höra att det troligast var cancer , vilket jag själv förstod. Så idag har jag nog varit extra känslig.
Har så dåligt samvete för att jag inte skrivit på Clife på jättelänge, men det kommer, resan har nog varit alldeles för jobbig. Så det blir säkert för andra också att det tar längre tid innan man kommer igen och skriver på forum.
Vill ge er alla en stor kram!
En kram för att ni orkat läsa
En kram för att ni kommenterat
dessa kommentarer har hjälpt mig
Anne Mari
Matrecept har stått i högt i kurs idag
Undrar varför det är så intressant att läsa och titta på matrecept när man inte får äta? Ska ju göra undersökning av tarmen imorgon. Så det har varit flytande fram till idag på lunch, då fasta fram till 16. Då började jag med Laxabon 4 liter!!!!!!, det har laxerande effekt, tarmen måste vara helt ren. Så ett glas var 10:e min. Många många tillbakaflashar på cytostatikabehandingen har det varit . Fruktansvärt vidrigt att dricka, ja att dricka det gick ju an men sista skvätten var hemsk och framförallt eftersmaken som smakade metalller! Kom på att jag hade tuggummi så snabbt in med tuggumit i munnen så fort jag svalt sista klunken i glaset. Usch, måtte jag aldrig mera gå igenom det här. Ja, framförallt slippa sjukvård för egen del i framtiden.
Niclas gjorde precis varma mackor, kan tala om att det doftar oerhört gott. Har redan planerat in något riktigt, riktigt gott och mycket till imorgon kväll. Har ju levt på flytande föda sen i lördags.
Märkligt med Arbetsförmedlingen, den yngsta sonen 19 år Anton har redan fått handledare, det är full fart med besök osv. Niclas däremot har fortfarande inte fått tid, trots samtal och mail. Samma arbetsförmedling, inskrivna ungefär samtidigt.
Det är speciellt tungt att vara ensam vuxen, att stötta dom att peppa dom osv. Önskar att pappan valt att finnas där och stötta dom. Det är något dom verkligen skulle ha behövt. Men han valde att det är deras ansvar, de är vuxna osv. Så nu har dom ingen kontakt mitt allt med sin far. Otroligt tråkigt och verkligen tungt för dom. Men dom kämpar så det dom kan.
Jag tycker det är jättesvårt, jag antingen för mycket eller så är jag bra som jag är enl sönerna. Inget kan ju bli värre än det vi gått igenom.
Ska försöka lägga mig tidigt nu.
Kram
Anne Mari
Niclas gjorde precis varma mackor, kan tala om att det doftar oerhört gott. Har redan planerat in något riktigt, riktigt gott och mycket till imorgon kväll. Har ju levt på flytande föda sen i lördags.
Märkligt med Arbetsförmedlingen, den yngsta sonen 19 år Anton har redan fått handledare, det är full fart med besök osv. Niclas däremot har fortfarande inte fått tid, trots samtal och mail. Samma arbetsförmedling, inskrivna ungefär samtidigt.
Det är speciellt tungt att vara ensam vuxen, att stötta dom att peppa dom osv. Önskar att pappan valt att finnas där och stötta dom. Det är något dom verkligen skulle ha behövt. Men han valde att det är deras ansvar, de är vuxna osv. Så nu har dom ingen kontakt mitt allt med sin far. Otroligt tråkigt och verkligen tungt för dom. Men dom kämpar så det dom kan.
Jag tycker det är jättesvårt, jag antingen för mycket eller så är jag bra som jag är enl sönerna. Inget kan ju bli värre än det vi gått igenom.
Ska försöka lägga mig tidigt nu.
Kram
Anne Mari
Ingen operation
Det blev ingen åderbråcksoperation, den ska göras i februari. Skulle fått blodförtunnande sprutor och det går inte ihop med att göra en coloskopi (underöskning av tarmen). Den undersökningen är viktig, ska göra den på tisdag.
Fick istället uppsöka läkare då jag under 2 veckors tid haft jätteont i höger handled och fingrar med domningar och värk. Läkaren tror att det är inflammation i senskidan, fick en kortisonspruta och ska till sjukgymnasten på måndag för att få en skena som avlastning. Tar tydligen aldrig slut på sjukdomar, kan lugnt säga att jag är hur trött som helst på detta. Jag kanske skulle gått tidigare till läkaren men jag tror ju alltid att det ska gå över av sig själv om jag nonchalerar det.
Killarna letar fortfarande jobb, finns det någon därute som behöver en målarlärling så hör av er.
Livet är verkligen som en berg- och dalbana och befinna sig i en cancersjukdom gör den ännu värre. Ibland upp ibland ner med mycket tvära svängar.
Förra veckan fick jag först ett brev med tråkiga nyheter ang min ekonomi, men jag kan ju inte trolla så det är bara att bita ihop och ta varje dag i taget. Senare på eftermiddan får jag ett telefonsamtal med beskedet att killarna och jag har vunnit en helt ny inredning till vardagsrummet! ibland är livet gott!
Vi som bara har ihopplock av olika saker kan äntligen få ett enhetligt rum.
Nu är det bara en vecka kvar tills jag börjar jobba, ska bli jätteskönt att få komma ut. Håll nu tummarna att det inte blir något strul inför det. 25% ska jag börja med.
Ha en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Fick istället uppsöka läkare då jag under 2 veckors tid haft jätteont i höger handled och fingrar med domningar och värk. Läkaren tror att det är inflammation i senskidan, fick en kortisonspruta och ska till sjukgymnasten på måndag för att få en skena som avlastning. Tar tydligen aldrig slut på sjukdomar, kan lugnt säga att jag är hur trött som helst på detta. Jag kanske skulle gått tidigare till läkaren men jag tror ju alltid att det ska gå över av sig själv om jag nonchalerar det.
Killarna letar fortfarande jobb, finns det någon därute som behöver en målarlärling så hör av er.
Livet är verkligen som en berg- och dalbana och befinna sig i en cancersjukdom gör den ännu värre. Ibland upp ibland ner med mycket tvära svängar.
Förra veckan fick jag först ett brev med tråkiga nyheter ang min ekonomi, men jag kan ju inte trolla så det är bara att bita ihop och ta varje dag i taget. Senare på eftermiddan får jag ett telefonsamtal med beskedet att killarna och jag har vunnit en helt ny inredning till vardagsrummet! ibland är livet gott!
Vi som bara har ihopplock av olika saker kan äntligen få ett enhetligt rum.
Nu är det bara en vecka kvar tills jag börjar jobba, ska bli jätteskönt att få komma ut. Håll nu tummarna att det inte blir något strul inför det. 25% ska jag börja med.
Ha en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Så här långt
Drygt 1 vecka kvar och det har gått 1 år sen cancerdiagnosen. Kan bara säga att jag förstår inte hur jag klarat av det.
Något som jag känner är utmärkande för hur jag förändrats är att jag bryr mig inte om bagateller längre, blir inte upprörd över småsaker längre. Har blivit mycket lugnare, stressar inte lika mycket.
Vilken tur att jag har mina barn,mina vänner, syskon, mamma och framförallt Kicki som alltid funnits där. Känns lite overkligt att jag gått igenom alla behandlingar, känns som om jag befunnit mig i en dröm. Vilket jag dock fortfarande känner att jag gör.
På fredag ska jag operera bort ett åderbråck på ena benet, det buktar ut mycket och har fått utslag som läkarna tolkar som tromboflebiter (inflammation i kärlen). Nästa vecka är det äntligen dags för att göra undersökning av tarmen, koloskopi. Har fortfarande besvär med magen sedan cytostatikan, om det var en slump att jag fick det just då eller inte det vet jag inte. Slår bort tanken att det kan vara något farligt.
Tyvärr så blev det påverkan på mitt bröstimplantat av strålningen, så det ska bytas ut under våren. Men jag har inga besvär men det blir ju några dagars sjukhusvård. Det är det värt för jag vill inte vara utan ett bröst.
Håret växer så det knakar, trivs än så länge med färgen, något ljusare än min normala hårfärg. Brukade dock ha ljusare hår, slingat. Men det lär det nog inte bli.
Sen är det ju denna förbaskade värk och stelhet i lederna som kan göra mig riktigt nedstämd. Om jag varit väldigt aktiv på dan så får jag riktigt ont i lederna, speciellt höfterna och händerna på natten. Ibland är gråten inte långt borta. Det tar någon timme på morgonen innan jag kommer igång, måste ta smärtstillande. Men jag vill inte vara utan antihormon tabletten Femar, vill ju inte bli sjuk igen. Även om det finns ett annat preparat, Nolvadex som jag kan byta till så vill jag inte det pga biverkningarna. Ledvärken och stelheten är ju inte riktigt lika hemskt som risken (liten men ändå) att få cancer i underlivet.
Lever fortfarande i ett vaccum, vissa dagar är bra andra mindre bra. För mig är livet som cancersjuk som att åka berg-och dalbana, en bana som du inte kan se utan dalarna och höjderna kommer när du minst anar det.
Jag är fortfarande deprimerad men hoppas det ska försvinna nu när jag ska börja jobba 25% igen fr.o.m februari. Är lite orolig för hur det ska gå med min ledstelhet men det ordnar sig.
Att vara ensam vuxen i familjen med två killar 19 och 20 har varit tufft. Dom gick ut gymnasiet bägge två förra året, yngsta sonen började i lumpen i augusti men pressen med min sjukdom blev för stor för honom så han hoppade av. Bägge sönerna är arbetslösa men nu verkar det som om att det kanske kommer att ordna sig. Dom har fått mera energi och framtidstro, för det har inte varit lätt för dom. Önskar av hela mitt hjärta att dom ska få jobb!!!!! Så om det finns någon som har jobb så hör av er.
Det finns ett bra webmagasin för cancersjuka www.clife.se som jag varmt rekommenderar.
Kram
Anne Mari
Något som jag känner är utmärkande för hur jag förändrats är att jag bryr mig inte om bagateller längre, blir inte upprörd över småsaker längre. Har blivit mycket lugnare, stressar inte lika mycket.
Vilken tur att jag har mina barn,mina vänner, syskon, mamma och framförallt Kicki som alltid funnits där. Känns lite overkligt att jag gått igenom alla behandlingar, känns som om jag befunnit mig i en dröm. Vilket jag dock fortfarande känner att jag gör.
På fredag ska jag operera bort ett åderbråck på ena benet, det buktar ut mycket och har fått utslag som läkarna tolkar som tromboflebiter (inflammation i kärlen). Nästa vecka är det äntligen dags för att göra undersökning av tarmen, koloskopi. Har fortfarande besvär med magen sedan cytostatikan, om det var en slump att jag fick det just då eller inte det vet jag inte. Slår bort tanken att det kan vara något farligt.
Tyvärr så blev det påverkan på mitt bröstimplantat av strålningen, så det ska bytas ut under våren. Men jag har inga besvär men det blir ju några dagars sjukhusvård. Det är det värt för jag vill inte vara utan ett bröst.
Håret växer så det knakar, trivs än så länge med färgen, något ljusare än min normala hårfärg. Brukade dock ha ljusare hår, slingat. Men det lär det nog inte bli.
Sen är det ju denna förbaskade värk och stelhet i lederna som kan göra mig riktigt nedstämd. Om jag varit väldigt aktiv på dan så får jag riktigt ont i lederna, speciellt höfterna och händerna på natten. Ibland är gråten inte långt borta. Det tar någon timme på morgonen innan jag kommer igång, måste ta smärtstillande. Men jag vill inte vara utan antihormon tabletten Femar, vill ju inte bli sjuk igen. Även om det finns ett annat preparat, Nolvadex som jag kan byta till så vill jag inte det pga biverkningarna. Ledvärken och stelheten är ju inte riktigt lika hemskt som risken (liten men ändå) att få cancer i underlivet.
Lever fortfarande i ett vaccum, vissa dagar är bra andra mindre bra. För mig är livet som cancersjuk som att åka berg-och dalbana, en bana som du inte kan se utan dalarna och höjderna kommer när du minst anar det.
Jag är fortfarande deprimerad men hoppas det ska försvinna nu när jag ska börja jobba 25% igen fr.o.m februari. Är lite orolig för hur det ska gå med min ledstelhet men det ordnar sig.
Att vara ensam vuxen i familjen med två killar 19 och 20 har varit tufft. Dom gick ut gymnasiet bägge två förra året, yngsta sonen började i lumpen i augusti men pressen med min sjukdom blev för stor för honom så han hoppade av. Bägge sönerna är arbetslösa men nu verkar det som om att det kanske kommer att ordna sig. Dom har fått mera energi och framtidstro, för det har inte varit lätt för dom. Önskar av hela mitt hjärta att dom ska få jobb!!!!! Så om det finns någon som har jobb så hör av er.
Det finns ett bra webmagasin för cancersjuka www.clife.se som jag varmt rekommenderar.
Kram
Anne Mari
Hej ni goa läsare av min blogg.
Jag har varit dålig på att skriva i min blogg, men känner att en hel del har jag kvar att sätta på pränt, och kanske hjälpa någon annan.
Imorgon ska jag sätta mig i lugn och ro och berätta hur jag har, vad som är planerat, lite tankar osv.
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Imorgon ska jag sätta mig i lugn och ro och berätta hur jag har, vad som är planerat, lite tankar osv.
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Några rader
Märkligt livet ändå är. Nu när jag ska se framåt med glädje, vara glad och lycklig över att jag har opererat bort min cancertumör och förmodligen inte har några cancerceller kvar i kroppen så har glädjen inte infunnit sig.
Men jag tror att livsglädjen återvänder när jag kan börja jobba igen. Önskar så att ledvärken och stelheten skulle försvinna för gott. Det tar ett par timmar och med hjälp av smärtstillande tabletter på morgonen innan jag kommer igång. Jag biter ihop och har gett mig fasiken på att det ska gå.
Börjar i februari att arbeta 25%, ska verkligen kämpa för att det ska fungera. Nu vill jag ha tillbaka mitt liv!
Imorgon åker jag till mina goa barnbarn och dotter och svärson. Det gör mig otroligt gott. Att se livet ur ett barns perspektiv ger nya härliga energier.
Nu är det kallt ute, Kicki och jag var till Ikea idag och när vi åkte hem så var bussen inställd, fick stå ute och vänta i 20 minuter, -17 grader, nu är det -22 grader.
Det blir inga löften inför det nya året då jag förra året fick se hur skört livet är och hur snabbt det kan förändra ens tillvaro.
Hoppas ni får en härlig avslutning på veckan!
Kram
Anne Mari
Men jag tror att livsglädjen återvänder när jag kan börja jobba igen. Önskar så att ledvärken och stelheten skulle försvinna för gott. Det tar ett par timmar och med hjälp av smärtstillande tabletter på morgonen innan jag kommer igång. Jag biter ihop och har gett mig fasiken på att det ska gå.
Börjar i februari att arbeta 25%, ska verkligen kämpa för att det ska fungera. Nu vill jag ha tillbaka mitt liv!
Imorgon åker jag till mina goa barnbarn och dotter och svärson. Det gör mig otroligt gott. Att se livet ur ett barns perspektiv ger nya härliga energier.
Nu är det kallt ute, Kicki och jag var till Ikea idag och när vi åkte hem så var bussen inställd, fick stå ute och vänta i 20 minuter, -17 grader, nu är det -22 grader.
Det blir inga löften inför det nya året då jag förra året fick se hur skört livet är och hur snabbt det kan förändra ens tillvaro.
Hoppas ni får en härlig avslutning på veckan!
Kram
Anne Mari
Gott Nytt År!
Jag vill önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Ut med det gamla, in med det nya, nåja om det vore så enkelt. Men ska försöka. Har fortfarande en bit på min väg att gå för att bli frisk. Men räknar med att det nya året blir ett riktigt bra år.
Tack för att ni stöttat mig och läst mina inlägg. Det har hjälpt mig i min resa detta år.
Tack goa Tina för dina ord, ja jag är din vän och kommer så att vara.Tack för att du finns här. Du har gett mig mycket genom dina kommentarer.
Ett stort tack till KICKI som oavbrutet funnits vid min sida när jag behövt stöd.
Var rädda om er och tänk på att vi alla är unika!
Kramar om er
Anne Mari
"Favorit" i repris
Då¨är julhelgen över. Niclas, Anton och jag åkte till Jennie och hennes familj i Hälsingland. Jennie fyllde 30 år på tisdan så det blev födelsedagsfirande först. Sen kom julafton och det var riktigt trevligt samt jobbigt. Molly och Wille fick många paket, blev nog lite för många. Molly som är 2 1/2 år och väldigt försigkommen sa efter att hon öppnat julklapparna; "Men nu får ju inte dom andra barnen några julklappar!"
Så liten som hon är så tänker hon på andra.
Efter lunchen på julafton så blev min svärson sjuk, vi trodde att det var något som han ätit som utlöste det. Så han låg på soffan i rummet hela julafton så han kunde vara delaktig men oj, så dålig han var. Det var både morfar, farmor, farfar med resp och faster och mostrar till Molly och Wille där så det var fullt hus.
På natten vid 3-tiden så ropar Jennie till mig från övervåningen att hon behöver hjälp. Jag går in i badrummet och där i duschhörnan sitter Molly och Wille och duschar! Dom hade kräkts ner sängarna, sig själva och Jennie. Jennie och jag tittade på varandra och brast ut i skratt, ja vad ska man göra. Återigen hade dom fått vinterkräksjukan i år, förra gången i februari och då var jag också där.
Vi bestämde oss för att se det från den komiska sidan. Så det blev ett barn var, som ena stunden sov och den andra stunden kräktes. Fram mot kvällen så blev dom piggare och började leka.
Jennie blev dålig på kvällen och killarna hade en liten släng av magsjukan. Själv klarade jag mig som jag gjorde förra gången också.
Vi åkte hem i förrgår och igår låg jag helt däckad pga ledvärk och stelhet, kunde knappt gå. Idag är det något bättre, kan ialla fall gå utan större problem. Men har haft ont i natt.
Så kan en julhelg se ut. Och det är trots allt med glädje som vi ser tillbaka på helgen!
Så även det jobbigaste kan man vända till något positivt
Var rädda om er
Kram
Anne Mari
Så liten som hon är så tänker hon på andra.
Efter lunchen på julafton så blev min svärson sjuk, vi trodde att det var något som han ätit som utlöste det. Så han låg på soffan i rummet hela julafton så han kunde vara delaktig men oj, så dålig han var. Det var både morfar, farmor, farfar med resp och faster och mostrar till Molly och Wille där så det var fullt hus.
På natten vid 3-tiden så ropar Jennie till mig från övervåningen att hon behöver hjälp. Jag går in i badrummet och där i duschhörnan sitter Molly och Wille och duschar! Dom hade kräkts ner sängarna, sig själva och Jennie. Jennie och jag tittade på varandra och brast ut i skratt, ja vad ska man göra. Återigen hade dom fått vinterkräksjukan i år, förra gången i februari och då var jag också där.
Vi bestämde oss för att se det från den komiska sidan. Så det blev ett barn var, som ena stunden sov och den andra stunden kräktes. Fram mot kvällen så blev dom piggare och började leka.
Jennie blev dålig på kvällen och killarna hade en liten släng av magsjukan. Själv klarade jag mig som jag gjorde förra gången också.
Vi åkte hem i förrgår och igår låg jag helt däckad pga ledvärk och stelhet, kunde knappt gå. Idag är det något bättre, kan ialla fall gå utan större problem. Men har haft ont i natt.
Så kan en julhelg se ut. Och det är trots allt med glädje som vi ser tillbaka på helgen!
Så även det jobbigaste kan man vända till något positivt
Var rädda om er
Kram
Anne Mari
Glädje också i livet
Livet består av glädje också med tanke på mitt förra inlägg.
Har en dörr att stänga om mig. En säng att sova i. Har mina underbara barn och barnbarn. Mina svärdöttrar och svärson. Mina släkt. Så jag är inte ensam och det är jag evinnerligt tacksam över. Finns inga pengar som kan ersätta det.
Så det finns mycket glädje också, fast ibland ser man det inte men det finns där.
Önskar er alla en riktigt God Jul!
Kramar
Anne Mari
Har en dörr att stänga om mig. En säng att sova i. Har mina underbara barn och barnbarn. Mina svärdöttrar och svärson. Mina släkt. Så jag är inte ensam och det är jag evinnerligt tacksam över. Finns inga pengar som kan ersätta det.
Så det finns mycket glädje också, fast ibland ser man det inte men det finns där.
Önskar er alla en riktigt God Jul!
Kramar
Anne Mari
Ledsna tankar
Idag känner jag mig ledsen och nedstämd. Det snöar ute, det är ljusare så jag borde känna mig gladare.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av året som gått, både mentalt och ekonomiskt. Det är tufft som sjutton, som tur är fick jag hjälp når killarna tog studenten, både med kläder och maten. Samt Kicki fanns där som vanligt och styrde upp maten. Och Jennie min dotter var ju också här och hjälpte till, hon kom ju ner en helg och städade åt mig. Jag var ju riktigt dålig när jag fick min cytostatikabehandling, har ju förstått det nu att alla inte har det så jobbigt. Jag trodde att alla blev helt utslagna men så visade det sig inte vara.
Men, men ska det vara jobbigt så ska det tydligen vara det inom alla områden. Vet att jag kanske låter bitter men de tre sista åren har varit tuffa. Så fort jag kommit igång med ekonomin så har det hänt något som gjort att jag haft svårt att klara av den. Förra året skadade jag mig i axeln men jag jobbade ändå fram tills operationen och sen snabbt som sjutton tillbaka till jobbet. Kände ju knölen redan förra hösten men ville inte ta till mig det, hade inte råd att vara sjuk och ville absolut inte vara borta från jobbet när jag äntligen kommit på fötter med ekonomin.
Men det gick ju inte att värja sig så i januari i år brakade allt igen. Känns som om det är någon som sätter krokben för mig. En kommentar som gjorde mig väldigt ledsen var när en nära släkting till mig säger att, "du har väl inte dragit på dig skulder?". Blev så otroligt ledsen, vi är tre stycken som klarar oss på min sjukpenning och jag ligger precis på existensnivå för en person. Men vi kämpar. Killarna letar jobb så om det är någon i Stockholmstrakten som har lediga jobb så hör av er. Världens goaste killar, man kan inte säga att dom är bortskämda. De kämpar på. Det har inte varit lätt för dom heller.
Som tur är så har jag haft personer runtomkring mig som stöttat mig, det är tungt att vara ensam och ta ansvaret för familjen. Pappan har ju valt att de ska sköta sig själva då de är vuxna. Och det är också ett tungt ok för killarna att bära.
Jag har en önskan och det är att jag slipper vara med om ett sånt här år en gång till.
Var rädda om er och tänk på att livet är nu, inte igår och inte imorgon.
Kram
Anne Mari
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av året som gått, både mentalt och ekonomiskt. Det är tufft som sjutton, som tur är fick jag hjälp når killarna tog studenten, både med kläder och maten. Samt Kicki fanns där som vanligt och styrde upp maten. Och Jennie min dotter var ju också här och hjälpte till, hon kom ju ner en helg och städade åt mig. Jag var ju riktigt dålig när jag fick min cytostatikabehandling, har ju förstått det nu att alla inte har det så jobbigt. Jag trodde att alla blev helt utslagna men så visade det sig inte vara.
Men, men ska det vara jobbigt så ska det tydligen vara det inom alla områden. Vet att jag kanske låter bitter men de tre sista åren har varit tuffa. Så fort jag kommit igång med ekonomin så har det hänt något som gjort att jag haft svårt att klara av den. Förra året skadade jag mig i axeln men jag jobbade ändå fram tills operationen och sen snabbt som sjutton tillbaka till jobbet. Kände ju knölen redan förra hösten men ville inte ta till mig det, hade inte råd att vara sjuk och ville absolut inte vara borta från jobbet när jag äntligen kommit på fötter med ekonomin.
Men det gick ju inte att värja sig så i januari i år brakade allt igen. Känns som om det är någon som sätter krokben för mig. En kommentar som gjorde mig väldigt ledsen var när en nära släkting till mig säger att, "du har väl inte dragit på dig skulder?". Blev så otroligt ledsen, vi är tre stycken som klarar oss på min sjukpenning och jag ligger precis på existensnivå för en person. Men vi kämpar. Killarna letar jobb så om det är någon i Stockholmstrakten som har lediga jobb så hör av er. Världens goaste killar, man kan inte säga att dom är bortskämda. De kämpar på. Det har inte varit lätt för dom heller.
Som tur är så har jag haft personer runtomkring mig som stöttat mig, det är tungt att vara ensam och ta ansvaret för familjen. Pappan har ju valt att de ska sköta sig själva då de är vuxna. Och det är också ett tungt ok för killarna att bära.
Jag har en önskan och det är att jag slipper vara med om ett sånt här år en gång till.
Var rädda om er och tänk på att livet är nu, inte igår och inte imorgon.
Kram
Anne Mari
Ledvärk/stelhet pga medicin som ska skydda
Det är märkligt hur det tar emot att gå in på min blogg. Men allt jag varit med om är för jobbigt ibland. Kommer att skriva några inlägg till.
Började i samband med strålningen att äta antihormontabl Femar, den tar bort östrogenet i kroppen och ges som skydd för återfall. Då tumören jag hade var hormonkänslig. Men en biverkan är att man kan få ledstelhet och värk. Och det har jag verkligen fått. Emellanåt går jag som en pingvin innan lederna har kommit igång. Att öppna en burk på morgonen och förmiddagen är inte att tänka på. Men jag går ut och går varje dag, första 10 min är en plåga, varje steg jag tar gör ont men sen blir det bättre.
Var till läkaren i fredags och skulle byta ut tabletten till en annan då jag gjortt uppehåll med Femar och blivit bättre. Något skydd måste jag ha, vill inte ha tillbaka cancern. För jag är inte säker på att jag skulle orka gå igenom en sån här behandling igen.
Min onkolog skrev ut Nolvadex, den blockerar östrogenet, och den tabletten har funnits i många, många år. Den ges även till de som inte kommit in i klimakteriet eftersom de nya tabletterna inte kan ges om man inte kommit klimakteriet.
Jag har ju lämnat min roll som sjuksköterska när det gäller mig och min sjukdom. Så jag hämtar ut min medicin på Apoteket och när jag kommer hem läser jag innehållsförteckningen så ser jag en varning, jag brukar inte bry mig så mycket om biverkningar som man kan få de dessa inte drabbar alla. Och man måste se till nyttan av medicinen.
Nåväl fick en mindre "chock", det står att om man får vaginal blödning (blödning från underlivet) då ska man söka upp gynekolog för man kan få cancer i underlivet. Oj, vad arg och ledsen jag blev när jag inte fått den informationen. Så det blev ingen tablett då inte.
Under helgen så googlade jag på båda tabletterna, risken att få cancer i underlivet av Nolvadex är 5 ggr större än av Femar stod det i en studie bl a.
Skulle jag äta en tablett som kan ge mig cancerdå den är till för att inte få tillbaka bröstcancern????!!! Aldrig.
Kände sååå i magen att denna tablett ska inte jag äta. Det finns biverkningar med alla mediciner, att äta antihormon är ingen 100% garanti för att slippa återfall men nog väljer man den som inte har risk att ge en annan sorts cancer. I alla fall jag.
Så jag pratade med min läkare i tisdags och förklarade för honom att jag vill Femar om jag så ska krypa fram under behandlingstiden som är 5 år. Så nu är det Femar som gäller.
Valet mellan pest och kolera var inte så svårt den här gången.
Önskar så att jag var en av de som går igenom bröstcancern någorlunda, som snabbt återgår till arbetet och kan lägga det bakom sig. För mig har det vänt upp och ner på hela min tillvaro. Mitt inre är kaos, har fått depression så jag är mycket tacksam över att onkologkliniken har en psykiatriker och kurator som finns där och stöttar en.
Jag frågade om när jag skulle komma tillbaka på återbesök och fick till svar att de inte brukar ha så täta återbesök då det inte brukar ge något. Utan jag får höra av mig om jag får några frågor eller andra besvär. Hmmm, jag som sticker huvudet i sanden. Jag sa det till läkaren att jag är inte säker på att jag kommer att associera problem i kroppen med risk för återfall, jag kommer nog som förut att tänka, det går över. Så då får jag komma tillbaka om ett halvår.
Så nu blir det att kämpa, har bett om en remiss till vattengymnastik med sjukgymnast, kanske lite mjukare rörelser än vanlig vattengympa. För vattengympa är något som jag verkligen tycker om men det gör så otroligt ont i lederna efteråt.
Är det någon som har något bra tips om hur jag ska mjuka upp lederna så hör av er.
Massor med kramar till er alla och tack för att ni läst min blogg.
Anne Mari
Började i samband med strålningen att äta antihormontabl Femar, den tar bort östrogenet i kroppen och ges som skydd för återfall. Då tumören jag hade var hormonkänslig. Men en biverkan är att man kan få ledstelhet och värk. Och det har jag verkligen fått. Emellanåt går jag som en pingvin innan lederna har kommit igång. Att öppna en burk på morgonen och förmiddagen är inte att tänka på. Men jag går ut och går varje dag, första 10 min är en plåga, varje steg jag tar gör ont men sen blir det bättre.
Var till läkaren i fredags och skulle byta ut tabletten till en annan då jag gjortt uppehåll med Femar och blivit bättre. Något skydd måste jag ha, vill inte ha tillbaka cancern. För jag är inte säker på att jag skulle orka gå igenom en sån här behandling igen.
Min onkolog skrev ut Nolvadex, den blockerar östrogenet, och den tabletten har funnits i många, många år. Den ges även till de som inte kommit in i klimakteriet eftersom de nya tabletterna inte kan ges om man inte kommit klimakteriet.
Jag har ju lämnat min roll som sjuksköterska när det gäller mig och min sjukdom. Så jag hämtar ut min medicin på Apoteket och när jag kommer hem läser jag innehållsförteckningen så ser jag en varning, jag brukar inte bry mig så mycket om biverkningar som man kan få de dessa inte drabbar alla. Och man måste se till nyttan av medicinen.
Nåväl fick en mindre "chock", det står att om man får vaginal blödning (blödning från underlivet) då ska man söka upp gynekolog för man kan få cancer i underlivet. Oj, vad arg och ledsen jag blev när jag inte fått den informationen. Så det blev ingen tablett då inte.
Under helgen så googlade jag på båda tabletterna, risken att få cancer i underlivet av Nolvadex är 5 ggr större än av Femar stod det i en studie bl a.
Skulle jag äta en tablett som kan ge mig cancerdå den är till för att inte få tillbaka bröstcancern????!!! Aldrig.
Kände sååå i magen att denna tablett ska inte jag äta. Det finns biverkningar med alla mediciner, att äta antihormon är ingen 100% garanti för att slippa återfall men nog väljer man den som inte har risk att ge en annan sorts cancer. I alla fall jag.
Så jag pratade med min läkare i tisdags och förklarade för honom att jag vill Femar om jag så ska krypa fram under behandlingstiden som är 5 år. Så nu är det Femar som gäller.
Valet mellan pest och kolera var inte så svårt den här gången.
Önskar så att jag var en av de som går igenom bröstcancern någorlunda, som snabbt återgår till arbetet och kan lägga det bakom sig. För mig har det vänt upp och ner på hela min tillvaro. Mitt inre är kaos, har fått depression så jag är mycket tacksam över att onkologkliniken har en psykiatriker och kurator som finns där och stöttar en.
Jag frågade om när jag skulle komma tillbaka på återbesök och fick till svar att de inte brukar ha så täta återbesök då det inte brukar ge något. Utan jag får höra av mig om jag får några frågor eller andra besvär. Hmmm, jag som sticker huvudet i sanden. Jag sa det till läkaren att jag är inte säker på att jag kommer att associera problem i kroppen med risk för återfall, jag kommer nog som förut att tänka, det går över. Så då får jag komma tillbaka om ett halvår.
Så nu blir det att kämpa, har bett om en remiss till vattengymnastik med sjukgymnast, kanske lite mjukare rörelser än vanlig vattengympa. För vattengympa är något som jag verkligen tycker om men det gör så otroligt ont i lederna efteråt.
Är det någon som har något bra tips om hur jag ska mjuka upp lederna så hör av er.
Massor med kramar till er alla och tack för att ni läst min blogg.
Anne Mari
Avslut
Jag har bestämt mig för att avsluta min blogg, den får ligga kvar. Kanske kan den ge stöd till andra med bröstcancer. Men jag behöver gå vidare i mitt liv nu. Så nästa helg skriver jag det sista inlägget här. Ska på återbesök hos min onkolog på fredag 4 dec och efter det ska jag gå vidare.
Hoppas ni alla får en riktigt härlig vecka. Ska skriva ett inlägg i veckan om min lördag då jag var till Gävle och hälsade på C och träffade henne och E för första gången. Vi har ju bara haft kontakt via nätet och telefon.
Kram
Anne Mari
Hoppas ni alla får en riktigt härlig vecka. Ska skriva ett inlägg i veckan om min lördag då jag var till Gävle och hälsade på C och träffade henne och E för första gången. Vi har ju bara haft kontakt via nätet och telefon.
Kram
Anne Mari
Så olika det slår
Så olika det slår när man får cancer, hur man reagerar, vilket stöd man har, ekonomiskt, biverkningar, framtiden.
Insett att man inte kan jämföra någon med en annan i denna förbaskade sjukdom. Alla har olika förutsättningar både medicinskt, socialt och ekonomiskt.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av den här tiden ekonomiskt. Att vara ensam vuxen i familjen och ha ensamt ansvar för försörjningen är tungt och har varit tungt. Och nu är det ännu tyngre då bägge killarna söker jobb och inte har någon inkomst alls. Så jag ska försörja 3 personer på min sjukpenning som tur är får jag lite hjälp av min storebror och svägerska varje månad, är så tacksam för det. Men vi har ju tak över huvudet och mat för dagen, vi tre gillar ju havregrynsgröt som tur är. Beundrar mina barn som har orkat att vara vid min sida under året som gått.
Jag har haft oturen att reagera på medicinerna, jag som inte ens hade Alvedon hemma innan trots att jag är sjuksköterska. Skulle ha börjat jobba 25% fr.o.m 1 december. Men där satte min sjukdom och biverkningar krokben för mig. Har sån stelhet i lederna och värk, vissa nätter vaknar jag av smärtan och gråter och då är jag inte den som gråter i första taget. Har blivit något bättre sen antihormontabletten Femar sattes ut. Den som ska skydda mig från återfall. Det finns andra antihormontabletter men Femar är den som har absolut bästa resultatet. Men huvudsaken är att jag får någon tablett som hjälper.
Blir så frustrerad när det inte går som jag vill! Hoppas, hoppas jag kan börja jobba i januari, vill verkligen komma igång. Men får lyssna på kroppen.
Idag mera än någonsin inser jag hur lyckligt lottad jag är. Har två mycket, mycket goa vänner som också har cancer, en har lungcancer den andra en mycket ovanlig form av cancer. Vi tre har aldrig träffats IRL, C och E har däremot träffats. Vi fick alla tre behandingarna ungefär samtidigt , så vi har följts åt via FB, telefon och mail. Skratt, gråt osv. Det har varit en trygghet att få prata med någon som vet hur det känns att ha cancer.
C som har den ovanlig formen av cancer hade en lyckad behandling och alla trodde att den var borta. Men så för ett tag sen upptäcktes metastaser och hon fick akut opereras för att inte bli förlamad, de tog bort en tumör i ryggen. Idag har hon fått ett tråkigt besked och framtiden ser inte ljus ut, dålig prognos.
Men C har så mycket livsglädje ändå, trots beskedet idag. Hon ger mig så mycket av sig själv och idag mera än någonsin vet jag att jag måste börja leva utan att ha cancern i bakhuvudet.
På lördag bär det iväg till Gävle då E och jag ska hälsa på C på sjukhuset, ser verkligen fram mot det. Vet att det kommer något gott ur det. Det kommer att bli mycket skratt, en del tårar men framförallt glädje över att vi träffas alla tre.
Nästa vecka ska jag göra en coloskopi, undersökning av tarmen eftersom jag hade problem när jag fick cytostatikan. Men jag räknar med att det är helt bra. Sen på fredag är det dags för läkarbesök hos min onkolog och få byta till ett annan antihormontablett.
Kramar i massor till er alla!
Anne Mari
Insett att man inte kan jämföra någon med en annan i denna förbaskade sjukdom. Alla har olika förutsättningar både medicinskt, socialt och ekonomiskt.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av den här tiden ekonomiskt. Att vara ensam vuxen i familjen och ha ensamt ansvar för försörjningen är tungt och har varit tungt. Och nu är det ännu tyngre då bägge killarna söker jobb och inte har någon inkomst alls. Så jag ska försörja 3 personer på min sjukpenning som tur är får jag lite hjälp av min storebror och svägerska varje månad, är så tacksam för det. Men vi har ju tak över huvudet och mat för dagen, vi tre gillar ju havregrynsgröt som tur är. Beundrar mina barn som har orkat att vara vid min sida under året som gått.
Jag har haft oturen att reagera på medicinerna, jag som inte ens hade Alvedon hemma innan trots att jag är sjuksköterska. Skulle ha börjat jobba 25% fr.o.m 1 december. Men där satte min sjukdom och biverkningar krokben för mig. Har sån stelhet i lederna och värk, vissa nätter vaknar jag av smärtan och gråter och då är jag inte den som gråter i första taget. Har blivit något bättre sen antihormontabletten Femar sattes ut. Den som ska skydda mig från återfall. Det finns andra antihormontabletter men Femar är den som har absolut bästa resultatet. Men huvudsaken är att jag får någon tablett som hjälper.
Blir så frustrerad när det inte går som jag vill! Hoppas, hoppas jag kan börja jobba i januari, vill verkligen komma igång. Men får lyssna på kroppen.
Idag mera än någonsin inser jag hur lyckligt lottad jag är. Har två mycket, mycket goa vänner som också har cancer, en har lungcancer den andra en mycket ovanlig form av cancer. Vi tre har aldrig träffats IRL, C och E har däremot träffats. Vi fick alla tre behandingarna ungefär samtidigt , så vi har följts åt via FB, telefon och mail. Skratt, gråt osv. Det har varit en trygghet att få prata med någon som vet hur det känns att ha cancer.
C som har den ovanlig formen av cancer hade en lyckad behandling och alla trodde att den var borta. Men så för ett tag sen upptäcktes metastaser och hon fick akut opereras för att inte bli förlamad, de tog bort en tumör i ryggen. Idag har hon fått ett tråkigt besked och framtiden ser inte ljus ut, dålig prognos.
Men C har så mycket livsglädje ändå, trots beskedet idag. Hon ger mig så mycket av sig själv och idag mera än någonsin vet jag att jag måste börja leva utan att ha cancern i bakhuvudet.
På lördag bär det iväg till Gävle då E och jag ska hälsa på C på sjukhuset, ser verkligen fram mot det. Vet att det kommer något gott ur det. Det kommer att bli mycket skratt, en del tårar men framförallt glädje över att vi träffas alla tre.
Nästa vecka ska jag göra en coloskopi, undersökning av tarmen eftersom jag hade problem när jag fick cytostatikan. Men jag räknar med att det är helt bra. Sen på fredag är det dags för läkarbesök hos min onkolog och få byta till ett annan antihormontablett.
Kramar i massor till er alla!
Anne Mari
Så fel jag hade
Så fel jag hade om cancern och cancerns olika delar i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag hade ett liv före cancern som aldrig kommer tillbaka och så är det. Men sen, att drabbas av cancern gjorde att man hamnade i ingenmansland, ensamhet trots massor med stöd, en ensamhet som inte går att förklara. Som tur är så är det något som vi cancerdrabbade känner igen.
Sen när cytostatikabehandlingen, operationen, strålbehandlingen och rehab var gjort. Ja då skulle det nya livet komma.
Börja med nya öppna armar och nu jäklar ska här levas. Hm, den kom inte och den kanske aldrig kommer.
Känner mig fortfarande i ingemanslandet. Har ju såna svåra besvär med ledvärk och stelhet. Har provat 3 olika smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner utan att ha hittat något riktigt bra. Jo, den andra jag provade fungerade kanonbra, men kropp tyckte inte om den, kräktes, höll på att svimma , diarré. Så det gick inte. Har provat den 4 ggr under perioden med ledvärken och alltid samma reaktion, så trist*! Har börjat med en ny tablett idag, hoppas den hjälper, är lite luddig i huvudet av den men värken försvinner. nåja inte helt men nästan.
Fortfarande konstig smak i munnen och svaghet och hjärtklappning när jag böjer mig ner eller går uppför backar och trappor.
Men annars är allt bra.
Det blir inte så mycket skrive nu, är inne i en period där jag måste hitta tillbaka till mig själv.
Och snart har bloggen fyllt sin uppgift.
Usch jag tycker jag skriver så dåligt nuförtiden, utan känsla och engagemang.
Kram och tack för att ni finns!
Anne Mari
Sen när cytostatikabehandlingen, operationen, strålbehandlingen och rehab var gjort. Ja då skulle det nya livet komma.
Börja med nya öppna armar och nu jäklar ska här levas. Hm, den kom inte och den kanske aldrig kommer.
Känner mig fortfarande i ingemanslandet. Har ju såna svåra besvär med ledvärk och stelhet. Har provat 3 olika smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner utan att ha hittat något riktigt bra. Jo, den andra jag provade fungerade kanonbra, men kropp tyckte inte om den, kräktes, höll på att svimma , diarré. Så det gick inte. Har provat den 4 ggr under perioden med ledvärken och alltid samma reaktion, så trist*! Har börjat med en ny tablett idag, hoppas den hjälper, är lite luddig i huvudet av den men värken försvinner. nåja inte helt men nästan.
Fortfarande konstig smak i munnen och svaghet och hjärtklappning när jag böjer mig ner eller går uppför backar och trappor.
Men annars är allt bra.
Det blir inte så mycket skrive nu, är inne i en period där jag måste hitta tillbaka till mig själv.
Och snart har bloggen fyllt sin uppgift.
Usch jag tycker jag skriver så dåligt nuförtiden, utan känsla och engagemang.
Kram och tack för att ni finns!
Anne Mari
Vistelsen på Mösseberg
Äntligen kan jag sätta mig och skriva om min rehabvistelse på Mösseberg.
Hade turen att få komma med ett härligt gäng. Dagarna hade vi alla fullt upp med våra individuella program. Första dagen fick jag träffa sjuksköterska, läkare och sjukgymnasten. Därefter diskuterade de om vilket program jag skulle ha under min vistelse där. Träffade en samtalsteraupet 2 ggr, träningspass varannan dag som sjukgymnasten Åsa hade gjort. Hon är helt otroligt bra, trevlig, professionell och mycket kompetent.
Sen fick jag välja själv vad jag ville delta i. Det blev mycket vattengympa och pilates. Var på stavgång sista veckan och det gick riktigt riktigt bra. Påhejad av Kent så var jag ju tvungen att se till att vi gick längre än vad som var meningen från början.
Kvällarna på Mösseberg är ingen höjdare! Inga aktiviteter, kvällsfikat bestod av skorpor och riskaka. Förstår inte hur de tänker, är det något man behöver så är det aktiviteter när man ska återhämta sig. Men vi spelade yatsie och kort och skrattade väldigt gott.
Helgen när Jennie var på Mösseberg är för mig oförglömlig, vi provade på afrikansk dans på söndagsmorgonen. Det var riktigt roligt och svettigt. Vi deltog i fredagsmys som inte var vad vi hade förväntat oss men det gjorde inget vi fick umgås ialla fall. Det var inga andra aktiviteter än att vi fick prova på en egenmassage, prova I.D make-up och lite tapas. Så det var en besvikelse. På lördan drack vi lite vin och åt ost och kex. Vi somnade redan vid 22-tiden.
Överlag blev det tidiga kvällar.
Min ledvärk och stelhet blev värre, men jag tränade ändå.
Det jag saknade på Mösseberg var aktiviteter på kvällarna då hade vistelsen varit perfekt.
Fick en ansiktsbehandling tack vare mina goa arbetskamrater som gav mig ett presentkort. Det var en underbar upplevelse.
Kram
Anne Mari
Hade turen att få komma med ett härligt gäng. Dagarna hade vi alla fullt upp med våra individuella program. Första dagen fick jag träffa sjuksköterska, läkare och sjukgymnasten. Därefter diskuterade de om vilket program jag skulle ha under min vistelse där. Träffade en samtalsteraupet 2 ggr, träningspass varannan dag som sjukgymnasten Åsa hade gjort. Hon är helt otroligt bra, trevlig, professionell och mycket kompetent.
Sen fick jag välja själv vad jag ville delta i. Det blev mycket vattengympa och pilates. Var på stavgång sista veckan och det gick riktigt riktigt bra. Påhejad av Kent så var jag ju tvungen att se till att vi gick längre än vad som var meningen från början.
Kvällarna på Mösseberg är ingen höjdare! Inga aktiviteter, kvällsfikat bestod av skorpor och riskaka. Förstår inte hur de tänker, är det något man behöver så är det aktiviteter när man ska återhämta sig. Men vi spelade yatsie och kort och skrattade väldigt gott.
Helgen när Jennie var på Mösseberg är för mig oförglömlig, vi provade på afrikansk dans på söndagsmorgonen. Det var riktigt roligt och svettigt. Vi deltog i fredagsmys som inte var vad vi hade förväntat oss men det gjorde inget vi fick umgås ialla fall. Det var inga andra aktiviteter än att vi fick prova på en egenmassage, prova I.D make-up och lite tapas. Så det var en besvikelse. På lördan drack vi lite vin och åt ost och kex. Vi somnade redan vid 22-tiden.
Överlag blev det tidiga kvällar.
Min ledvärk och stelhet blev värre, men jag tränade ändå.
Det jag saknade på Mösseberg var aktiviteter på kvällarna då hade vistelsen varit perfekt.
Fick en ansiktsbehandling tack vare mina goa arbetskamrater som gav mig ett presentkort. Det var en underbar upplevelse.
Kram
Anne Mari
