Två steg framåt och tre steg bakåt!?
Det är så det känns just nu!
I onsdags skulle jag operera mitt vänstra bröst igen. Det hade bildats en kapsel runt implantatet pga strålningen. Såg detta som en rutinoperation. Det enda jag inte visste var om jag skulle få behålla expanderprotesen eller få ett annat implantat. Plastikkirurgen tog det beslutet när under operation.
Nåväl, operationen gick bra men attans vad ont det gjorde efteråt. Och det är väl klart att lite får man väl tåla, men det här var i mesta laget. Kapseln hade varit ovanligt tjock så min stackars läkare hade fått ta i lite för att kunna klyva den.
Hade fått ett helt nytt implantat och vågade mig till med att känna på det. Kändes mjukt och inte alls så hårt som det förra. Var jätteglad för det såg verkligen riktigt, riktigt bra ut. Har ju förmånen att ha en urskicklig plastikkirurg.
Dagen efter operationen fick jag åka hem, här är det snabba ryck inom sjukvården som gäller. Hade rejält ont, fick gå framåtlutat för att det gjorde så ont. Och jag är inte den som klagar i första taget, tyckte bara att det skulle bli skönt att få komma hem. Hemgång med extra starka smärtstillande tabletter.
Insåg när jag kom hem att det var nog lika bra att jag höll mig i soffan där jag hittat en perfekt ställning då jag knappt hade ont. Men efter några timmar kände jag mig sjuk, febrig. Febertermometern, ja den finns ju aldrig där den ska vara. Så det var bara att bita ihop och gå ner till grannen och låna febertermometer. Hon frågade om jag inte skulle åka in på en gång, men tänkte jag så dålig är jag inte. Men fick höra idag av henne att jag hade sett riktigt, riktigt sjuk ut. Stackarn hon hade legat vaken under natten för ifall jag skulle ramla i golvet då skulle hon höra det och komma upp.
Hade 39 grader i temp, ringde avdelningen och skulle höra av mig om jag fick frossa under natten. Vid 4-tiden på morgonen lyckades jag slumra till. Vaknade vid 10 och hade ont i precis hela kroppen, febrig och jag förstod att nu måste jag åka in. Ringde och det blev snabba ryck, in till plastikkirurgiska mottagningen och sen direkt till avdelningen och då antibiotika i droppform. Kände mig riktigt risig, och en stor rodnad spred sig över hela bröstet och under armen.
Fick besked av läkaren att om inte antibiotikan gjorde att det gav med sig så skulle dom vara tvungna att öppna och ta ut implantatet och göra rent i bröstet. Jag måste erkänna att det var länge sen jag grät så djupt som jag gjorde då.
Har ju varit så otroligt glad över att min kropp varit "hel", att jag slapp "förlora" mitt bröst när tumören togs bort.
Men jag hade inget val, vill ju leva. Så det blev akutoperation där det tog implantatet och det hade tydligen varit väldigt infekterat. Så här snabbt brukar inte infektionen komma.
Det här är tungt, jag är helt plötsligt enbröstad. Det har inte riktigt gått in ännu.
Varför, varför? För första gången så tycker jag att det är orättvist att jag drabbades av det här. Har under hela sjukdomstiden inte tänkt så eftersom för vem skulle det vara rättvist att få cancer?
Känns som om jag gått igenom registret, varit utan hår, haft bröstimplantat och nu utan bröst.
Det finns en sak jag lovat mig själv, jag kommer att börja ägna mig åt yoga och verkligen gå in för det. Tror att det är där jag kan hämta kraften för att gå vidare i mitt liv.
Man måste se det positiva i allt som händer, men ibland känns det för svårt. Men jag hade en jättetrevlig rumskamrat som jag kallar H här, hon vet vem hon är. Hon fick mig att se med ett nytt perspektiv på vissa händelser, vi fungerade väl ihop då vi respekterade varandras integritet. Vi kände aldrig ett tvång att prata eller umgås utan ville man sova, vila eller bara vara så respekterades det. Kände en stor tillit till henne, vi diskuterade mycket djupa livsfrågor.
TACK H för att du orkade lyssna på mig och att du fanns där som rumskamrat i helgen på KS.
Igår kväll kom en ny patient in på rummet M som också fått operera om sitt bröst. Fick massor med goa och användbara råd av henne. Samt mailadress. Tack M, dina råd hjälper mig.
Just nu räckte orken till detta, hoppas ni har det bra.
Kram
Anne Mari
I onsdags skulle jag operera mitt vänstra bröst igen. Det hade bildats en kapsel runt implantatet pga strålningen. Såg detta som en rutinoperation. Det enda jag inte visste var om jag skulle få behålla expanderprotesen eller få ett annat implantat. Plastikkirurgen tog det beslutet när under operation.
Nåväl, operationen gick bra men attans vad ont det gjorde efteråt. Och det är väl klart att lite får man väl tåla, men det här var i mesta laget. Kapseln hade varit ovanligt tjock så min stackars läkare hade fått ta i lite för att kunna klyva den.
Hade fått ett helt nytt implantat och vågade mig till med att känna på det. Kändes mjukt och inte alls så hårt som det förra. Var jätteglad för det såg verkligen riktigt, riktigt bra ut. Har ju förmånen att ha en urskicklig plastikkirurg.
Dagen efter operationen fick jag åka hem, här är det snabba ryck inom sjukvården som gäller. Hade rejält ont, fick gå framåtlutat för att det gjorde så ont. Och jag är inte den som klagar i första taget, tyckte bara att det skulle bli skönt att få komma hem. Hemgång med extra starka smärtstillande tabletter.
Insåg när jag kom hem att det var nog lika bra att jag höll mig i soffan där jag hittat en perfekt ställning då jag knappt hade ont. Men efter några timmar kände jag mig sjuk, febrig. Febertermometern, ja den finns ju aldrig där den ska vara. Så det var bara att bita ihop och gå ner till grannen och låna febertermometer. Hon frågade om jag inte skulle åka in på en gång, men tänkte jag så dålig är jag inte. Men fick höra idag av henne att jag hade sett riktigt, riktigt sjuk ut. Stackarn hon hade legat vaken under natten för ifall jag skulle ramla i golvet då skulle hon höra det och komma upp.
Hade 39 grader i temp, ringde avdelningen och skulle höra av mig om jag fick frossa under natten. Vid 4-tiden på morgonen lyckades jag slumra till. Vaknade vid 10 och hade ont i precis hela kroppen, febrig och jag förstod att nu måste jag åka in. Ringde och det blev snabba ryck, in till plastikkirurgiska mottagningen och sen direkt till avdelningen och då antibiotika i droppform. Kände mig riktigt risig, och en stor rodnad spred sig över hela bröstet och under armen.
Fick besked av läkaren att om inte antibiotikan gjorde att det gav med sig så skulle dom vara tvungna att öppna och ta ut implantatet och göra rent i bröstet. Jag måste erkänna att det var länge sen jag grät så djupt som jag gjorde då.
Har ju varit så otroligt glad över att min kropp varit "hel", att jag slapp "förlora" mitt bröst när tumören togs bort.
Men jag hade inget val, vill ju leva. Så det blev akutoperation där det tog implantatet och det hade tydligen varit väldigt infekterat. Så här snabbt brukar inte infektionen komma.
Det här är tungt, jag är helt plötsligt enbröstad. Det har inte riktigt gått in ännu.
Varför, varför? För första gången så tycker jag att det är orättvist att jag drabbades av det här. Har under hela sjukdomstiden inte tänkt så eftersom för vem skulle det vara rättvist att få cancer?
Känns som om jag gått igenom registret, varit utan hår, haft bröstimplantat och nu utan bröst.
Det finns en sak jag lovat mig själv, jag kommer att börja ägna mig åt yoga och verkligen gå in för det. Tror att det är där jag kan hämta kraften för att gå vidare i mitt liv.
Man måste se det positiva i allt som händer, men ibland känns det för svårt. Men jag hade en jättetrevlig rumskamrat som jag kallar H här, hon vet vem hon är. Hon fick mig att se med ett nytt perspektiv på vissa händelser, vi fungerade väl ihop då vi respekterade varandras integritet. Vi kände aldrig ett tvång att prata eller umgås utan ville man sova, vila eller bara vara så respekterades det. Kände en stor tillit till henne, vi diskuterade mycket djupa livsfrågor.
TACK H för att du orkade lyssna på mig och att du fanns där som rumskamrat i helgen på KS.
Igår kväll kom en ny patient in på rummet M som också fått operera om sitt bröst. Fick massor med goa och användbara råd av henne. Samt mailadress. Tack M, dina råd hjälper mig.
Just nu räckte orken till detta, hoppas ni har det bra.
Kram
Anne Mari
