Några rader
Jag vet inte vad som hände men tappade fullständigt lusten att skriva, även fast jag ville. Har varit inne och läst kommentarerna, tack goa ni och tack Annika för din hälsning på min födelsedag!
Jag har annars varit piggare än förra gången jag fick min behandling, trots att jag har infektion. Så det ser hoppfullt ut. Har även känt av småvärk i bröstet och armhålan, hoppas det betyder att cytostatikan ger effekt. Ska till läkaren nästa vecka och även få min 4:e behandling.
Humöret går upp och ner. Igår när jag vaknade var jag jätteledsen, allt kändes tungt. Det är inte lätt att vara ensam vuxen i en familj, ha försörjningsansvaret samtidigt som man är sjuk. Inte får jag 80% av min inkomst heller eftersom det är ett tak på hur mycket ersättning man får från Försäkringskassan. Min utgifter är ju baserade på hur mycket jag tjänar när jag jobbar så det blir tufft. Bägge sönerna tar ju studenten i år också. Har sökt fonder så jag hoppas jag kan få lite därifrån.
Ensamheten är värst, det är en märklig ensamhet, har ju vänner, familj men ändå känner man sig ensam. Det är en annan värld man lever i när man har cancer. Det är något som jag inte visste om innan.
Idag ska jag till SöS och få min picc-line omlagd och spolad. Det är skönt att få komma iväg lite. Har så svårt att ta mig någonstans, det tar emot eftersom jag blir trött så fort. Men vet att jag måste tvinga mig själv att ge mig iväg ut.
Har väl aldrig längtat så mycket till sommaren som jag gör nu. Våren är för mig den bästa tiden men i år vill jag att den bara ska rulla förbi.
Kram
Anne Mari