Publicerad 2009-03-31 17:14:18 i Allmänt,
Idag var det dags för läkarbesök på onkologen igen. Det verkar som om tumören har blivit mjukare och minskat något. Så det blir samma dos av cellgifter nästa tisdag igen. Fick även utskrivet Andapsin som skydd mot magsår, har ju ont i magen pga cellgifterna. Det var inte roligt att hämta ut det, det visade sig att den medicinen får man betala full summa för, 350 kr, det sved.
Har inte så mycket mera att skriva idag, det känns allmänt ledsamt trots det positiva beskedet. Så jag önskar er alla en riktigt härlig kväll!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-30 21:25:52 i Allmänt,
Precis när jag ska kliva på pendeltåget in till stan ringer min bror och berättar att han har magbesvär. Så det blev inget fika, tråkigt. Tur att jag inte hann kliva på tåget. Så det blev lite handling istället och sen hem. Var helt slut när jag kom hem, sov över 2 timmar. Sen iväg till Melissa och fika, prata och fick lite healing för att få lite ny energi/krafter. Vet att dom i USA har speciellt utbildad personal som ger healing inom sjukvården. Intressant. Min son Niclas tyckte att jag såg väldigt pigg ut när jag kom hem.
Jag orkar ju inte komma iväg på Qiqongen så jag fick en DVD så jag kan utöva det hemma istället. Tror att jag kan få mera mental styrka om jag kör det regelbundet. Det är inget som skadar. Själv har jag gått utbildning i Taktil massage via jobbet, önskar att jag kunde ge mig själv det när jag är som tröttast och har ont.
Ser framemot läkarbesöket imorgon, få höra lite mera om framtiden, speciellt när operationen blir av. Samt att diskutera vad jag kan göra mot den fruktansvärda tröttheten jag har, eller egentligen svaghet, orkar ingenting. Är ju egentligen inte trött så att jag kan sova på dagarna utan mera svag i hela kroppen.
Skulle inte ha något emot att åka iväg på ett spa en helg, bara bli ompysslad, få massage, njuta av naturen, gärna havet som utsikt och god mat.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-30 07:57:03 i Allmänt,
För mig är varje födelse ett mirakel. Igår kl 16.02 födde min älskade vän och arbetskamrat Karin en son! Jag är så glad för jag vet hur de har längtat och längtat efter barn och igår kom han. Grattis till er alla tre!
Tankarna far genast till mina egna barns födelser, alla tre helt olika förlossningar. Men känslan, lyckan av att ett barn är fött är så himlastormande stor, lyckan, kärleken som finns där går inte att beskriva med ord.
Detsamma med mina barnbarn, vilken lyckokänsla, en känsla som det inte går att ta på men den är bara så stor. Ett mirakel.
Önskar av hela mitt hjärta att inget går snett med min behandling, vill så gärna uppleva mina barn många långa år till samt mina barnbarns uppväxt. Hade tänkt leva tills jag är 95, har alltid känts som om det är då det är dags att lämna jordelivet. Så det är många år kvar.
Idag ska jag ta mig in till stan och träffa min bror och svägerska, är så förbaskat trött, men får ta det lite lugnt. Imorgon är det dags att träffa läkaren igen.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-28 15:42:31 i Allmänt,
Jag är så otroligt tacksam för min familj, mina syskon, mina vänner och arbetskamrater som finns här för mig. Alla ni fyller en stor funktion i mitt tillfrisknande, bara genom att ni finns här. Igår läste jag i Expressen om snälla människor och då kändes det helt naturligt att nominera en av mina nygamla vänner Kicki som dök upp veckan innan jag fick min diagnos. Hon hjälper mig och andra människor helt osjälviskt men får aldrig det erkännande hon är värd. Jag är så glad att hon uppmärksammades.
Så Expressen dök upp med en tårta till Kicki och fotade o intervjuade oss.
Här är länken:
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1514823/kicki-egerstal-vann-tarta-av-expressen.se
Kicki och jag foto: Joel Nilsson Expressen
Än en gång, alla ni som finns här för mig är ovärderliga och önskar ni alla kunnat få ta del av tårtan.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-27 15:18:59 i Allmänt,
Här kommer några få rader. Vill bara tala om att det vänt, jag är på mycket bättre humör. Är fortfarande väldigt, väldigt trött men resten är ingenting mot förra gången jag fick cellgiftsbehandling. Att umgås med positiva människor, att få skratta osv är så himla skönt i denna situation. Keith ringde mig igår kväll och det blev en del djupa och glada diskussioner. Är så glad att han hittat sin kvinna, äntligen!
Har en hel del att berätta om dagen men just nu måste jag bara lägga mig och vila en stund så vi hörs senare.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-26 10:15:07 i Allmänt,
Idag känns det inte alls bra, är ledsen, nere och oroar mig inför framtiden vad det gäller ekonomin. Det är ju inte mycket som jag får från Försäkringskassan. Kan ju inte påverka min ekonomi genom hur mycket jag jobbar längre. Vet att jag måste släppa denna oro för att fokusera på att bli frisk men det är inte lätt.
Var till kuratorn och psykiatrikern igår på onkologkliniken. Behöver få hjälp mot min ångest, känner att jag blir alldeles för avtrubbad av medicinen jag får idag. Ska byta till en annan och trappa ner på den ångestdämpande samt ha tät kontakt med dom på onkologen. Det var längesedan jag grät, behöver det, och imorse kom det några tårar, det är en befriande känsla.
Jag verkligen hatar denna "skitsjukdom" som verkligen satte en käpp i mitt hjul. Allting bara raserades som jag höll på att bygga upp. Killarna går ut gymnasiet i år, det kostar ju en hel del och vill ju så gärna göra den avslutningen så minnesrik som möjligt för dom. Men resurserna är ju minimala i år.
Usch, nu låter jag alldeles för negativ men behöver få skriva av mig. Brukar kunna se möjligheter när jag skrivit.
Tänk att vinna ett ICA-kort fulladdat med pengar för att köpa mat, inte behöva vara orolig för det. Eller att få hyran betald för detta år, inte vara orolig för det. Drömmar är till för att förverkligas men detta, hm, vet ej hur.
Solen skiner ute, ett helt underbart väder. Borde bege mig ut en liten stund, fota lite.
Var helt slut igår när jag kom hem från sjukhuset, somnade som en stock i soffan och sov till 19.30 för att ganska snabbt lägga mig för natten igen. Var superirriterad och ledsen men natten var lugn frånsett en del "galna" drömmar.
Nästa vecka ska jag må som bäst, och då ska jag försöka hitta på att aktivera mig på dagarna. Läkarbesök blir det ju, får höra då om tumören visar några tecken på att minska i storlek. Vill ju också ta upp detta med operationen, när det blir av mm.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-25 09:56:01 i Allmänt,
Det har varit två jobbiga nätter men däremot en riktigt bra dag igår. Natten till igår kräktes jag x flera, ont i magen men släppte det framåt morgonen.
På kvällen kom yngsta sonens flickvän Sandra och lite senare kom Sandras mamma. Det var jättemysigt, härliga, härliga människor. Vi satt alla fyra och pratade om hur våra liv varit och är. Är så lycklig att Sandra och hennes familj finns.
Inatt fick jag jätteont i halsen, matstrupen, känns som om den är sönderbränd. Fick i mig lite youghurt men det lindrar inte mycket. Ser ut som jag fått svamp på tungan, måtte det inte vara det. Har druckit mycket vichyvatten för att undvika svampen. Ett gammalt knep som man fortfarande använder. Men ska till kuratorn för samtal idag och därefter till behandlingsavdelningen för spolning av pic-line. Får prata med min sjuksköterska där om detta. Men det känns väldigt obehagligt i halsen/matstrupen.
Kicki, min trogne vän, följer med mig idag igen. Hon har ju själv besvär med mycket värk i kroppen mm men är en stor optimist. Hon försöker hela tiden se det positiva i livet och det ger mig oerhört mycket.
Nu ska jag försöka få i mig lite frukost, och mina tankar finns hos Ewa just nu som ska genomgå en ny undersökning av sina lungor. Skickar massor med kärlek, ljus och kraft till dig goa, goa vän.
Förstår mer och mer vikten av att stanna upp i livet! trodde så säkert förut att det är klart att jag förstår meningen med det. Men nej, inser hur lätt det är att säga det, tro att man stannar upp. Men att verkligen göra det, det "kostar" på, på ett eller annat sätt. För mig framstår det som att man verkligen måste kliva av sin livsväg och stanna upp. Reflektera över hur livet är, hur det varit, är jag nöjd med det som är, eller vill jag förändra något. Att ta steget ut till förändring kan te sig läskigt, obehagligt, skrämmande men oj vilken befrielse det är när man gjort det. Det händer ju inget obehagligt. Det känns bara bättre och lättare allting. Och man ser allt i ett annat ljus.
Några "tunga" tankar så här på onsdagsmorgonen.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-23 21:35:25 i Allmänt,
Blir bara några rader, är så himla trött. 1 vecka har gått sen cellgiftsbehandlingen och nu är jag fruktansvärt trött. Killarna hjäper till med det mesta hemma. Min dotter var ju nere i helgen, jag tog mig faktiskt till IKEA med henne. Måste ha sett roligt ut när jag med täta mellanrum satte mig där det fanns plats. En längre tid satt jag vid gardinställning, det var väl egentligen inte menat som sittplats men vad gör man när orken tryter. Stackars dom som hade tänkt titta på dom gardinerna, skrämde väl iväg dom. Fick rå om mina barn samt storpudeln som hängde med dottern ner. Han är ju bara för go. Det blev en riktig mysig helg för honom med, fick bara vara, inga barn som skulle leka med honom eller bestämma över honom. Så det var en riktig semesterhelg för honom.
Jag är så otroligt stolt över mina barn. Min bror ringde igår kväll från Norge, det känns bra att ha hittat tillbaka till mina syskon. Den yngsta brodern ringde idag. Jag har saknat dom väldigt mycket under åren som gått. Men vi har ju alla levt hektiska liv. Min lillebror sa återigen och han har sagt det tidigare att jag måste acceptera att jag är sjuk, jag kan inte fortsätta att göra allt. Han har helt rätt i det. Hade väldigt svårt att ta emot hjälpen i helgen som min dotter gav mig. Hon gjorde iordning hela köket, städade och sorterade i alla skåp. Nya gardiner i rummet samt draperi. Det tog emot att ta emot hjälp men efteråt kändes det väldigt skönt. Måste nog börja bearbeta detta med att jag är sjuk. Ska till kuratorn på onsdag.
Återigen så är det goa vänner, arbetskamrater mfl som hör av sig. Jag uppskattar det jättemycket. Men just nu är jag för trött för att själv ta kontakt men det blir bättre det med.
Var nu rädda om er allihopa!
Vi hörs snart igen
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-20 07:54:34 i Allmänt,
Då har det gått 2 dgr sedan behandlingen. Mår oförskämt bra jämfört med förra gången, fick jag någon cellgift överhuvudtaget? Skämt åsido, lite konstig smak, trötthet och hjärtklappningen har tyvärr gjort sitt intåg igen men inte lika snabbt. Men vilken skillnad, det är ett himmelrike jämfört med förra gången. Bara cellgifterna går på cancern som en ångvält så är jag nöjd.
Vill bli av med den NU! Hade önskat att de hade opererat bort den direkt och sen cellgifterna, den finns där ständigt i vänstra bröstet och gör sig påmind.
Igår var en riktigt bra dag trots tröttheten, finns samtal från goa arbetskamrater och vänner, Karin L, Helen och Camilla om ni bara visste vad det värmer.
Idag kommer min dotter och ska vara här hela helgen!!!!!!!!!!! Barnbarnen och svärsonen blir kvar hemma men det fixar Peter galant. Jag ska bara njuta av mina tre barn hela långa helgen. Det känns som en vinstlott att få dela ett par dagar med dom alla tre. Tänk att jag är modern till dessa underbara barn! kan inte fatta det.
Hoppas solen skiner över er alla hela helgen!
Hur vi än lever, vad vi än har för förutsättningar, hur hårt/snällt livet än är mot oss så är vi alla värda en sol som ger oss styrka och energi!
En stor varm kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-18 20:10:40 i Allmänt,
Hittade denna underbara krambild på passagen.se/änglaringen
Den skänker jag till er alla goa vänner!
Publicerad 2009-03-18 19:43:02 i Allmänt,
Livet är ju som en berg- och dalbana. Och egentligen är väl det tur, för fy vad tråkigt det skulle vara om allt gick som på räls. Och vad många erfarenheter och förhoppningsvis visdom man skulle gått miste om.
Idag är jag glad för att jag fortfarande har smaken kvar, mår inte illa, har inte ont men är jättetrött men det är en bagatell. Sen är ju mina ångestdämpande mediciner de som räddar mig från den värsta ångesten.
Har lyckan att ha en underbar svärson Peter som jag vet älskar min dotter och sina barn över allt annat. Har min svärdotter Andrea som förändrat livet för min äldsta son, och sist men inte minst Sandra som dök upp här och förälskade sig i min yngsta son och det värmer så gott i hjärtat. Ni alla tre är för härliga, ni har en stor plats i familjen och i mitt hjärta.
Sen sorgen, som smärtar riktigt mycket i mitt hjärta. En av mina goaste vänner som jag träffat via nätet, vi har aldrig träffats IRL men goare person får man leta efter. Vi är väldigt lika i våra känslor. Nu är det tråkiga att hon också drabbats av cancer, det gör så ont i mig E! Du vet att jag finns här för dig, skickar ljus, kärlek och kraft till dig så gott jag orkar. Att prata med dig idag gav mig så mycket. Vi har ju våra soffor som vi valt att sova i istället, vi får ha våra kuddar att krama om istället för en man som vi kan krypa in i famnen i. Sen har vi ju båda barn som finns där och stöttar oss. Och det är stort! Alla har ju inte den förmånen.
Tänker extra mycket på dig på fredag! Mirakel kan ske!
Hoppas solen har lyst över er alla idag! Lyckades komma iväg och handla med yngsta sonen idag, det kändes riktigt bra, var inte speciellt trött. Men tror att jag har blivit lite speedad på allt kortison, som tur är ska jag bara ta dom imorgon också.
Imorgon bitti ska jag försöka mig till en promenad ut i naturen och fotografera lite, kanske få med någon liten vårblomma.
En stor kram!
Anne Mari
Publicerad 2009-03-18 06:09:40 i Allmänt,
Fick min andra behandling igår, sänkt dos. Först fick jag en Pic-line insatt i hö överarm, en infart som sätts i en ven som får sitta kvar under hela behandlingstiden. Då behöver man inte bli stucken varje gång man ska ha cellgifterna. Och den dras bort direkt efter sista behandlingen, längtar.
Mådde som vanligt när jag kom hem. Fick ju extra härlig energi då jag var på jobbet och hälsade på och fikade innan jag åkte hem. Jag älskar er så mycket ni goa arbetskamrater och min chef som tyvärr slutar pga flytt till en annan stad om ett par veckor. Det är en så härlig positiv stämning på jobbet så jag är glad länge efteråt. Roligt att få visa Kicki också var jag jobbar.
Klockan är bara drygt 6, har varit vaken sen 5, men det är nog kortisonet som gör det. Man blir pigg av det, får höga doser under 3 dagar.
Fick ett paket på posten igår med en bok, från en av mina nyfunna nätvänner. "Beröringen" av Colleen McCullough. Extra roligt eftersom min favoritförfattarinnan kommer från Australien och skildrar släkthistorier däfifrån. Och denna bok tilldrar sig i Australien.
Fick även visitkort som jag ska dela ut så flera som har drabbats av cancer får kännedom om en jättebra sajt som är under uppbyggnad. Clife.se
Så nu hoppas jag att jag klarar av denna behandling utan några som helst problem. Det får gärna börja kännas i vä bröst och armhåla som förra gången så jag vet att den går på cancern. Men resten som var förra gången behöver jag inte känna av.
Min morbror från Finland Jocke ringde igår, det är inte ofta så värmde extra mycket. Jag uppskattar jättemycket när någon hör av sig för ibland tar det emot att ringa. Så om jag inte ringer så ofta så beror det inte på ointresse, mera handlingsförlamning. Men kom ihåg, ni finns alla i mina tankar!
Med hopp om att ni alla får en riktigt härlig solig dag!
Och en extra tanke och kram till er som har det jobbigt!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-17 06:46:11 i Allmänt,
Skänk mig en liten extra tanke idag, ska få min andra behandling. Kicki, en av mina vänner följer med mig idag så jag slipper vara ensam.
Ha en riktigt härlig dag!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-16 20:48:23 i Allmänt,
Måste bara berätta att makeup-kursen var riktigt bra. Fick med mig hem massor med produkter, foundation, mascara, ögonbrynspenna, kajalpenna, ögonskugga, rouge, puder, rengöringskräm, ansiktsvatten, ögoncreme, läppstift/penna samt hudlotion. Känns riktigt lyxigt, speciellt när sönerna kommenterar mitt utseende med att jag ser mycket yngre ut. Inser nu att jag under de senaste två åren inte brytt mig om mitt utseende. Så det här gav mig massor med positiv energi.
När jag åkte hem åkte jag med en taxichaufför som berättade om när han var med i kriget i sitt hemland. Skakande berättelse, inser att vi alla har våra ok att bära. En del tyngre, en del lättare. Jag tycker om att ta del av andras livserfarenheter, lär mig alltid något av det, förhoppningsvis blir jag mera ödmjuk mot mina medmänniskor.
Vi kan verkligen skatta oss lyckliga som har sluppit krig i Sverige. Spåren som krig sätter i en människa går aldrig ur, det påverkar flera generationer. Mina föräldrar var båda krigsbarn från Finland och det har präglat både min och mina syskons uppväxt. Att kunna gå vidare i livet, skaffa sig familj, yrke mm som taxichauffören hade gjort tycker jag är starkt. Han berättade att han fortfarande efter tiotals år kan vakna av vissa ljud ute, bl a om en lastbil/långtradare väcker honom då tror han ett kort ögonblick att han är i kriget igen.
Tänk vad många olika liv vi alla lever, vad mycket erfarenheter vi kan dela med oss, vilken rikedom vi bär med oss i våra livsbagage. Det gäller bara att förvalta det rätt.
Imorgon är det dags igen med behandlingen. Måste ha tillit till att det var min kropp som var i en superstressad situation förra gången. Hade ju under kort period fått cancerbeskedet, massor med undersökningar, dra ut tänder i narkos så det kanske inte var så konstigt att jag blev sjuk av cellgifterna.
Tack för alla era goa ord! uppskattar det jättemycket, det ger mig extra krafter.
Ni finns alla i mitt hjärta!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-16 08:49:21 i Allmänt,
Måndag morgon, tvättstuga. Idag ska jag iväg och ta nya blodprover, måtte infektionsvärdet vara normalt. Sen blir det makeup kurs som anordnas för cancerpatienter. Man får lära sig lägga makeup, knyta sjalar och dessutom får man ta med sig produkterna hem. Ser verkligen fram mot det. Kanske tar jag en vända förbi min arbetsplats, vill det men är ledsen och vill ju inte komma dit och gråta. Kanske att makeup kursen får mig att känna mig starkare.
Imorgon är det dags igen för andra cytostatikakuren, är mindre rädd inför den nu. Börjar få tillbaka kämparglöden, ska fixa detta!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-15 09:25:55 i Allmänt,
Ännu en dag där solen är frånvarande. Det hade underlättat mycket om solen tittat fram men dagen är inte slut än. Den är ju bara i sin linda ännu. Fotade lite nu på morgonen, min peruk, en tavla som jag fått av min dotter i present som jag älskar. En kvinnofigur som jag inte vill vara utan, den ger också en lugn känsla när jag tittar på henne.
Små ting kan betyda väldigt mycket.
Idag ska jag gå ut en lite länge promenad, får gå i etapper då orken tryter mer än jag räknat med. Var och handlade igår och blev helt slut, det hade jag inte räknat med. Så istället för att som innan jag blev sjuk känna mig 10 år yngre i sinnet så känner jag mig 20 år äldre både i sinnet och kroppen just nu.
Att läsa böcker är bra för själen så jag ska gå igenom min bokhylla och se om jag missat att läsa någon bok. För det skulle göra mig gott just nu att läsa något som är långt ifrån sjukdom och elände. Mycket skratt och positivitet behöver jag nu.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-14 13:50:35 i Allmänt,
Det finns en riktigt bra sajt på nätet för de som har/haft cancer och om livet. Vill varmt rekommendera denna.
www.clife.se
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-14 09:37:50 i Allmänt,
Saknaden efter mitt arbete, mina goa arbetskamrater och alla patienterna gör sig starkt påmind nu när jag vaknade strax före 7. Från att ha jobbat så mycket som jag bara orkat till att inte jobba alls är nog en av orsakerna till min jobbiga ångest.
Arbetar på för mig Stockholms bästa sjukhus, Södersjukhuset, vackraste läget, härlig stämning, finns en värdegrund där alla är människor är lika värda oavsett vad de har in bagaget, sitter i väggarna.
Min bana på SöS började på akuten där man drillades hårt i att se en person med ett liv och inte bara en patient som man behandlade. Är dig Sören Carlson Santz evigt tacksam för de åren jag fick förmånen att ha dig som chef.
Efter många år på akuten började jag på hjärtintensiven, hjärtan ligger mig varmt om hjärtat. Härlig arbetsplats. Men behövde ha större inkomst så jag började jobba privat, äldreboende, 15 min gångväg hemifrån. Det var de tuffaste 3 åren i mitt arbetsverksamma liv. Trodde att det var en skröna att man plockade folk från gatan till äldrevården, men ack vad jag bedrog mig. Det blev en riktig kulturkrock. Jag kämpade på för att förbättra situationen med påföljden att jag hamnade i en depression.
Hade turen att träffa en underbar läkare på vårdcentralen, snabba ryck, samtal, mediciner, KBT (kognitiv beteendeterapi), Det tog mig mig knappt 5 månader att komma tillbaka till arbetslivet, starkare än någonsin. Hade då bestämt mig för att återvända till SöS. Det kändes som om jag kom hem igen.
Arbetade 3 1/2 mån och skadade min axel! jag som nästan aldrig varit sjuk tidigare eller skadad. Skulle förflytta en patient i sängen, gjorde exakt som man ska göra men något hände. Måste ha tagit i för hårt för det bara small till i axeln. Jobbade ändå fram till operationen, vill inte vara hemma. Fick andra arbetsuppgifter då jag inte kunde röra armen fullt ut. Det blev operation, och jag kunder återvända till jobbet i full skala, lycklig var jag.
Förlorade en hel del pengar på karensdagar, sjukskrivningar. Trodde att jag skulle få tillbaka det på AFA (arbetsskadeförsäkring) men nej, trots att jag fick hjälp att skriva så gick det inte igenom. Med motiveringen; det hände inget oförutsett under lyftet. Helt otroligt. Så om man gör allt rätt och skadar sig i arbetet så får du stå för alla kostnader själv. Har fått hjälp att överklaga men inte hört något ännu.
Nåväl, det var skönt att få börja jobba fullt upp igen, med mina härliga arbetskamrater, chef, patienterna. Att ha ett liv som var aktivt med något jag verkligen trivdes med.
Så ungefär 1 år efter axelskadan kommer denna ............ bröstcancer in i mitt liv!!!!!!!!!! Det känns tungt, ledsamt, jag som äntligen hade börjat komma på fötter, få en struktur i mitt liv, se ett ljus i min ekonomi. Så brakade allt!!!!!!!!!!
Måste bara få en struktur i min tillvaro nu, hitta tillbaka till den optimistiska person som jag är, som älskar att skratta, njuta av livet trots motgångar. Allt ordnar sig.
Så hav tålamod mina vänner det kommer gladare inlägg framöver. Någonstans kommer jag att hitta en ljuspunkt igen, förutom mina goa underbara barn, barnbarn, pojkvänner och flickvänner till barnen. Mina syskon, mina vänner och arbetskamrater.
Önskar er alla en riktigt härlig fortsättning på helgen!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-13 16:19:04 i Allmänt,
Idag är en dag då ångesten gör sig ständigt påmind. Tur att jag har fått ångestdämpande medicin, de hjälper mot den värsta ångesten. Men det jag inte förstår är hur man kan bli beroende av dessa tabletter? Läkaren som skrev ut dom sa att dom är beroendeframkallande, vilket jag själv ju vet, men om jag har ångest är det väl bättre att jag får något mot ångesten är att jag ska "härda ut". Jag förstår inte hur en del läkare diskuterar. Kanske att dom själva skulle förstå om dom får en sjukdom som kan leda till döden.
Jag har ialla fall som sjuksköterska fått omvärdera en hel del sen jag fick min diagnos. Jag som alltid trott att jag var empatisk, förstående etc. Men oj, det finns en hel del som jag inte har förstått. T.ex hur ångesten totalt kan ta över en person, även om jag trott att jag förstått det så har jag inte gjort det.
Har ju bara fått en behandling, det är 5 kvar! Bara det ger mig ångest. Längtar tills jag fått 4 behandlingar, då har jag ju bara två kvar, men vägen dit är lång!
Idag är jag pessimist men det går över. Optimisten inom mig kommer att segra och tur är det.
Vilket svammel men var bara tvungen att få skriva av mig.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-12 18:10:14 i Allmänt,
Istället för att vänta att de stora hårtussarna börjar falla så beslutade jag mig för att raka av håret. Åkte till perukshopen och hon klippte och rakade av håret till 9 mm långt stubb. Jag blundade under hela proceduren. Det gjorde ont i hjärtat men inte lika smärtsamt som jag trodde att det skulle kännas. Bytte peruk till en längre som jag direkt kände att jag trivdes med, "när två blir ett" kändes det som. Ser piggare ut nu än jag gjort på länge tack vare peruken.
Beställde en buff häromdagen och den kom mycket lämpligt idag på posten så nu ska jag ha den på natten. Vill inte se mig själv rakad. Tycker inte om känslan, det är såååå mycket sjukdom över det.
Landstinget ger bidrag till peruken så den får man, men inte kan man använda pengarna som blir över till det specialshampo, sprayer, borste och ställning som behövs. Så det var bara att ta fram 349 kr och betala. Det svider.
Ibland skulle jag önska att jag tillhör de som drabbas av cancer och som har en partner vilken de delar omkostnaderna med. Ha sån ekonomi att det inte påverkar en ekonomiskt att bli sjuk. Ialla fall inte så att man ständigt går med ont i magen för rädslan att inte ha råd med att betala räkningarna, maten osv. Den här månaden har det kostat mig massor med läkarbesök, mediciner, peruken osv. Pengar som jag egentligen inte har.
Försöker tänka att det kommer att ordna sig, måste fokusera på en dag i taget men det är inte lätt. Det sitter en "liten gubbe" på axeln och påminner mig ständigt om att pengarna måste räcka till uppehälle, räkningar osv. Tänk om man slapp honom.
Har även fått en rejäl dos med ångest igen. Åkte ju pendel och buss till Perukshopen och när jag kom hem var jag helt slut, hade lite bröstsmärtor igen men det har gått över. Så imorgon blir det till att ta det lugnt. Hade planerat att gå på Qigong ikväll men finns inga krafter kvar, vilket är en stor besvikelse. Det hade varit bra för mig.
Önskar er alla en riktigt härlig fortsättning på kvällen!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-11 11:12:10 i Allmänt,
Idag vill jag dela ut en ros till er goa vänner som stöttar mig! Är så glad att jag mår bra idag, njuter av dagen.
Publicerad 2009-03-11 08:57:11 i Allmänt,
Då är det dags att fylla upp min nya dag. Idag mår jag mycket bättre, har fått tillbaka krafterna och det gör mig så glad!
Ska försöka få saker gjort idag som borde åtgärdats för flera veckor sen men nu har det värsta kaoset inom mig lagt sig. Förstår nu vilket chocktillstånd jag befann mig i de första 4-5 veckorna.
Har bestämt mig för att klippa bort håret imorgon och börja använda peruken. Ringde och pratade med dom på Perukshopen igår och det är lika bra att få det gjort innan det lossnar stora tussar .
Man måste ju se det positiva i det som händer också, har förmånen när man är cancersjuk att få gå en makeup kurs på måndag. Det är flera stora kosmetikamärken som sponsrar den och man får behålla preparaten, läste i en blogg att en av gångerna så var det produkter från Kanebo som användes. Man får också lära sig att knyta sjalar. Då kanske man rentav kommer att se fräschare ut än tidigare! Alltid något.
Önskar er alla en riktigt härlig dag!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-03-10 19:30:07 i Allmänt,
Publicerad 2009-03-10 16:33:50 i Allmänt,
Igår kväll ringde Keith en underbar vän som jag känt under många långa år. Vi hörs av då och då i perioder i våra liv. Speciellt när det hänt något viktigt eller när vi bara behöver få ventilera händelser i våra liv. Det slutar alltid med härliga skratt, skratt åt oss själva, vi ser det komiska i våra livssituationer.
Vi är fullständigt ärliga när vi pratar med varandra, ger varandra råd även om vi nu inte alltid följer dessa. Men det är alltid raka rör som gäller.
Keith sa något väldigt klokt igår ang min blogg och sjukdom. Han tyckte det var bra med bloggen för då kan han följa min sjukdom, vet hur jag mår innan han ringer och då kan vi ägna våra samtal åt roligare saker.
Medans jag pratade med Keith upptäckte jag att håret börjar lossna, vi skrattade lite åt det och det kändes bra.
Det blev en hel del "sjuka" skämt, skratt under samtalet och det behövde jag. Livet går ju vidare trots min sjukdom, jag har ju bara gjort en tvär inbromsning så nu är det bara att fortsätta.
Så talesättet; "Ett gott skratt förlänger livet" tror jag stenhårt på.
En stor kram till er!
Anne Mari
Publicerad 2009-03-09 17:33:49 i Allmänt,
Då är jag tillbaka hemma igen. Det blev en riktigt jobbig "resa" efter första cytostatikakuren. För mig känns det som om jag varit i helvetet (om det nu finns något sådant) och vänt.
Första dagarna efter cytostatikabehandlingen mådde jag dåligt, smakade som om jag druckit gift i munnen så fort jag åt något. Tvingade i mig mat, åt konstant, frukt och glass var det som gick ner bäst. Men oj vad trött jag var och hade en fruktansvärt hjärtklappning. Var helt övertygad om att hjärtklappningen hörde till ångesten. En ångest som jag aldrig tidigare haft gjorde också sitt intrång i mitt liv under dessa dagar.
Natten till den fjärde dagen vaknade jag av kraftiga bröstsmärtor och hjärtklappning. Ringde till avdelningen och de ville att jag skulle åka in men jag avvaktade. Vill inte vara sjuk! Bröstsmärtorna släppte efter ett tag och jag lyckades somna om.
Hade hjärtklappning när jag vaknade, var helt matt i hela kroppen. Det var en tuff dag som gick, lyckades somna på kvällen. Vaknade sen på morgonen och kunde knappt stå på benen. Matt som sjutton, det var bara såååå jobbigt att inte ha någon ork samt att hjärtat slog så snabbt så det kändes som om det skulle komma ut ur bröstet.
Tänkte att det är ångesten över allt som hänt, så jag lyckades ta mig ut, gå 10 meter ute i det härliga soliga vädret. När jag kom in så fick jag återigen bröstsmärtor och hjärtat slog ännu snabbare.
Det var första gången i mitt liv jag var tvungen att inse att nu måste jag ha hjälp. Så medans tårarna rann, ångesten grep tag ännu hårdare i mig och hjärtat slog snabbare så lyckades jag prata med sjuksköterskan på SoS-alarm och förklara mina symtom. Underbara sjuksköterska på SoS-alarm som lyckades få mig lugnare tills ambulansen kom, du finns i mitt hjärta.
Så sedan drygt 1 vecka tillbaka har jag tillbringat tiden på sjukhus, fick sepsis (infektion) som slog ut mig helt. Tydligen väldigt ovanligt efter cytostatikabehandling. Men det verkar som om den också slog till med full kraft på tumören. Kände verkligen hur det jobbade i bröstet och i armhålan under den första veckan. Nu känns tumören något annorlunda och som jag tycker lite mindre. Hoppas det inte bara är önsketänkande.
Kan ju säga att jag ser inte fram mot nästa behandling som är om 1 vecka redan. Har fortfarande infektion, äter antibiotika.
Att få komma hem idag var sååååå underbart skönt!
Att vara patient som sjuksköterska är ingen behaglig upplevelse, den upplevelsen ska jag återkomma till. Mycket att reflektera, diskutera och älta om.
Ha det så gott mina vänner!
Kram
Anne Mari
