Att leva med cancer
Har så svårt att komma igång och skriva trots att jag har så många tankar som behöver komma på pränt.
Det är ett annat liv, delaktigheten i det verkliga livet är inte speciellt stor. Hamnar ständigt i konflikt (med mig själv, inte med er) med hur ni utan cancerdiagnosen tänker, era känslor, hur ni hanterar att jag är sjuk. Har fått kontakt med många cancersjuka och de jag mailar med eller pratar med i telefon säger samma sak. Man är ensam, en ensamhet som inte går att förklara.
Att få diagnosen innebär att du inte längre har kontroll över din kropp. Det är inte som att få lunginflammation, astma, diabetes osv. Där kan man till viss mån förbättra sin sjukdom genom att förändra t.ex kosten, motionera mm. Men vid cancer så är det bara att hänga med, vad cytostatikan gör med kroppen och de friska cellerna kan man inte påverka.
Du sitter i en båt, utan åror, utan segel, utan motor, utan roder, du kan inte förändra färden, det är bara att åka med.
Att då få höra att; du måste tänka positivt, det här klarar du, lämna det negativa bakom dig osv. Det känns tungt och det är flera än jag som tycker det. Det gör en ledsen.
Man måste få sörja, få gråta men det innebär inte att man "gräver ner sig" i negativa tankar. Men sorgen över förlusten av det verkliga livet måste få komma ut.
LIvet före och efter cancern, det är så det är. Livet blir förändrat i och med cancerdiagnosen.
Jag respekterar de som inte orkar stå bredvid en när man får cancerdiagnos, för det är en tuff färd även för de närstående eller de som väljer att följa med.
Så tänk er för om ni bestämmer er för att följa med på färden som ett stöd, det är inte bara att hoppa av.
Att säga att man inte klarar av det och inte följa med på färden är så ärligt och stort och det är vänskap det med. Sannare vänskap än de som följer med en bit och sen hoppar av.
Hellre att veta att ni finns där, än att inte veta var ni står någonstans. Även de som väljer att inte följa med på färden finns ju där om det skulle krisa sig. Det är vänskap det.
Och till er som väljer att följa med, beundrar er, det är stort och modigt.
Att följa med på färden innebär ju inte att man fysiskt behöver vara med, att bara finnas där är så viktigt för den som är sjuk.
Jag är sååå glad över er som finns här på bloggen, ni som följer mig och där jag vet att jag kan vända mig till er när jag behöver stöd. Och framförallt till Kicki som ställer upp med mig på alla besök, undersökningar, behandlingar mm.
Sen är det ju det eviga kämpandet med ekonomin. Utgifterna ökar i och med cancersjukdomen, alla mediciner är inte prisnedsatta utan man får betala fullt pris, t.ex Andapsin mot magen. Sen när man återigen ska upp till frikort på Apoteket då är det bara snällt att betala.
Har vid ett tillfället tänkt tanken, behöver jag verkligen den här smärtstillande mediicnen, jag kanske kan härda ut, behövde pengarna till mat. Men som tur är valde jag att hämta ut medicinen. . Bh som man måste köpa efter operationen, den ska sitta på dygnet runt i 3 månader så det räcker inte med en och där kan man ju inte gå in och handla på rea, nä, det är bara snällt att traska iväg till Apoteket och köpa till fullt pris.
Man får peruken gratis men även fast det blir pengar kvar på bidraget från Landstinget så får man inte använda det till specialschampot och sprayen som ska användas. Så det blir 399 kr extra och det räcker inte med en omgång.
Studier visar ju på att oron för pengar påverkar hälsan, men hur ska man kunna låta bli att oroa sig för ekonomin när man är ensamstående med två söner som precis gått ut gymnasiet. I och med det så har de inte längre vare sig studiestöd eller underhållstöd utan det är jag ensam som ska försörja dom. Yngsta sonen ska till lumpen imorgon och den äldsta söker jobb. Men utgifterna kvarstår och inkomsten kan jag inte påverka.
Var rädda om er !
Tänk på att ni är unika, det finns bara en av oss.
Kram
Anne Mari
Det är ett annat liv, delaktigheten i det verkliga livet är inte speciellt stor. Hamnar ständigt i konflikt (med mig själv, inte med er) med hur ni utan cancerdiagnosen tänker, era känslor, hur ni hanterar att jag är sjuk. Har fått kontakt med många cancersjuka och de jag mailar med eller pratar med i telefon säger samma sak. Man är ensam, en ensamhet som inte går att förklara.
Att få diagnosen innebär att du inte längre har kontroll över din kropp. Det är inte som att få lunginflammation, astma, diabetes osv. Där kan man till viss mån förbättra sin sjukdom genom att förändra t.ex kosten, motionera mm. Men vid cancer så är det bara att hänga med, vad cytostatikan gör med kroppen och de friska cellerna kan man inte påverka.
Du sitter i en båt, utan åror, utan segel, utan motor, utan roder, du kan inte förändra färden, det är bara att åka med.
Att då få höra att; du måste tänka positivt, det här klarar du, lämna det negativa bakom dig osv. Det känns tungt och det är flera än jag som tycker det. Det gör en ledsen.
Man måste få sörja, få gråta men det innebär inte att man "gräver ner sig" i negativa tankar. Men sorgen över förlusten av det verkliga livet måste få komma ut.
LIvet före och efter cancern, det är så det är. Livet blir förändrat i och med cancerdiagnosen.
Jag respekterar de som inte orkar stå bredvid en när man får cancerdiagnos, för det är en tuff färd även för de närstående eller de som väljer att följa med.
Så tänk er för om ni bestämmer er för att följa med på färden som ett stöd, det är inte bara att hoppa av.
Att säga att man inte klarar av det och inte följa med på färden är så ärligt och stort och det är vänskap det med. Sannare vänskap än de som följer med en bit och sen hoppar av.
Hellre att veta att ni finns där, än att inte veta var ni står någonstans. Även de som väljer att inte följa med på färden finns ju där om det skulle krisa sig. Det är vänskap det.
Och till er som väljer att följa med, beundrar er, det är stort och modigt.
Att följa med på färden innebär ju inte att man fysiskt behöver vara med, att bara finnas där är så viktigt för den som är sjuk.
Jag är sååå glad över er som finns här på bloggen, ni som följer mig och där jag vet att jag kan vända mig till er när jag behöver stöd. Och framförallt till Kicki som ställer upp med mig på alla besök, undersökningar, behandlingar mm.
Sen är det ju det eviga kämpandet med ekonomin. Utgifterna ökar i och med cancersjukdomen, alla mediciner är inte prisnedsatta utan man får betala fullt pris, t.ex Andapsin mot magen. Sen när man återigen ska upp till frikort på Apoteket då är det bara snällt att betala.
Har vid ett tillfället tänkt tanken, behöver jag verkligen den här smärtstillande mediicnen, jag kanske kan härda ut, behövde pengarna till mat. Men som tur är valde jag att hämta ut medicinen. . Bh som man måste köpa efter operationen, den ska sitta på dygnet runt i 3 månader så det räcker inte med en och där kan man ju inte gå in och handla på rea, nä, det är bara snällt att traska iväg till Apoteket och köpa till fullt pris.
Man får peruken gratis men även fast det blir pengar kvar på bidraget från Landstinget så får man inte använda det till specialschampot och sprayen som ska användas. Så det blir 399 kr extra och det räcker inte med en omgång.
Studier visar ju på att oron för pengar påverkar hälsan, men hur ska man kunna låta bli att oroa sig för ekonomin när man är ensamstående med två söner som precis gått ut gymnasiet. I och med det så har de inte längre vare sig studiestöd eller underhållstöd utan det är jag ensam som ska försörja dom. Yngsta sonen ska till lumpen imorgon och den äldsta söker jobb. Men utgifterna kvarstår och inkomsten kan jag inte påverka.
Var rädda om er !
Tänk på att ni är unika, det finns bara en av oss.
Kram
Anne Mari
