Ledsna tankar
Idag känner jag mig ledsen och nedstämd. Det snöar ute, det är ljusare så jag borde känna mig gladare.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av året som gått, både mentalt och ekonomiskt. Det är tufft som sjutton, som tur är fick jag hjälp når killarna tog studenten, både med kläder och maten. Samt Kicki fanns där som vanligt och styrde upp maten. Och Jennie min dotter var ju också här och hjälpte till, hon kom ju ner en helg och städade åt mig. Jag var ju riktigt dålig när jag fick min cytostatikabehandling, har ju förstått det nu att alla inte har det så jobbigt. Jag trodde att alla blev helt utslagna men så visade det sig inte vara.
Men, men ska det vara jobbigt så ska det tydligen vara det inom alla områden. Vet att jag kanske låter bitter men de tre sista åren har varit tuffa. Så fort jag kommit igång med ekonomin så har det hänt något som gjort att jag haft svårt att klara av den. Förra året skadade jag mig i axeln men jag jobbade ändå fram tills operationen och sen snabbt som sjutton tillbaka till jobbet. Kände ju knölen redan förra hösten men ville inte ta till mig det, hade inte råd att vara sjuk och ville absolut inte vara borta från jobbet när jag äntligen kommit på fötter med ekonomin.
Men det gick ju inte att värja sig så i januari i år brakade allt igen. Känns som om det är någon som sätter krokben för mig. En kommentar som gjorde mig väldigt ledsen var när en nära släkting till mig säger att, "du har väl inte dragit på dig skulder?". Blev så otroligt ledsen, vi är tre stycken som klarar oss på min sjukpenning och jag ligger precis på existensnivå för en person. Men vi kämpar. Killarna letar jobb så om det är någon i Stockholmstrakten som har lediga jobb så hör av er. Världens goaste killar, man kan inte säga att dom är bortskämda. De kämpar på. Det har inte varit lätt för dom heller.
Som tur är så har jag haft personer runtomkring mig som stöttat mig, det är tungt att vara ensam och ta ansvaret för familjen. Pappan har ju valt att de ska sköta sig själva då de är vuxna. Och det är också ett tungt ok för killarna att bära.
Jag har en önskan och det är att jag slipper vara med om ett sånt här år en gång till.
Var rädda om er och tänk på att livet är nu, inte igår och inte imorgon.
Kram
Anne Mari
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av året som gått, både mentalt och ekonomiskt. Det är tufft som sjutton, som tur är fick jag hjälp når killarna tog studenten, både med kläder och maten. Samt Kicki fanns där som vanligt och styrde upp maten. Och Jennie min dotter var ju också här och hjälpte till, hon kom ju ner en helg och städade åt mig. Jag var ju riktigt dålig när jag fick min cytostatikabehandling, har ju förstått det nu att alla inte har det så jobbigt. Jag trodde att alla blev helt utslagna men så visade det sig inte vara.
Men, men ska det vara jobbigt så ska det tydligen vara det inom alla områden. Vet att jag kanske låter bitter men de tre sista åren har varit tuffa. Så fort jag kommit igång med ekonomin så har det hänt något som gjort att jag haft svårt att klara av den. Förra året skadade jag mig i axeln men jag jobbade ändå fram tills operationen och sen snabbt som sjutton tillbaka till jobbet. Kände ju knölen redan förra hösten men ville inte ta till mig det, hade inte råd att vara sjuk och ville absolut inte vara borta från jobbet när jag äntligen kommit på fötter med ekonomin.
Men det gick ju inte att värja sig så i januari i år brakade allt igen. Känns som om det är någon som sätter krokben för mig. En kommentar som gjorde mig väldigt ledsen var när en nära släkting till mig säger att, "du har väl inte dragit på dig skulder?". Blev så otroligt ledsen, vi är tre stycken som klarar oss på min sjukpenning och jag ligger precis på existensnivå för en person. Men vi kämpar. Killarna letar jobb så om det är någon i Stockholmstrakten som har lediga jobb så hör av er. Världens goaste killar, man kan inte säga att dom är bortskämda. De kämpar på. Det har inte varit lätt för dom heller.
Som tur är så har jag haft personer runtomkring mig som stöttat mig, det är tungt att vara ensam och ta ansvaret för familjen. Pappan har ju valt att de ska sköta sig själva då de är vuxna. Och det är också ett tungt ok för killarna att bära.
Jag har en önskan och det är att jag slipper vara med om ett sånt här år en gång till.
Var rädda om er och tänk på att livet är nu, inte igår och inte imorgon.
Kram
Anne Mari
