På onsd 3 veckor sen mitt liv stannade upp
På onsdag, om drygt en dag så är det exakt 3 veckor sen jag sökte läkare pga min knöl i bröstet. Samma dag fick jag beskedet att det med stor sannolikhet var bröstcancer. Men det visste jag inom mig redan innan jag slog numret till bröstmottagningen tidigare samma dag.
Inte jag! var min första tanke, det är ju jag som ska vårda de sjuka och inte jag som ska vara sjuk.
Det har tagit mig tre kaotiska veckor att inse att det är jag som har bröstcancer och inte någon osynlig person omkring mig.
Känslorna har åkt upp och ner som en berg- och dalbana. Insikten att jag är sjuk har tvingat mig att inse att nu måste jag ta det lugnt. Jag kan inte jobba just nu hur gärna jag än vill.
För drygt 1 vecka sen var jag och barnen tillsammans hos läkaren och fick beskedet att det är bröstcancer. Så nu känns det som jag sitter i en båt, utan segel, utan åror, utan roder, jag har inget annat val än att åka med.
Sen väljer jag själv om jag vill se det positiva i situationen eller se det nattsvarta.
Fick en underbar dagbok av Karin (örkeljunga) och i denna dagbok ska jag skriva ner enbart positiva händelser, det ska bli min positiva bok.
Idag hämtade jag min peruk, att vara utan hår ter sig inte som ett alternativ för mig. Känns som en trygghet att ha den hemma när hårstråna försvinner.
Imorgon får jag besked från läkaren om cancern har spridit sig i kroppen. På onsdag börjar jag med cytostatikabehandlingen.
Har fått så mycket stöd från mina barn, släkt och vänner och mina goa arbetskamrater. Men oron, rädslan inför framtiden får jag bära inom mig och försöka ersätta med det positiva som jag har omkring mig.
Inte jag! var min första tanke, det är ju jag som ska vårda de sjuka och inte jag som ska vara sjuk.
Det har tagit mig tre kaotiska veckor att inse att det är jag som har bröstcancer och inte någon osynlig person omkring mig.
Känslorna har åkt upp och ner som en berg- och dalbana. Insikten att jag är sjuk har tvingat mig att inse att nu måste jag ta det lugnt. Jag kan inte jobba just nu hur gärna jag än vill.
För drygt 1 vecka sen var jag och barnen tillsammans hos läkaren och fick beskedet att det är bröstcancer. Så nu känns det som jag sitter i en båt, utan segel, utan åror, utan roder, jag har inget annat val än att åka med.
Sen väljer jag själv om jag vill se det positiva i situationen eller se det nattsvarta.
Fick en underbar dagbok av Karin (örkeljunga) och i denna dagbok ska jag skriva ner enbart positiva händelser, det ska bli min positiva bok.
Idag hämtade jag min peruk, att vara utan hår ter sig inte som ett alternativ för mig. Känns som en trygghet att ha den hemma när hårstråna försvinner.
Imorgon får jag besked från läkaren om cancern har spridit sig i kroppen. På onsdag börjar jag med cytostatikabehandlingen.
Har fått så mycket stöd från mina barn, släkt och vänner och mina goa arbetskamrater. Men oron, rädslan inför framtiden får jag bära inom mig och försöka ersätta med det positiva som jag har omkring mig.
