Åter
Då är jag tillbaka hemma igen. Det blev en riktigt jobbig "resa" efter första cytostatikakuren. För mig känns det som om jag varit i helvetet (om det nu finns något sådant) och vänt.
Första dagarna efter cytostatikabehandlingen mådde jag dåligt, smakade som om jag druckit gift i munnen så fort jag åt något. Tvingade i mig mat, åt konstant, frukt och glass var det som gick ner bäst. Men oj vad trött jag var och hade en fruktansvärt hjärtklappning. Var helt övertygad om att hjärtklappningen hörde till ångesten. En ångest som jag aldrig tidigare haft gjorde också sitt intrång i mitt liv under dessa dagar.
Natten till den fjärde dagen vaknade jag av kraftiga bröstsmärtor och hjärtklappning. Ringde till avdelningen och de ville att jag skulle åka in men jag avvaktade. Vill inte vara sjuk! Bröstsmärtorna släppte efter ett tag och jag lyckades somna om.
Hade hjärtklappning när jag vaknade, var helt matt i hela kroppen. Det var en tuff dag som gick, lyckades somna på kvällen. Vaknade sen på morgonen och kunde knappt stå på benen. Matt som sjutton, det var bara såååå jobbigt att inte ha någon ork samt att hjärtat slog så snabbt så det kändes som om det skulle komma ut ur bröstet.
Tänkte att det är ångesten över allt som hänt, så jag lyckades ta mig ut, gå 10 meter ute i det härliga soliga vädret. När jag kom in så fick jag återigen bröstsmärtor och hjärtat slog ännu snabbare.
Det var första gången i mitt liv jag var tvungen att inse att nu måste jag ha hjälp. Så medans tårarna rann, ångesten grep tag ännu hårdare i mig och hjärtat slog snabbare så lyckades jag prata med sjuksköterskan på SoS-alarm och förklara mina symtom. Underbara sjuksköterska på SoS-alarm som lyckades få mig lugnare tills ambulansen kom, du finns i mitt hjärta.
Så sedan drygt 1 vecka tillbaka har jag tillbringat tiden på sjukhus, fick sepsis (infektion) som slog ut mig helt. Tydligen väldigt ovanligt efter cytostatikabehandling. Men det verkar som om den också slog till med full kraft på tumören. Kände verkligen hur det jobbade i bröstet och i armhålan under den första veckan. Nu känns tumören något annorlunda och som jag tycker lite mindre. Hoppas det inte bara är önsketänkande.
Kan ju säga att jag ser inte fram mot nästa behandling som är om 1 vecka redan. Har fortfarande infektion, äter antibiotika.
Att få komma hem idag var sååååå underbart skönt!
Att vara patient som sjuksköterska är ingen behaglig upplevelse, den upplevelsen ska jag återkomma till. Mycket att reflektera, diskutera och älta om.
Ha det så gott mina vänner!
Kram
Anne Mari
Första dagarna efter cytostatikabehandlingen mådde jag dåligt, smakade som om jag druckit gift i munnen så fort jag åt något. Tvingade i mig mat, åt konstant, frukt och glass var det som gick ner bäst. Men oj vad trött jag var och hade en fruktansvärt hjärtklappning. Var helt övertygad om att hjärtklappningen hörde till ångesten. En ångest som jag aldrig tidigare haft gjorde också sitt intrång i mitt liv under dessa dagar.
Natten till den fjärde dagen vaknade jag av kraftiga bröstsmärtor och hjärtklappning. Ringde till avdelningen och de ville att jag skulle åka in men jag avvaktade. Vill inte vara sjuk! Bröstsmärtorna släppte efter ett tag och jag lyckades somna om.
Hade hjärtklappning när jag vaknade, var helt matt i hela kroppen. Det var en tuff dag som gick, lyckades somna på kvällen. Vaknade sen på morgonen och kunde knappt stå på benen. Matt som sjutton, det var bara såååå jobbigt att inte ha någon ork samt att hjärtat slog så snabbt så det kändes som om det skulle komma ut ur bröstet.
Tänkte att det är ångesten över allt som hänt, så jag lyckades ta mig ut, gå 10 meter ute i det härliga soliga vädret. När jag kom in så fick jag återigen bröstsmärtor och hjärtat slog ännu snabbare.
Det var första gången i mitt liv jag var tvungen att inse att nu måste jag ha hjälp. Så medans tårarna rann, ångesten grep tag ännu hårdare i mig och hjärtat slog snabbare så lyckades jag prata med sjuksköterskan på SoS-alarm och förklara mina symtom. Underbara sjuksköterska på SoS-alarm som lyckades få mig lugnare tills ambulansen kom, du finns i mitt hjärta.
Så sedan drygt 1 vecka tillbaka har jag tillbringat tiden på sjukhus, fick sepsis (infektion) som slog ut mig helt. Tydligen väldigt ovanligt efter cytostatikabehandling. Men det verkar som om den också slog till med full kraft på tumören. Kände verkligen hur det jobbade i bröstet och i armhålan under den första veckan. Nu känns tumören något annorlunda och som jag tycker lite mindre. Hoppas det inte bara är önsketänkande.
Kan ju säga att jag ser inte fram mot nästa behandling som är om 1 vecka redan. Har fortfarande infektion, äter antibiotika.
Att få komma hem idag var sååååå underbart skönt!
Att vara patient som sjuksköterska är ingen behaglig upplevelse, den upplevelsen ska jag återkomma till. Mycket att reflektera, diskutera och älta om.
Ha det så gott mina vänner!
Kram
Anne Mari
