Vad hände
Det är ett tag sen jag grät riktigt från djupet av mitt hjärta. Men något har hänt sedan behandlingen i onsdags. Igår kväll när jag ringde min dotter så brast det för mig. Jag grät, det gick inte att hindra tårarna från att flöda. Samtidigt som det känns befriande så känner jag orättvis mot min dotter. Hon ska inte behöva ta detta, det är jag som är sjuk. Hon är mtt i livet och ska leva och inte behöva oroa sig eller vara ledsen för min skull.
Det är så mycket som kommit upp sista dagarna. Efter den här cytostatikabehandlingen känns inget roligt. Mår dåligt, men ännu inte helt utslagen men känner att krafterna tryter mer och mer samtidigt som jag är rastlös. Är såååååå trött på att vara sjuk.
Som sjuksköterska är jag van att läkemedel som ges oftast har en och samma effekt på samma sjukdom. Men när det gäller cancer så är det som att hamna i en helt ny värld.
Alla canceformer som t.ex bröst-, prostata, lung, lever osv har helt olika behandlingsformer. T.o.m inom bröstcancern har man olika.
Jag får min cytostatika var 3:e vecka sen operation och därefter strålning. En del opereras först, cytostatika sen. Olika cytostatika beroende på vilken bröstcancer man har.
Eva min goa vän som tyvärr drabbades av lungcancer samtidigt som jag fick min diagnos har en helt annan behandling. Hon får cytostatika tre dagar i sträck.
Sen har vi ju alla förbaskade biverkningar som man inte har en aning om vad som kommer efter varje behandling. Det är som ett lotteri, vinst- eller nitlott? Faciti har man när man börjar må som bäst och det återigen är dags för lotteriet.
Har insett under dessa månader av min sjukdom att det ser helt olika ut hos var och en som har cancer. En del har stort nätverk, god ekonomi, mår så pass bra att de kan jobba, resa osv. En del är ensamma, ekonomin körs i botten, blir utslagna av sjukdomen.
Att arbeta inom onkologin/cancervården kräver mycket av personalen. De flesta jag har träffat har varit helt suveräna men tyvärr som i övriga samhället finns det de som borde se sig om efter annat yrke.
Men vi är ju alla människor med fel/brister men faktiskt med hjärtan som slår för varandra
Kram
Anne Mari
Det är så mycket som kommit upp sista dagarna. Efter den här cytostatikabehandlingen känns inget roligt. Mår dåligt, men ännu inte helt utslagen men känner att krafterna tryter mer och mer samtidigt som jag är rastlös. Är såååååå trött på att vara sjuk.
Som sjuksköterska är jag van att läkemedel som ges oftast har en och samma effekt på samma sjukdom. Men när det gäller cancer så är det som att hamna i en helt ny värld.
Alla canceformer som t.ex bröst-, prostata, lung, lever osv har helt olika behandlingsformer. T.o.m inom bröstcancern har man olika.
Jag får min cytostatika var 3:e vecka sen operation och därefter strålning. En del opereras först, cytostatika sen. Olika cytostatika beroende på vilken bröstcancer man har.
Eva min goa vän som tyvärr drabbades av lungcancer samtidigt som jag fick min diagnos har en helt annan behandling. Hon får cytostatika tre dagar i sträck.
Sen har vi ju alla förbaskade biverkningar som man inte har en aning om vad som kommer efter varje behandling. Det är som ett lotteri, vinst- eller nitlott? Faciti har man när man börjar må som bäst och det återigen är dags för lotteriet.
Har insett under dessa månader av min sjukdom att det ser helt olika ut hos var och en som har cancer. En del har stort nätverk, god ekonomi, mår så pass bra att de kan jobba, resa osv. En del är ensamma, ekonomin körs i botten, blir utslagna av sjukdomen.
Att arbeta inom onkologin/cancervården kräver mycket av personalen. De flesta jag har träffat har varit helt suveräna men tyvärr som i övriga samhället finns det de som borde se sig om efter annat yrke.
Men vi är ju alla människor med fel/brister men faktiskt med hjärtan som slår för varandra
Kram
Anne Mari
