Så här långt
Drygt 1 vecka kvar och det har gått 1 år sen cancerdiagnosen. Kan bara säga att jag förstår inte hur jag klarat av det.
Något som jag känner är utmärkande för hur jag förändrats är att jag bryr mig inte om bagateller längre, blir inte upprörd över småsaker längre. Har blivit mycket lugnare, stressar inte lika mycket.
Vilken tur att jag har mina barn,mina vänner, syskon, mamma och framförallt Kicki som alltid funnits där. Känns lite overkligt att jag gått igenom alla behandlingar, känns som om jag befunnit mig i en dröm. Vilket jag dock fortfarande känner att jag gör.
På fredag ska jag operera bort ett åderbråck på ena benet, det buktar ut mycket och har fått utslag som läkarna tolkar som tromboflebiter (inflammation i kärlen). Nästa vecka är det äntligen dags för att göra undersökning av tarmen, koloskopi. Har fortfarande besvär med magen sedan cytostatikan, om det var en slump att jag fick det just då eller inte det vet jag inte. Slår bort tanken att det kan vara något farligt.
Tyvärr så blev det påverkan på mitt bröstimplantat av strålningen, så det ska bytas ut under våren. Men jag har inga besvär men det blir ju några dagars sjukhusvård. Det är det värt för jag vill inte vara utan ett bröst.
Håret växer så det knakar, trivs än så länge med färgen, något ljusare än min normala hårfärg. Brukade dock ha ljusare hår, slingat. Men det lär det nog inte bli.
Sen är det ju denna förbaskade värk och stelhet i lederna som kan göra mig riktigt nedstämd. Om jag varit väldigt aktiv på dan så får jag riktigt ont i lederna, speciellt höfterna och händerna på natten. Ibland är gråten inte långt borta. Det tar någon timme på morgonen innan jag kommer igång, måste ta smärtstillande. Men jag vill inte vara utan antihormon tabletten Femar, vill ju inte bli sjuk igen. Även om det finns ett annat preparat, Nolvadex som jag kan byta till så vill jag inte det pga biverkningarna. Ledvärken och stelheten är ju inte riktigt lika hemskt som risken (liten men ändå) att få cancer i underlivet.
Lever fortfarande i ett vaccum, vissa dagar är bra andra mindre bra. För mig är livet som cancersjuk som att åka berg-och dalbana, en bana som du inte kan se utan dalarna och höjderna kommer när du minst anar det.
Jag är fortfarande deprimerad men hoppas det ska försvinna nu när jag ska börja jobba 25% igen fr.o.m februari. Är lite orolig för hur det ska gå med min ledstelhet men det ordnar sig.
Att vara ensam vuxen i familjen med två killar 19 och 20 har varit tufft. Dom gick ut gymnasiet bägge två förra året, yngsta sonen började i lumpen i augusti men pressen med min sjukdom blev för stor för honom så han hoppade av. Bägge sönerna är arbetslösa men nu verkar det som om att det kanske kommer att ordna sig. Dom har fått mera energi och framtidstro, för det har inte varit lätt för dom. Önskar av hela mitt hjärta att dom ska få jobb!!!!! Så om det finns någon som har jobb så hör av er.
Det finns ett bra webmagasin för cancersjuka www.clife.se som jag varmt rekommenderar.
Kram
Anne Mari
Något som jag känner är utmärkande för hur jag förändrats är att jag bryr mig inte om bagateller längre, blir inte upprörd över småsaker längre. Har blivit mycket lugnare, stressar inte lika mycket.
Vilken tur att jag har mina barn,mina vänner, syskon, mamma och framförallt Kicki som alltid funnits där. Känns lite overkligt att jag gått igenom alla behandlingar, känns som om jag befunnit mig i en dröm. Vilket jag dock fortfarande känner att jag gör.
På fredag ska jag operera bort ett åderbråck på ena benet, det buktar ut mycket och har fått utslag som läkarna tolkar som tromboflebiter (inflammation i kärlen). Nästa vecka är det äntligen dags för att göra undersökning av tarmen, koloskopi. Har fortfarande besvär med magen sedan cytostatikan, om det var en slump att jag fick det just då eller inte det vet jag inte. Slår bort tanken att det kan vara något farligt.
Tyvärr så blev det påverkan på mitt bröstimplantat av strålningen, så det ska bytas ut under våren. Men jag har inga besvär men det blir ju några dagars sjukhusvård. Det är det värt för jag vill inte vara utan ett bröst.
Håret växer så det knakar, trivs än så länge med färgen, något ljusare än min normala hårfärg. Brukade dock ha ljusare hår, slingat. Men det lär det nog inte bli.
Sen är det ju denna förbaskade värk och stelhet i lederna som kan göra mig riktigt nedstämd. Om jag varit väldigt aktiv på dan så får jag riktigt ont i lederna, speciellt höfterna och händerna på natten. Ibland är gråten inte långt borta. Det tar någon timme på morgonen innan jag kommer igång, måste ta smärtstillande. Men jag vill inte vara utan antihormon tabletten Femar, vill ju inte bli sjuk igen. Även om det finns ett annat preparat, Nolvadex som jag kan byta till så vill jag inte det pga biverkningarna. Ledvärken och stelheten är ju inte riktigt lika hemskt som risken (liten men ändå) att få cancer i underlivet.
Lever fortfarande i ett vaccum, vissa dagar är bra andra mindre bra. För mig är livet som cancersjuk som att åka berg-och dalbana, en bana som du inte kan se utan dalarna och höjderna kommer när du minst anar det.
Jag är fortfarande deprimerad men hoppas det ska försvinna nu när jag ska börja jobba 25% igen fr.o.m februari. Är lite orolig för hur det ska gå med min ledstelhet men det ordnar sig.
Att vara ensam vuxen i familjen med två killar 19 och 20 har varit tufft. Dom gick ut gymnasiet bägge två förra året, yngsta sonen började i lumpen i augusti men pressen med min sjukdom blev för stor för honom så han hoppade av. Bägge sönerna är arbetslösa men nu verkar det som om att det kanske kommer att ordna sig. Dom har fått mera energi och framtidstro, för det har inte varit lätt för dom. Önskar av hela mitt hjärta att dom ska få jobb!!!!! Så om det finns någon som har jobb så hör av er.
Det finns ett bra webmagasin för cancersjuka www.clife.se som jag varmt rekommenderar.
Kram
Anne Mari
