Leva i ett ingemansland
Ja, så känns det. Har fastnat i landet mellan diagnosen och veta att jag inte kan bli frisk. Något gick fel på vägen till tillfrisknande. Några små fula cancerceller lyckades smita in i kroppen och de kämpade emot cytostatikan och strålningen. Dom tänkte minnsan inte ge sig av från min kropp. Inte ens forskningsmedicinen lyckades få bort dom, men fick iallafall 1 1/2 års respit då dom minskade och en del skrumpnade. Dom är grymt skickliga på att göra sig resistenta mot läkemedel och tyvärr så vinner dom fortfarande.
Jag vill ju inget hellre än att få leva ett normalt liv, jobba, planera för framtiden. Kanske t.o.m träffa en partner så jag slipper leva ensam, barna är ju unga vuxna med sina nya ilv in i vuxenvärlden. Men hur gör jag det. Ingen vill ha en hårlös, tandlös, bröstlös utsliten kvinna. En kvinna som tidigare var full i liv, hittade på massor med rolilga saker för att förgylla tillvaron för sig själv och andra.
Nu består livet mest av försöka sova, oftast på soffan, om jag har tur sover jag en natt. Tv:n tar upp alltför mycket av mitt liv. Drar mig undan vänner, känner mig handlingsförlamad. Skulle vilja skriva en bok om mitt liv och min kamp ur en sjuksköterskas perspektiv och ge till mina barn. Tror att jag skyddar och har skyddat dom alldeles för mycket. Klarar inte av när andra är ledsna, ingen ska behöva vara ledsen har mitt livsmotto varit.
Idag tog jag mig kraft till att åka och hälsa på en vän, tur att jag har färdtjänst och det gjorde mig gott. Imorgon ska jag träffa min bror och svägerska som bor i Norge och Sverige. Och på onsdag dags igen för cytostatikabehandling som jag inte ser fram mot.
Kram!
Anne Mari
