Publicerad 2011-01-16 19:55:39 i Allmänt,
År 2010 var ett mycket märkligt år för mig. Både glädje och sorg i mängder. Slutade i glädje.
Tack mina goa barn, min storebror Kari, ,svägerska Kicki, brorssöner Joel och Love!!!!!!!
Tack för den underbara kombinerade julklappen och födelsedagspresent. En hund, lilla Sabbath, 6 månader liten portugisisk vattenhund.
Finns inte ord för hur mycket det betyder för mig , ger mig kraft att leva vidare. Måste nu gå ut flera ggr/dag vilket är bra för mig. Ser fram mot våren till att få börja träna med Sabbath. Han är en mjuk liten kille, inte alls som de tuffa schäferhanarna jag hade. Men han passar mig som handen i handsken nu.
Samma dag jag hämtade hem Sabbath fick jag lunginflammation, var väl dålig innan men vägrade att inse det. Måste skärpa mig när det gäller min hälsa. Hade över 40 graders feber på kvällen och som tur var så ringde Anette och hörde hur dålig jag var. Så det blev ambulansfärd in och inläggning. Anton och Sabbath fick nu lära känna varandra och Anton är absolut Sabbaths kompis.
Tack vare Sabbath har jag nu kommit ut på små korta promenader ett par ggr varje dag. Anton sköter långpromenader än så länge. Krafterna börjar återkomma och kan säga att om jag inte haft Sabbath så undrar jag hur jag skulle fått tillbaka mina krafter.
Ska sätta in foto på honom här men sonen får hjälpa mig med det.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-12-22 07:34:39 i Allmänt,
Önskar er Alla en riktigt GOD JUL!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-12-07 19:49:46 i Allmänt,
Det är ett tag sen jag bloggade, det känns som om jag tappat livsgnistan. En viktig del i livet är ju att kunna se framåt även om man ska leva för dagen. Just nu kan jag inte se framåt. Har ont som sjutton i lederna och kroppen, är tvungen att ta starka smärtstillande morgon och kväll. Morgnarna är värst. Nu låter det som om mitt liv bara består av smärta, nej så är det inte. Får ju bra hjälp av smärtstillande. Just nu består mitt liv av läkarbesök, behandlingar, undersökningar.
Men det är inte så jag vill leva, vill arbeta, ha fritidsintressen, gärna en hund. Det är något jag saknar, hade ju schäferhundar tidigare, tävlade både i bruks och utställning. Det var en härlig tid. Men priserna på hundar har ju stigit något enormt. Har en önskan att kunna köpa en portugisisk vattenhund och börja tävla i agility. Men dom kostar 15000 kr! Det är en härlig hund, även allergiker brukar tåla dom. Har ju en svärson som är allergisk men som tål pudlar och då borde han tåla en portugisisk vattenhund.
Nä, det är något som jag inte har råd med så dom drömmarna får jag lägga på hyllan.
Har fortfarande svårt att förstå att jag har en obotlig cancer, att jag har metastaser. Mitt hopp till att få leva länge är den nya medicinen jag fått. Jag vill leva, leva länge, se mina barnbarn växa upp. Få ha mina barn nära mig. Det finns inget som är värt mera i livet än familjen.
Kan inte förstå att jag är sjuk trots min smärta. Har ju haft en tuff uppväxt, kämpat i motgångar men faktiskt haft massor med härliga perioder i mitt liv. Varför kunde jag inte få vara frisk och få njuta av livet? Undrar vem man ska klaga hos?!
Sen har jag positiva händelser också, varit i Oslo, i Göteborg och sen åker jag med jämna mellanrum till Hälsingland. Mina barnbarn ger mig en speciell kraft att leva, älskar dom så otroligt mycket. Det gäller mina goa barn också!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-11-16 21:31:21 i Allmänt,
Sitter just nu i Oslo och ser ut över stan. Ska vara här i 6 dagar, umgås med min bror och svägerska och njuta av livet.
Det som slår mig när jag går runt i Oslo är att stressen är mycket mindre. det är en lugnare rörelse både i trafiken och hos människorna. Var och åt en helt underbar fisksoppa på en gammal krog igår, smaken gör sig fortfarande påmind. Varmt och gott.
Min bror och jag gick runt i city och nere vid hamnen samt vi gick in i Operahuset. Det var en mycket imponerande byggnad, stilrent och satte igång fantasierna direkt med sina olika utsmyckningar. Så vacker byggnad. Vi skulle gå upp på taket men där gav jag upp, lite för halt för mig. Men det kommer halkfria dagar och då ska jag upp.
Min bror och svägerska har valt bort tv:n här i Oslo och måste säga att det känns hur bra som helst. Datorn finns ju om jag behöver information. Men det är lugnt och rofyllt. Så nu fyller jag på med härliga goa energier.
Nu är det slut på den jobbiga perioden och nu ska det bli att leva igen.
En stor, stor kram
Anne Mari
Publicerad 2010-11-06 14:54:33 i Allmänt,
Äntligen börjar jag landa efter två jobbiga veckor. Hyresvärden ordnade med städfirma, 3 personer städade lägenheten så efter 3 nätters sovande hos vänner kunde jag äntligen flytta in i lägenheten.
Det har varit jobbigt, är så otroligt tacksam för all hjälp jag har fått. Mina syskon, mamma, Kicki som vanligt, mina vänner som ställt upp. Tack goa ni! Kan ju inte bära tungt och blir fort trött. Men med hjälp så börjar jag äntligen landa i tillvaron igen.
Ska bara försöka hitta mina papper, tider till läkare, undersökning mm. Annars får jag ringa forskningssjuksköterskan som har stenkoll på detta.
Har inte märkt av min nya medicin annat än att jag har jätteont på morgnarna, som tur är så har jag fått morfintabletter att ta. Dom fungerar riktigt bra, blir inte påverkad av dom, inte tröttare men däremot släpper värken!
Längtar till jobbet, att få känna att jag gör "nytta". Håll nu tummarna att jag orkar jobba lite i december.
Förstår nog fortfarande inte att jag har metastaser eller så har jag hittat ett bra sätt att leva trots den.
Sen lyckades jag med att radera alla mina kontakter på min mobil, den gick sönder så jag fick köpa en ny. Symboliskt? nystart.
Önskar er alla en riktigt underbar helg!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-10-30 01:19:10 i Allmänt,
Haft ett helt underbart dygn i Göteborg. Vann ju resa, hotell och VIP-biljett till Rosa Bandet galan. Jag bloggade också på Kontanten.se bloggomaten. Träffat underbara människor, tack Patrick och Åsa för erat underbara sällskap! Ni förgyllde verkligen resan. Och ni har verkligen tagit plats i mitt hjärta!!!!!
Det som gjorde starkast intryck förutom alla insamlade pengar till forskningen var när kvinnor, vitklädda gick upp på scenen. De har haft/har bröstcancer. Vilken underbar livsglädje det lyste från deras ögon. Det berörde mig djupt. Fick återigen bekräftat vilken styrka vi har att hämta när vi hamnar ofrivilligt i cancerns klor.
Skulle ha skrivit mycket, mycket mera men har ägnat tiden sen jag kom hem fredag eftermiddag tillsammans med Kicki och packat inför flytten till nya lägenheten imorgon. Klockan är 1 på natten och Kicki har precis gått hem. Vilken ängel hon är trots att hon själv har det jobbigt med värk i kroppen! Vet inte hur jag ska kunna återgälda henne. Hon har funnits med i min bröstcancerresa ända från början, alltid ställt upp vad det än har varit. Är så innerligt tacksam för att jag har såna goa vänner.
Nu har jag ont i kroppen, vill bara lägga mig ner och bara vara.
Var till nya lägenheten idag och jag blev så ledsen och arg så det finns inte ord för det. Tur att Kicki var med. Den förra hyresgästen tyckte att jag skulle städa efter honom eftersom jag fick tillgång till lägenheten 2 dgr tidigare. Så oförskämt, hur kan man vilja att andra ska städa "skiten" efter sig?!
Det var så smutsigt, inte ens torkat ur kylskåpet så jag ringde upp honom och var jättearg. Ska bli intressant imorgon när vi kommer dit och se om han städat.
Träffade även Pernilla Wahlgren på galan, vilken ödmjuk och go person!!!!!
Ska sätta in ett foto på henne och min mamma som var jätteglad för att hon fick prata med henne.
En stor kram till er alla!
från en trött
Anne Mari
Publicerad 2010-10-20 21:06:10 i Allmänt,
Idag har jag känt mig riktigt nere trots allt positivt som hände igår. Fick ju lägenheten såld, fick även tfn-samtal om att jag vunnit en resa till Rosa Bandet galan 28 oktober i Göteborg med resa och hotell. Jag var jätteglad och det är jag ju fortfarande. Men idag har cancern gjort sig påmind igen.
Det är tungt att komma till sjukhuset och genomgå undersökningar, allt kommer upp igen. När man ligger där utlämnad i datortomografin, hålla andan, andas igen osv. Vill inte vara med. Idag kändes det riktigt konstigt och obehagligt när jag fick kontrasten. Kände metallsmak och det kändes konstigt. Efter undersökningen mådde jag illa. Har aldrig tidigare reagerat så. Kan ju vara att jag fick ju medicin intravenöst i måndags, om det kan ha påverkat.
Nu ska jag försöka komma i säng tidigt, upp tidigt imorgon till SöS, onkologen och ta prover, Ekg mm.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-10-19 22:32:13 i Allmänt,
Imorgon ska jag iväg till KS för att göra en ny datortomografi på thorax och buk. Det ingår i studien. Sen blir det provtagning, Ekg, samtal mm på torsdag. Efter det är jag förhoppningsvis klar för studien som påbörjas i nästa vecka isåfall.
Känner alltid en oro inför undersökningar och speciellt nu efter allt strul med datortomografin så är jag orolig. Håll tummarna att mina metastaser inte har vuxit sen i augusti.
Igår fick jag skelettstärkande/uppbyggande läkemedel intravenöst (i dropp). Och idag har jag rejält ont i hela kroppen, känner mig frusen men det är tydligen vanligt några dagar efteråt. Ska få detta var 4:e vecka.
En stor kram
Anne Mari
Publicerad 2010-10-12 20:13:28 i Allmänt,
Nu har jag kört på alldeles för hårt. Är helt slut i kroppen, det värker och jag har inga krafter kvar. Det har varit många sjukhubesök, tandläkarbesök, var på Hus och Hemmässa i helgen, fikat, ätit lunch med vänner. Idag träffade jag min dotter, hon är på kurs och vi gick till en italiensk restaurang åt gott och pratade. Så mysigt. Det är inte ofta vi träffas så jag njuter av varje sekund.
Känner av en av mina metastaser i ryggen, den känns där hela tiden, vill inte det för då påmins jag om min sjukdom. Ont i magen som vanligt när jag rör på mig.
Nu har jag gnällt färdigt.
Var iväg igår till onkologen, goa Sofia F följde med mig trots att hon hade jobbat 3 nätter. Oj vad det värmde gott i hjärtat. Det är så bra att ha någon med sig på läkarbesöket, annars är det lätt att man missar det som sägs. VAr jättenervös, vill ju inte ha cytostastika i första taget.
Jag har "bara" metastaser i skelettet, det är positivt. Ska få ingå i en ny studie som jag hoppas väldigt mycket på. Drygt 60% får den riktiga medicinen resten placebo. Det är två läkemedel jag ska äta. Den ena antihormontabletten får jag i vilket fall som helst, det är standardbehandling. Men det nya läkemedlet ihop vet varken jag eller min läkare om jag får. Men däremot bidrar jag ju till forskningen, samt att jag får täta kontroller.
Är helt sjukskriven, känns konstigt men hoppas, hoppas jag ändå kan jobba någon dag emellanåt. Men just nu är jag totalt kraftlös.
Ha en härligt fortsättning på veckan!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-10-10 21:02:07 i Allmänt,
Söker en av mina läsare som kommenterat min blogg i september Anne-Marie. Hittar inte din e-mail adress. Skulle gå in och skriva till dig men får inte fram mailadressen. Du får gärna skicka den till mig. Hoppas allt är bra med dig.
Imorgon ska jag till läkaren, onkologen, för att få svar på mina undersökningar, prover och få reda på vilken behandling jag ska få. Är för första gången riktigt orolig, vill inte ha cytostatika utan vill få ingå i studien. Håll tummarna att jag får det svaret.
Önskar er alla en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-10-07 15:21:28 i Allmänt,
På http://www.kontanten.se kan ni läsa mitt blogginlägg om bröstcancer samt andras bloggares inlägg i kampen mot bröstcancer.
Kontanten (uttagsautomater) och Rosa Bandet har ett samarbete där Kontanten skänker pengar för varje uttag som görs.
Idag finns mitt blogginlägg på Kontantens uttagsautomater samt i Facebook.Gå gärna in och läs den. Känns angeläget att få dela med mig av mina erfarenheter.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-10-07 14:52:38 i Allmänt,
Jag är fascinerad av hur jag hanterar svårigheter idag jämfört med innan jag blev sjuk. Nu är jag mycket lugnare, stressar inte upp mig utan har tillit till att det i slutändan blir bra. Lägger min energi på annat istället. Nu är det ju inte sagt att jag inte blir irriterad, arg eller ledsen men tillfällena är mycket få då det får slå rot i mig.
Har ju lidit av tandvårdsrädsla sen jag var 10 år, den har varit så utpräglad att jag till och med vänt i dörren hos tandläkaren. Men nu har jag äntligen fått en tandläkare som fått mig att övervinna rädslan, med lite hjälp av mig själv också. I förrgår var jag iväg och skulle rotfylla en tand, gick förbi min arbetsplats först för att få stöttning av mina underbara arbetskamrater och chefen. Med hjälp av dom och att min chef följde med mig till väntrummet så klarade jag av det.
Malin Berghagen har också en liten del i det, fast det vet hon inte. Jag använde mig av yoga-andningen som hon lärde oss i Järvsö i våras. Jag andades och fokuserade på något helt annat. Och helt otroligt, jag fixade det. Och idag var jag återigen iväg och lagade två tänder, den här gången gick jag direkt till väntrummet för att gå via avdelningen när jag gick hem. Återigen använde jag mig av yoga-andningen och fokusering på annat. Då ska ni veta att tidigare när jag väl kommit i tandläkarstolen har svetten runnit och hjärtslagen snabba.
Sen har jag ju min goa tandläkare Katja som ger bedövning så otroligt skickligt. Samt hennes lugn, ja atmosfären i rummet är lugn och ro.
Åh, idag saknar jag mina barn Jennie och NIclas som är i Hälsingland och mina goa barnbarn och svärsonen Peter.
Det är nog för att det regnar och blåser. Nu skulle jag vilja ha familjen samlad, tända ljus, äta gott och bara njuta av gemenskapen.
Ha en härlig fortsättning på dan!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-10-04 21:39:01 i Allmänt,
Det var drygt 2 veckor sen jag skrev sist. Har hänt en del, datorn har krånglat, har behövt komma till ro inombords, har varit i Göteborg och blivit ompysslad.
Min älskade vän Jill och hennes Gerry bjöd ner mig till Göteborg över förra helgen. De skickade tågbiljetter och Jill mötte upp mig i Göteborgs station. Många goa kramar och en del tårar. Blev så ompysslad, bara vara, härliga samtal, fick lite ångest en av dagarna men det hör ju till livet det också just nu. Den ångesten försvann lika snabbt som den kom, har verkligen lärt mig att tackla ångesten. Kan t.o.m vila på dagarna och det är värt mycket när man är trött.
Har gjort en datortomografi som inte visade på några metastaser eller förändringar i hjärna, lungor eller levern. Däremot hittades en till metastas lite högre upp på kotorna. Men min läkare säger att det är bra att det håller sig till skelettet för då är det bra prognos att hålla det i schack. Har ju tänkt leva tills jag blir 95 år så min läkare får det tufft.
Mycket positivt mitt i allt händer just nu, har fått en hyreslägenhet fr.o.m 1 november! Äntligen kan jag bli av med skulderna! och kunna unna mig något. Framförallt inte behöva vara lika orolig för att inte maten räcker ända fram till lönen/sjukpenningen.
Imorgon blir det sjukhustandläkaren, rotfyllning. Jag som har tandläkarskräck men i och med det jag gått igenom så tänker jag fixa det är också. Undrar var man får styrka ifrån?
Och på måndag får jag besked om vad som händer i behandlingsväg. Som det ser ut nu så ska jag slippa cytostatika och få ta tabletter istället. Ingå i en forskningstudie.
Det är tungt, det gör ont i mig de gånger jag påminns om att jag faktiskt är sjuk, att jag har cancer. Då tar jag djupa andetag och försöker fokusera på något positivt istället. Annars skulle jag aldrig klara av det här.
En stor kram!
Anne Mari
Publicerad 2010-09-19 17:51:56 i Allmänt,
I fredags var jag och gjorde en datortomogfrafi av skallen och lungorna. Hoppas, hoppas det inte finns något som inte ska finnas där.
På fredag kväll kom min älskade dotter Jennie och sonen Niclas samt mina underbara barnbarn Molly och Wille för att tillbringa helgen med mig och sonen Anton. Vilken livsglädje man får, att se världen från barns ögon är en lycka och en förmån.
På lördag morgon begav vi oss av till Junibacken och det var en helt underbar dag. Se glädjen hos Molly och Wille samt att få umgås med dottern gjorde mig så glad.
När vi åkte hem så tog vi en sväng förbi Andrea, Niclas flickvän, för att fika. Hade lite smärtor i buken som jag brukar ha när jag rört på mig mycket. Men helt plötsligt förändrades smärtan till att bli helt olidlig. Hade så ont att jag kräktes. Försökte att åka i bilen till sjukhuset men hade för ont så Jennie ringde efter ambulans. Har aldrig någonsin kommit i närheten av den smärtan jag hade.
Fick smärtlindrande i ambulansen med mycket liten effekt, blodtrycket och pulsen var var höga. Fick fortsatt smärtbehandling på akuten på Huddinge sjukhus men inte förräns mitt i natten så släppte smärtorna helt. Vilket bemötande jag fick, vilken underbar personal, kände mig mycket trygg. Tack goa ni som tog hand om mig på kirurgakuten! Fick göra en datortomografi av buken som till min lättnad inte visade några förändringar sen förra datortomografin!
Tur samtidigt att min dotter och sönerna var hemma, samtidigt förstår jag att det måste vara jättejobbigt för dom.
Barn är för härliga, Molly och Wille tar det helt naturligt att jag är sjuk. Imorse så frågade Molly mig; hur gick läkarbesöket då? sen är det bara att förklara det dom vill veta på ett så naturligt sätt som möjligt. Efter det var det full fart på dom igen.
Nu är jag smärtfri och har varit det sen inatt, men jag har inte gjort så mycket ansträngande idag heller. Det blir soffan som gäller, titta på valvakan och sen sova!
Ha en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-09-14 19:28:58 i Allmänt,
Först och främst ett stort tack för kommenterarerna. Jag kommer att svara er på era mail inom några dagar.
Antingen så kommer det ingen reaktion med tårar och förtvivlan, kanske det var det jag hade innan. Känns som om jag förstått detta sedan i våras.
Jag har bestämt mig för att leva livet, leva varje dag. Försöka fylla varje dag med något och inte bara sitta hemma. Nu blir det ju automatiskt att vissa dagar måste jag vila.
Har bestämt mig för att sjukdomen inte ska ta överhand över mitt liv. Att kämpa emot sjukdomen känns för mig som om då fokuserar jag på cancern . Nä, det är bättre att leva varje dag, ta emot det som kommer. Är övertygad om att det inte kommer att bli någon som helst skillnad på min överlevnad men däremot slipper jag tänka på sjukdomen.
Jag kanske sitter här om 15 år och läser min blogg. Man vet aldrig vad som händer i kroppen, inom forskningen osv.
Nä, nu när mina barn äntligen har jobb, skolan, boende osv så kan jag börja tänka på mig själv. Måste bara hitta en hyreslägenhet så jag kan sälja min lägenhet och bli helt skuldfri.
Men är övertygad om att det också kommer.
Det jag vill göra och ska försöka genomföra är att få ihop folk som med mig vill kämpa för ett onkologiskt centrum.
Kramar!
Anne Mari
Publicerad 2010-09-08 21:10:32 i Allmänt,
Igår fick jag besked att det finns metastaser i skelettet och bäckenet. Det blev ett långt samtal med min onkolog, Anette följde med mig. Datortomografin jag gjorde i våras visade inga tecken på skelettmetastaser enl röntgensvaret. Men de fanns där. Gjorde ju en datortomografi via gynekologen i augusti och där såg man förändringarna. Och när de jämförde i måndags så såg de förändringar i bilderna från i april. De har vuxit sedan dess.
Har missat nästan 5 månader av behandlingen pga det!!!!!!!!!!! Är ledsen och besviken för att det blivit så.
Men, jag tänker inte ge upp! Aldrig. Har fått börja med en medicin som har visat på mycket goda resultat i studier när det gäller bröstcancermetastaser. Tror på den och tron kan göra mycket.
Jag som var så glad att jag knappt hade några mediciner kvar att ta, härligt tomt i medicinlådan hemma. Men så blev det ju inte länge. Idag var jag på apoteket och hämtade ut medicin för över 8000 kr, jag fick betala 1003 kr tur att vi har subventionerade läkemedel. Så nu har jag frikort igen på Apoteket, kan ju säga att jag skulle vilja vara utan det.
Så nu blir det datortomografi igen av hela kroppen, skelettscint där man ser om det finns flera metastaser i skelettet. Sen är det läkarbesök igen, måste medge att det inte är något jag ser fram emot.
Är fortfarande i chock av beskedet, är väldigt rationell och "kall". Men så var det ju sist när jag fick besked också. KÄndes som jag gick bredvid en patient, det gäller inte mig. Men tyvärr så kommer jag att inse att det är mig det gäller när undersökningarna och läkarbesöket är gjort.
Vill inte gå igenom en cytostatikakur igen, även om det inte isåfall blir lika stark kur som sist. Vill inte tappa mitt hår igen. Vill inte tappa kraften.
Det är märkligt hur kroppen fungerar, har sedan i våras känt att något inte är riktigt som det ska. Mina krafter har inte återvänt som de borde mm. Har bara känt att det är något som är fel. Tur att jag gick till gynekologen. De sista 2 veckorna har jag gråtit mera än någonsin och det är nog för att jag känt att det är något fel men inte fått gehör för det.
Jag kommer ännu mera att lyssna på min kropp i framtiden och vara ännu mera drivande när jag känner att något är fel. Men så ska det inte behöva vara. Jag ska kunna vara patient, bli trodd när jag säger att något är fel och inte få höra att det blir bättre osv.
Tyvärr så kommer jag att vara sjukskriven helt igen! Orkar inte jobba, har inte landat i beskedet samt har ingen ork i kroppen. Var upp till avdelningen igår och träffade min goa chef och mina goaste arbetskamrater. Var så chockad själv så jag satte mig ner och sa bara rakt ut att jag har fått metastaser. Om ni bara förstod vilka underbara vänner jag har bland mina arbetskamrater, de har hjärtan fyllda med kärlek och min chef som stöttat mig till 100%.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-08-30 23:20:23 i Allmänt,
Okej, då var det dags igen. Två trappsteg upp, ett tillbaka brukar man säga men här är det ett upp och två ner.
Min ork har helt fullständigt,försvunnit gråtfärdig emellanåt för jag har ingen ork. Känns som kroppen strejkar. Gå uppför trapporna och jag är som en 90 årig dam. Flåsar, hjärtat slår och vill bara lägga mig ner.
Har nu fått en till diagnos, vill helst vara utan den men här får man inte välja. Har fått Hashamatos thyreoidit. En inflammation i sköldkörteln. Förklarar varför jag snart ser ut som en boll. Har alltid varit kort men inte bred, smal trots att jag ätit mycket. Men nu, nu sväller det på alla håll och kanter, får inte på mig mina kläder längre. Det gör ont som sjutton, blir rikgtigt ledsen. Fick ju en jacka i present i våras av Karin min goa vän, idag går den knappt att knäppa, då kom faktiskt tårarna. Inte nog med att pengarna ska räcka till mat, mediciner, boende mm. Nu måste jag köpa större jeans, tröjor, jacka. Får väl ta mig en sväng till secondhandaffärer.
Har fortfarande inte fått svaret från datortomografin som gjordes, buken och njurarna. Magen växer, det ser ut som jag är gravid samtidigt som kärlekshandtagen bara blir större. Fy sjutton vad jag blir ledsen när jag ser mig själv spegeln.
Men som alltid gäller det att se det goda i livet, har mina älskade barn! Hellre att jag blir sjuk än dom.
Vill bara jobba, leva, skratta, planera inför framtiden med glädje. Kanske läsa en kurs, gå på yoga, träna. Sitta på en klippa vid havet, bo i ett hus ett par dagar vid havet. Få ro i själen.
Undrar när den dagen kommer att man ordnar med ett onkologicenter där flera specialister samlas. Istället för att man ska bollas hit och dit. Jag vägrar det. Om jag får medicinen utskrivet från min onkolog då är det också hans skyldighet att följa upp den. Får jag biverkningar så ska jag inte behöva gå till vårdcentralen för det.
Usch idag är jag gnällig men sånt är livet just nu. Vet att det när man minst anar så mår jag bra igen.
Så håll ut goa vänner
Kramar
Anne Mari
Publicerad 2010-08-23 18:57:27 i Allmänt,
Det har hänt en del. I helgen var jag i Finland på begravning av en anhörig, släktmöte, fick beskedet att en av mina goaste vänner gått bort i cancer, en av mina goaste vänner fyllde år samma dag.
Vi tre har följt varandras cancerresa och tyvärr så lyckades den hatade sjukdomen vinna över Carinas kamp. Det gör ont. Samma dag som Eva fyllde år. Hon fick ialla fall somna in lugnt och slippa sina smärtor och ångest.
Tänder här ett ljus för älskade Carina Sahlberg
Publicerad 2010-08-19 10:23:49 i Allmänt,
Svaret från finnålspunktionen av min sköldkörtel har kommit och den visar på att sköldkörteln är inflammerad samt att jag har struma. Inte konstigt att jag inte får tillbaka min ork och går upp i vikt. Nu har jag också varit iväg och tagit blodprover och sen på måndag ultraljudsledd punktion och biopsi av sköldkörteln. Sen ska det väl bli bra, antingen med mediciner eller operation.
Igår var jag iväg och gjorde en datortomografi av buken och njurarna.
Så nu räknar jag med att det här räcker och att jag äntligen kan få gå vidare. Jobbar fortfarande 50% och hoppas att jag i september kan gå upp i tid.
Att cancerresan skulle bestå av före, under, efter har jag lagt på hyllan. Den består bara av två delar, före och under i minst 5 år. Även om tumören är borta och de smittade lymfkörtlarna så räknas man inte som frisk förräns om 5 år. Ni ser, jag räknar med att bli helt frisk, det ska jag bli.
Det är inte bara kroppen som tar stryk när man får en cancerdiagnos utan ekonomin får sig en rejäl touch. Så nu ska jag sälja min bostadsrätt för att bli av med alla mina skulder. Samt att få börja leva och inte vara orolig för om jag har mjölk för dagen. Är såååå evinnerligt trött på att aldrig ha pengar.
Nu vill jag njuta av livet, jobba, umgås med mina barn, barnbarn och vänner. Helt enkelt leva livet.
Äldsta sonen flyttar till Hälsingland på söndag för att påbörja studier på folkhögskolan och yngsta sonen fortsätter att jobba. Han fick förlängd anställning, ev blir det fast.
Är så glad att det börjar ordna sig.
Kramar och ha en riktigt härlig helg!
Anne Mari
Publicerad 2010-08-11 19:18:53 i Allmänt,
Det är jobbigt och tufft att komma tillbaka efter cancerresan. Det blir fler och fler dagar som jag mår bättre och har ork. Men sen kommer dessa downdagar då orken tryter, är tröttare än tröttast och naturligtvis blir jag då ledsen.
Rädslan att återigen bli sjuk är stor, måste övervinna den. Men sen är det också tufft att upptäcka en knöl på halsen, sköldkörteln som är förstorad. Med tanke på cancern jag haft så har jag varit och gjort en finnålspunktion av den idag. Det gjorde riktigt ont när han kände på höger sida av knölen och där fanns det tydligen också en liten knöl ur vilken han tog flera prover. Sen ska jag iväg den 23:e och göra en ultraljudsled punktion av knölen. Vill inte, kände mig liten och ledsen idag. Vill inte vara patient.
Idag har jag verkligen kämpat mot tröttheten på jobbet och tog mig faktiskt krafter till att ringa till våran hälsokonsulent på gymmet på jobbet. Bokade en tid för att komma igång och träna, måste bara få tillbaka orken och gå ner i vikt. Har gått upp och känner mig som en liten boll, jag är ju inte speciellt lång så kilona lägger sig jämt.
Vill bara få tillbaka min ork, min ekonomi.
En stor kram till er!
Anne Mari
