Publicerad 2009-12-10 10:52:08 i Allmänt,
Det är märkligt hur det tar emot att gå in på min blogg. Men allt jag varit med om är för jobbigt ibland. Kommer att skriva några inlägg till.
Började i samband med strålningen att äta antihormontabl Femar, den tar bort östrogenet i kroppen och ges som skydd för återfall. Då tumören jag hade var hormonkänslig. Men en biverkan är att man kan få ledstelhet och värk. Och det har jag verkligen fått. Emellanåt går jag som en pingvin innan lederna har kommit igång. Att öppna en burk på morgonen och förmiddagen är inte att tänka på. Men jag går ut och går varje dag, första 10 min är en plåga, varje steg jag tar gör ont men sen blir det bättre.
Var till läkaren i fredags och skulle byta ut tabletten till en annan då jag gjortt uppehåll med Femar och blivit bättre. Något skydd måste jag ha, vill inte ha tillbaka cancern. För jag är inte säker på att jag skulle orka gå igenom en sån här behandling igen.
Min onkolog skrev ut Nolvadex, den blockerar östrogenet, och den tabletten har funnits i många, många år. Den ges även till de som inte kommit in i klimakteriet eftersom de nya tabletterna inte kan ges om man inte kommit klimakteriet.
Jag har ju lämnat min roll som sjuksköterska när det gäller mig och min sjukdom. Så jag hämtar ut min medicin på Apoteket och när jag kommer hem läser jag innehållsförteckningen så ser jag en varning, jag brukar inte bry mig så mycket om biverkningar som man kan få de dessa inte drabbar alla. Och man måste se till nyttan av medicinen.
Nåväl fick en mindre "chock", det står att om man får vaginal blödning (blödning från underlivet) då ska man söka upp gynekolog för man kan få cancer i underlivet. Oj, vad arg och ledsen jag blev när jag inte fått den informationen. Så det blev ingen tablett då inte.
Under helgen så googlade jag på båda tabletterna, risken att få cancer i underlivet av Nolvadex är 5 ggr större än av Femar stod det i en studie bl a.
Skulle jag äta en tablett som kan ge mig cancerdå den är till för att inte få tillbaka bröstcancern????!!! Aldrig.
Kände sååå i magen att denna tablett ska inte jag äta. Det finns biverkningar med alla mediciner, att äta antihormon är ingen 100% garanti för att slippa återfall men nog väljer man den som inte har risk att ge en annan sorts cancer. I alla fall jag.
Så jag pratade med min läkare i tisdags och förklarade för honom att jag vill Femar om jag så ska krypa fram under behandlingstiden som är 5 år. Så nu är det Femar som gäller.
Valet mellan pest och kolera var inte så svårt den här gången.
Önskar så att jag var en av de som går igenom bröstcancern någorlunda, som snabbt återgår till arbetet och kan lägga det bakom sig. För mig har det vänt upp och ner på hela min tillvaro. Mitt inre är kaos, har fått depression så jag är mycket tacksam över att onkologkliniken har en psykiatriker och kurator som finns där och stöttar en.
Jag frågade om när jag skulle komma tillbaka på återbesök och fick till svar att de inte brukar ha så täta återbesök då det inte brukar ge något. Utan jag får höra av mig om jag får några frågor eller andra besvär. Hmmm, jag som sticker huvudet i sanden. Jag sa det till läkaren att jag är inte säker på att jag kommer att associera problem i kroppen med risk för återfall, jag kommer nog som förut att tänka, det går över. Så då får jag komma tillbaka om ett halvår.
Så nu blir det att kämpa, har bett om en remiss till vattengymnastik med sjukgymnast, kanske lite mjukare rörelser än vanlig vattengympa. För vattengympa är något som jag verkligen tycker om men det gör så otroligt ont i lederna efteråt.
Är det någon som har något bra tips om hur jag ska mjuka upp lederna så hör av er.
Massor med kramar till er alla och tack för att ni läst min blogg.
Anne Mari
Publicerad 2009-11-29 19:37:35 i Allmänt,
Jag har bestämt mig för att avsluta min blogg, den får ligga kvar. Kanske kan den ge stöd till andra med bröstcancer. Men jag behöver gå vidare i mitt liv nu. Så nästa helg skriver jag det sista inlägget här. Ska på återbesök hos min onkolog på fredag 4 dec och efter det ska jag gå vidare.
Hoppas ni alla får en riktigt härlig vecka. Ska skriva ett inlägg i veckan om min lördag då jag var till Gävle och hälsade på C och träffade henne och E för första gången. Vi har ju bara haft kontakt via nätet och telefon.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-11-26 20:05:40 i Allmänt,
Så olika det slår när man får cancer, hur man reagerar, vilket stöd man har, ekonomiskt, biverkningar, framtiden.
Insett att man inte kan jämföra någon med en annan i denna förbaskade sjukdom. Alla har olika förutsättningar både medicinskt, socialt och ekonomiskt.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av den här tiden ekonomiskt. Att vara ensam vuxen i familjen och ha ensamt ansvar för försörjningen är tungt och har varit tungt. Och nu är det ännu tyngre då bägge killarna söker jobb och inte har någon inkomst alls. Så jag ska försörja 3 personer på min sjukpenning som tur är får jag lite hjälp av min storebror och svägerska varje månad, är så tacksam för det. Men vi har ju tak över huvudet och mat för dagen, vi tre gillar ju havregrynsgröt som tur är. Beundrar mina barn som har orkat att vara vid min sida under året som gått.
Jag har haft oturen att reagera på medicinerna, jag som inte ens hade Alvedon hemma innan trots att jag är sjuksköterska. Skulle ha börjat jobba 25% fr.o.m 1 december. Men där satte min sjukdom och biverkningar krokben för mig. Har sån stelhet i lederna och värk, vissa nätter vaknar jag av smärtan och gråter och då är jag inte den som gråter i första taget. Har blivit något bättre sen antihormontabletten Femar sattes ut. Den som ska skydda mig från återfall. Det finns andra antihormontabletter men Femar är den som har absolut bästa resultatet. Men huvudsaken är att jag får någon tablett som hjälper.
Blir så frustrerad när det inte går som jag vill! Hoppas, hoppas jag kan börja jobba i januari, vill verkligen komma igång. Men får lyssna på kroppen.
Idag mera än någonsin inser jag hur lyckligt lottad jag är. Har två mycket, mycket goa vänner som också har cancer, en har lungcancer den andra en mycket ovanlig form av cancer. Vi tre har aldrig träffats IRL, C och E har däremot träffats. Vi fick alla tre behandingarna ungefär samtidigt , så vi har följts åt via FB, telefon och mail. Skratt, gråt osv. Det har varit en trygghet att få prata med någon som vet hur det känns att ha cancer.
C som har den ovanlig formen av cancer hade en lyckad behandling och alla trodde att den var borta. Men så för ett tag sen upptäcktes metastaser och hon fick akut opereras för att inte bli förlamad, de tog bort en tumör i ryggen. Idag har hon fått ett tråkigt besked och framtiden ser inte ljus ut, dålig prognos.
Men C har så mycket livsglädje ändå, trots beskedet idag. Hon ger mig så mycket av sig själv och idag mera än någonsin vet jag att jag måste börja leva utan att ha cancern i bakhuvudet.
På lördag bär det iväg till Gävle då E och jag ska hälsa på C på sjukhuset, ser verkligen fram mot det. Vet att det kommer något gott ur det. Det kommer att bli mycket skratt, en del tårar men framförallt glädje över att vi träffas alla tre.
Nästa vecka ska jag göra en coloskopi, undersökning av tarmen eftersom jag hade problem när jag fick cytostatikan. Men jag räknar med att det är helt bra. Sen på fredag är det dags för läkarbesök hos min onkolog och få byta till ett annan antihormontablett.
Kramar i massor till er alla!
Anne Mari
Publicerad 2009-11-19 01:08:37 i Allmänt,
Så fel jag hade om cancern och cancerns olika delar i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag hade ett liv före cancern som aldrig kommer tillbaka och så är det. Men sen, att drabbas av cancern gjorde att man hamnade i ingenmansland, ensamhet trots massor med stöd, en ensamhet som inte går att förklara. Som tur är så är det något som vi cancerdrabbade känner igen.
Sen när cytostatikabehandlingen, operationen, strålbehandlingen och rehab var gjort. Ja då skulle det nya livet komma.
Börja med nya öppna armar och nu jäklar ska här levas. Hm, den kom inte och den kanske aldrig kommer.
Känner mig fortfarande i ingemanslandet. Har ju såna svåra besvär med ledvärk och stelhet. Har provat 3 olika smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner utan att ha hittat något riktigt bra. Jo, den andra jag provade fungerade kanonbra, men kropp tyckte inte om den, kräktes, höll på att svimma , diarré. Så det gick inte. Har provat den 4 ggr under perioden med ledvärken och alltid samma reaktion, så trist*! Har börjat med en ny tablett idag, hoppas den hjälper, är lite luddig i huvudet av den men värken försvinner. nåja inte helt men nästan.
Fortfarande konstig smak i munnen och svaghet och hjärtklappning när jag böjer mig ner eller går uppför backar och trappor.
Men annars är allt bra.
Det blir inte så mycket skrive nu, är inne i en period där jag måste hitta tillbaka till mig själv.
Och snart har bloggen fyllt sin uppgift.
Usch jag tycker jag skriver så dåligt nuförtiden, utan känsla och engagemang.
Kram och tack för att ni finns!
Anne Mari
Publicerad 2009-11-18 22:43:39 i Allmänt,
Äntligen kan jag sätta mig och skriva om min rehabvistelse på Mösseberg.
Hade turen att få komma med ett härligt gäng. Dagarna hade vi alla fullt upp med våra individuella program. Första dagen fick jag träffa sjuksköterska, läkare och sjukgymnasten. Därefter diskuterade de om vilket program jag skulle ha under min vistelse där. Träffade en samtalsteraupet 2 ggr, träningspass varannan dag som sjukgymnasten Åsa hade gjort. Hon är helt otroligt bra, trevlig, professionell och mycket kompetent.
Sen fick jag välja själv vad jag ville delta i. Det blev mycket vattengympa och pilates. Var på stavgång sista veckan och det gick riktigt riktigt bra. Påhejad av Kent så var jag ju tvungen att se till att vi gick längre än vad som var meningen från början.
Kvällarna på Mösseberg är ingen höjdare! Inga aktiviteter, kvällsfikat bestod av skorpor och riskaka. Förstår inte hur de tänker, är det något man behöver så är det aktiviteter när man ska återhämta sig. Men vi spelade yatsie och kort och skrattade väldigt gott.
Helgen när Jennie var på Mösseberg är för mig oförglömlig, vi provade på afrikansk dans på söndagsmorgonen. Det var riktigt roligt och svettigt. Vi deltog i fredagsmys som inte var vad vi hade förväntat oss men det gjorde inget vi fick umgås ialla fall. Det var inga andra aktiviteter än att vi fick prova på en egenmassage, prova I.D make-up och lite tapas. Så det var en besvikelse. På lördan drack vi lite vin och åt ost och kex. Vi somnade redan vid 22-tiden.
Överlag blev det tidiga kvällar.
Min ledvärk och stelhet blev värre, men jag tränade ändå.
Det jag saknade på Mösseberg var aktiviteter på kvällarna då hade vistelsen varit perfekt.
Fick en ansiktsbehandling tack vare mina goa arbetskamrater som gav mig ett presentkort. Det var en underbar upplevelse.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-11-11 15:05:10 i Allmänt,
Förstår att ni funderar över att jag inte uppdaterat min blogg, har ju lovat att skriva om min vistelse på Mösseberg.
Jag åkte till min dotter och mina barnbarn förra veckan och sen åkte vi allihopa ner till mig. Imorse åkte de hem. Så det har varit full fart. Haft en underbar tid men jobbig också då jag har riktigt ont i lederna och är stel. Men har kämpat på.
Vaknar på nätterna för att jag smärtor i kroppen. Är stel som en pinne när jag vaknar på morgonen, kan inte räta ut fingrarna speciellt på hö hand. Det tar ett tag att komma igång. Har gjort ett uppehåll av mina antihormontabletter för att se om de förvärrar stelheten och värken. Men det har inte märkts någon förändring. Började ju få stelhet och värk i samband med cytostatikakurerna. Ska till läkaren på fredag så får vi se vad som händer. *Detta gör mig ledsen men på ett helt annat sätt än det varit under behandlingen. Låter inte det dra ner mig. Har gått på vattengymnastik då det är roligt och det inte gör ont i vattnet. Men det kommer surt efteråt men tar det. Behöver få röra på mig.
Är mycket gladare och känner en optimism inför framtiden, har jag klarat detta så klarar jag det mesta.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-31 01:19:38 i Allmänt,
Har idag kommit tillbaka från Mösseberg rehab. Många, många erfarenheter rikare. Gladare, säkrare. men oj så mycket stelare trots all träning. Har träffat underbara, glada, udda, ledsna, erfarna personer som förgyllt min tillvaro. Och PERUKEN den har jag slängt iväg, nu är jag korthårig och det känns bra. Att ta av den var för mig ett avslut. Slängde den efter två dagar på Mösseberg.
Nu börjar mitt nya liv, har fått nya perspektiv på hur det nya livet kommer att te sig. Det gamla är borta och kommer aldrig tillbaka igen.
Nu blir det sängen och i helgen ska jag skriva ner om de två veckorna.
Det jag känner spontant är att det kommer att ske en hel del förändringar med vänner, bekantskaper, sociala livet.
Kramar så hörs vi i helgen och njut nu av helgen som kommer!
Anne Mari
Publicerad 2009-10-23 09:23:08 i Allmänt,
Nu äntligen är det fredag och Jennie kommer snart, oj vad jag längtar. Den här veckan har varit riktigt bra, har vilat väldigt mycket och tränat emellanåt. Samt skrattat gott en del kvällar. Det är alldeles dött här på kvällarna, händer ingenting. Så några av oss som kom i söndags har suttit i salongen och spelat kort och yatsie. Utråkade och trötta så har vi fått skrattanfall som man hade när man var tonåring.
Men dagarna har varit bra. Igår fick jag kurbad med ungerska salter, det var riktigt skönt. Innan var det vattengympa. Idag blir det gruppträning i gymmet och sen kommer Jennie.
Ser fram mot myskvällen på spat ikväll.
Men stel är jag fortfarande och det irriterar mig, trots att jag tränar och simmar osv. Vill inte sluta äta mina tabletter, eller byta ut dom mot andra. Så håll tummarna att det lättar till nästa vecka.
Önskar er alla en riktigt härlig helg!
Kramar
Anne Mari
Publicerad 2009-10-21 11:45:14 i Allmänt,
Nu har det gått några dagar här på Mösseberg, det var ett bra val att ansöka om att få komma hit. Inser nu efter endast ett par dagar hur slut jag är, hur trött jag är, hur mycket allt detta har påverkat mig mentalt. Det är flera är som säger det och som jag även läst i andras bloggar, reaktionen kommer när man avslutat behandlingen. Det är då man börjar inse vad man gått igenom, det är nu bearbetningen måste till.
Och det är då sjukkassan vill att cancerpatienter ska återvända till arbetet!!, det finns lyckligtvis de bl a jag som inte blivit drabbade av såna krav.
Mycket att göra, man har ett individuellt program där de utgås ifrån ens behov. Sen finns det allmänn aktiviteter att välja på. Jag har väldigt lite obligatoriska aktiviteter, behöver få vila. Samtal, träningsprogram och sen utöver det väljer jag föreläsningar, vattengymnastik och det som jag gillar väldigt mycket Pilates och som jag ska fortsätta med när jag kommer hem.
Orkar inte ringa till er goa vänner, men tänker på er och ni får gärna ringa mig.
Till helgen får jag äntligen träffa min dotter igen och få umgås med henne! Det är något som jag verkligen ser fram mot. På fredag kväll har dom fredagsmys på Spa-avdelningen med Tapas, tilltugg, prova på behandlingar osv.
Ni finns alla i mina tankar, var rädda om er och en stor kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-18 21:44:21 i Allmänt,
Så då är jag äntligen på Mösseberg! Hur fort har inte allt gått, förstår inte att jag är här nu.
På tåget ner sitter det en kvinna bredvid mig med sjal på huvudet och förstår att hon också ska till Mösseberg. Vi börjar prata och mycket riktigt hon skule också hit. Så tågresan var riktigt trevlig.
Nu när jag sitter på rummet så känns det som om jag är tillbaka till året då jag gick på internatskola i Finland. Möblerna är gamla, vackra, allt är vitmålat. Gammal vacker lampa i taket. Byggnaden är K-märkt. Man märker verkligen av historiens vingslag. Det finns ett bibliotek med massor av gamla böcker. Under min tid här ska jag ta reda på mera om Mössebergs historia. Jag vet ialla fall att Mösseberg blev kurort bl a pga att vattnet var skandinaviens bästa. Hur det är idag vet jag inte men ska ta reda på det.
Något som gör mig beklämd är att rehabilitering inte är en del av cancerbehandlingen. Kroppen och själen måste få återhämtning och att komma ifrån vardagen och bara vara, få hjälp med återhämtningen borde vara självklart att alla skulle få.
Men nej så är det inte . Det gäller att man har läkar, kurator eller sjuksköterska som informerar en om möjligheten att söka för att få åka på rehabilitering. Men oftast är det ingen som informerar om det. Vi är bara 4 stycken från Stockholms landsting! Hur många fler är det inte som har behov av detta.
Jag har nyss varit och simmat, så jag kommer nog att sova gott inatt.
Mina pojkar kommer att fixa detta galant att få vara själva, tror att dom är "lite" glada att få sköta sig själva och slippa hönsmammans tjat. Fast dom vet ju att jag älskar dom.
Snart kommer min dotter ner hit, längtar jättemycket.
Blev glad idag då jag såg att man kan gå på pilates här, det är verkligen något som jag tycker om. Hade precis börjat med det när jag skadade axeln men nu får jag ett jättetillfälle att återuppta det.
Helgen har varit riktigt bra, fick vara hundvakt till underbara Figo, portugisisk vattenhund. Se familjen Frykbergs blogg så ser ni foton och kan läsa härliga historier om honom.
Önskar att jag hade kunnat ge Kicki en spahelg, det är hon värd. Ska verkligen försöka få till det när jag börjar jobba.
Önskar er alla en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-15 12:49:24 i Allmänt,
Igår var en märklig dag. Åkte och handlade, var helt slut när jag kom hem. Fick hjärtklappning, mådde illa och var helt slut. Så det blev inte mycket gjort, kände mig helt utmattad.
Längtar så till på söndag då jag åker till Mösseberg samtidigt som det är jobbigt att lämna killarna men dom är ju stora och klarar sig själva. Tror att dom tycker det är jobbigt med en tjatande mamma, men dom vet att jag bryr mig. Önskar att min dotter bodde nära mig för jag saknar henne varje dag.
Pratade med min onkologsjuksköterska idag, har så ont i mina leder och är stel som en pinne. Hon föreslåg att jag skulle prata med min läkare och byta ut antihormontabletten. Men det vill jag inte samtidigt som jag inte villl äta smärtstillande varje dag. Jag äter en tablett som heter Femar och som vid studie visat sig ha mycket god effekt så jag vill inte byta ut den mot något annat. Men om jag inte blir bättre av träningen på Mösseberg så måste jag nog byta ut den.
Jag ska verkligen njuta av tiden på Mösseberg, vila, träna, vara ute och bara vara. Ringde till Mösseberg och det visade sig att vi är 10 st som kommer på söndag. Ska bli härligt att få träffa nya människor och få många härliga skratt och upplevelser.
Sen kommer ju min dotter ner nästa helg, oj vad jag längtar.
Hoppas Jill kan komma över och hälsa på också men det är ju en bit från Göteborg och hon har ju fullt upp.
Glöm inte bort att läsa kommentarerna jag får, finns mycket att läsa. Flera som har cancer och som berättar om sin sjukdom.
Jag känner att jag verkligen står emellan två världar just nu, den ena cancervärlden och den andra den friska världen. Och nu gäller det för mig att sakta men säkert komma över till den friska världen och hitta mitt sätt att leva där. Har hittat ett lugn som jag inte hade innan, varje dag är en oskriven sida i min livsdagbok. Vad den oskrivna sidan ska handla är upp till mig.
Glöm inte heller att gå in på mina länkar. Läs även Agneta Gilles blogg i Uppsala Nya tidning, hon har drabbats av bröstcancer och bloggar om sina erfarenheter: www.unt.se
En stor stor kram!
Anne Mari
Publicerad 2009-10-13 17:58:11 i Allmänt,
Vill tacka Er Alla för stödet jag fått från er under min bröstcancerresa. Det har hjälpt mig otroligt mycket. Från att bara finnas där för mig, har en vän som exakt vet när jag haft det som jobbigast och då ringt och stöttat mig. Har en vän som också befinner sig i cancerlandet och vi har stöttat varandra och hon finns alltid här. Mina barn, svärson, svärdöttrar, mina bröder, svägerskor som stöttat mig på olika sätt och min mamma.
Alla är ni lika mycket värda, glöm aldrig det, ni har alla på olika sätt hjälpt mig.
En okänd person har hjälpt mig med att förgylla min tillvaro. Mina arbetskamrater som hela tiden funnits här.
Igår fick jag kläder av min svärdotters mamma, Annika, blev jätteglad. Att hon också var här och fikade värmde gott.
Något som också gjorde mig väldigt, väldigt glad var när jag fick presentkort på spabehandling på Mösseberg från vännerna/arbetskamrater som funnits här hela, hela tiden, tack Karin Li, Katharina, Cina, Sofia och Ulrika, har redan beställt behandling, ansiktsbehandling. Ser fram mot det. Fått pengar för att betala egenavgiften på Mösseberg som är 80 kr/dygn.
Har fått en härlig duschcreme från Rosen serien, krämer, tvålar från Lush mm. För att inte säga alla goa kramar jag fått!!
Har fått besök och hjälp hemma, besök på sjukhuset när jag legat inne, telefonsamtal, mail, alla härliga kommentarer här på bloggen.
Jag är djupt, djupt rörd över all eran omtanke, kan inte med ord få fram hur mycket det betytt för mig.
Och som en härlig avslutning på det här så kommer min dotter ner till Mösseberg och jag får rå om henne ett par dagar.
Och tack goa härlig Kicki som funnits här hela, hela tiden i ur som skur.
Och alla ni som bloggar som har kommenterat och stöttat mig och genom ert bloggande har hjälpt mig, tack.
Hoppas att ni Alla som hjälpt och stöttat mig förstår att jag uppskattat det!!!!!!!!!
Kramar
Anne Mari
Publicerad 2009-10-12 23:15:22 i Allmänt,
Jag är lyckligt lottad som fick min bröstcancertumör bortopererad, får äta tabletter i 5 år, räknas som frisk. Mina barn och barnbarn har sin mamma/mormor i livet. Det är stort, det är en gåva som jag tänker förvalta väl. Sen om jag får tillbaka cancern då får jag ta det då.
Mitt hjärta blöder för Victoria som förlorade sin mamma vid 16-års ålder. Det är 3 år sedan, Victoria som bor i USA nu kommer till Sverige varje år i okt för att samla in pengar till Rosa Bandet med hjälp av sin blogg. Bara det är stort, hon måste ha ett hjärta av guld.
Nu i dagarna så fick hon besked att hennes mormor har drabbats av cancer! Så fruktansvärt orättvist, så grymt.
Victoria har genom sin blogg givit mig mycket, många tankar om min relation till mina barn, barnbarn. Hur viktigt det är att acceptera olika sätt att hantera sorgen när någon får cancer.
Gå in och läs hennes historia och skänk en gåva till Rosa Bandet så kanske det en dag inte finns någon som drabbas av bröstcancer.
Victorias blogg är en viktig blogg;
www.metrobloggen.se/livetutanmamma
Där hittar ni hennes historia.
Var rädda om er och njut av varje sekund
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-08 18:39:20 i Allmänt,
Idag är jag glad! Min dotter har bokat tågresa för att komma ner till Mösseberg rehab/spa från fred-sönd när jag är där. Det var många, många, många år sedan som hon och jag fick vara helt själva. Ser det som en stor gåva att få dela några dagar med henne. Längtar jättemycket.
Tänk att få dela den tiden med henne, jag har verkligen lärt mig värdesätta varje sekund av att få vara med mina barn och barnbarn. Samt min svärson och svärdöttrar.
Och vilken tur jag har som har haft med mig Kicki under hela resan, tack Kicki.
Bröstcancerresan har gjort att jag inte tar något för givet längre. Är tacksam för alla goa vänner jag har som ställt upp.
Var rädda om varandra, livet är dyrbart, det är skört så njut av ögonblicket.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-07 11:23:26 i Allmänt,
Är jag fri från bröstcancer? Är jag frisk? Känns väldigt konstigt att inte åka på dagliga behandlingar. När räknas man som frisk? Tumören och de angripna lymfkörtlarna är ju bortopererade, strålningen ska ha tagit död på om det funnits resterande cancerceller i området.
Det är en konstig känsla, jag ska vara fri från bröstcancern. Men ska ändå äta antihormontabletter i 5 år. Har fått svullna fingrar, speciellt på morgnarna, ont i höfterna när jag suttit en liten stund och stel som bara den. Biverkningar från tabletten Femar. Men ska ju till Mösseberga och få träna så jag tror att jag kommer att må bättre efteråt. Räknar med att jag kommer att komma igång att träna regelbundet efter vistelsen där.
Är fortfarande deprimerad men har sakta men säkert börjat få tillbaka livsglädjen, kan börja se framåt sakta men säkert. Fortfarande sover jag inte hela nätter, får ta sömntabletter för att somna men vaknar flera ggr under natten. Behöver få distans till sjukhus, sjukvård för att orka komma tillbaka och jobba som sjuksköterska. Om jag själv inte är i balans så kan jag ju inte ge till patienterna. Är fortfarande också väldigt, väldigt trött, så alla behandlingar, alla biverkningar, infektioner som jag drabbades av under behandlingstiden har tagit hårdare på mig än jag trodde.
Var på jobbet igår och hälsade på och pratade med chefen. Så underbart härligt att få träffa mina goa arbetskamrater och få kramas lite. Planeringen är att jag ska börja jobba 25% i december, att komma tillbaka sakta men säkert. Allt har sin tid.
Önskar er alla en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-04 18:38:45 i Allmänt,
Vill rekommendera er att titta in på en smyckesdesign sida. Finns ett vackert handgjort rosa armband där 50% av intäkterna går till bröstcancerforskning, Rosa Bandet.
Jag föll verkligen för detta armband. Man kan även rita egna smycken och få de gjorda. Tack Anna för tipset!
www.hildestamdesign.se
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-04 12:13:16 i Allmänt,
Hoppas helgen har varit bra för er alla. Skickar en stor kram till Sandra som är sjuk, hoppas du blir frisk snart så vi kan ses. Jennie hade ont i halsen i veckan men det har blivit bättre, är så glad att hon finns min goa dotter. Andrea är också sjuk, hon fick stanna hemma med Niclas istället för att åka på dop. Det verkar som om influensan slår till just nu.
Vill rekommendera två riktigt bra och mycket läsvärda bloggar:
Victoria som förlorade sin mamma i bröstcancer när hon var 16 år. Läs hennes berättelse och hennes kamp mot bröstcancer genom att engagera sig i Rosa Bandet.
Pernilla, 29 år, som fick sin bröstcancerdiagnos som jag i januari i år, hon bloggar på Metro om sin bröstcancerresa.
Ni hittar deras länkadresser under Länkar här på bloggen.
Gå in på familjen Frykbergs blogg så får ni se en härlig film, sköldpaddan Trixie och hunden Figo äter tillsammans.
Gå gärna in på mina andra länkar också, kan varmt rekommendera dessa.
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-10-03 09:31:32 i Allmänt,
Igår fick jag min sista strålbehandling, den 25:e. Är såååå trött, det känns som om luften helt gått ur mig. Men det är inte konstigt. Så reagerar nog de flesta. Det har varit en lång resa sen jag fick diagnosen. Har klarat mig bra när det gäller biverkningar av strålbehandlingen. Har använt en norsk hudkräm som utvecklats av läkare sen de upptäckte att fiskrensare oftast hade väldigt fina händer trots att de rensade fisk. De hittade ett ämne, zonase och sen gjorde de krämen Zona kräm som nu är omdöpt till Z skincare.
Har inte haft klåda, ingen irritation, ingen rodnad. Ska kontakta importören i veckan och lämna rapport hur det gått. Det är några i Norge som också provat den i samband med strålning och fått bra resultat men det är inte gjort någon studie. Hoppas att de gör en studie så att flera får ta del av krämen.
Längtar jättemycket efter Jennie (min dotter), skulle vilja åka iväg med henne en helg och bara mysa. Älskar mina barn så otroligt mycket.
Hoppas ni alla får en riktigt härlig helg, för mig blir det nog en hel del sovande.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-09-30 20:49:54 i Allmänt,
Så mycket har hänt sedan 26 januari i år. Från att kliva upp kl 05 på morgonen för att göra mig iordning inför dagens arbetspass. Hade känt en stor knöl i vänster bröst, kände en stor oro samtidigt som jag inom mig förstod att det här är allvar. Det är ingen oskyldig, ofarlig knöl som finns i bröstet.
Kom till jobbet, tar rapport från nattsjuksköterskan tillsammans med en till sjuksköterska Ulrika, förstår knappt något av vad som sägs. Är helt blockerad av tankarna och oron över knölen i bröstet. Till slut vänder jag mig till Ulrika som också känner på knölen. Hon ser genast till att jag ringer bröstmottagningen och jag får en tid samma dag.
Sen rullade det bara på, läkaren sa det jag själv hade förstått, "det är med stor sannolikhet bröstcancer, tycker att du ska prata med dina barn". Tiden stod stilla och försökte ta in det jag själv förstått att det var. Sen gick allt i rasande fart. Ultraljud, mammografi, ultraljud hjärtat, skelett-scint, datortomografi osv. Än så länge inga tecken på metastaser annat än en lymfkörtel som också är angripen av cancer. Sen att det är vänster bröst gör att oron för hjärtat gör sig påmind också. Dagen innan första cytostatikakuren fick jag sövas och de drog ut 6 tänder, tur att jag fick behålla framtänderna, för annars hade jag nog inte pratat mycket sen dess.
Har inte jobbat sedan dess, första tiden gick jag i vaccum, jag var en sjuksköterska som gick bredvid en osynlig patient som genomförde alla undersökningar. Så kändes det. Jag var i total kris.
Oron för framtiden, mina barn, mina barnbarn, ekonomin var så stor. Sen bestämde jag mig för att ta varje dag i taget. Acceptera att jag inget kunde göra. Satt och sitter fortfarande i en båt utan åror, utan segel, utan motor, utan roder, bara att hänga med.
Supertufft ekonomiskt har det varit, har fått en del hjälp av min storebror och svägerska. Men en ständig oro för att få pengarna att räcka. Två killar på 18 och 19 år, en dotter med barnbarn som bor 28 mil ifrån mig. Att dra lasset som ensam vuxen har varit fruktansvärt tufft och ännu är det inte klart.
Det konstiga är att det fortfarande känns så overkligt att jag haft en tumör i mitt bröst, undrar när jag egentligen förstår att jag har en allvarlig sjukdom. Även om jag har gått igenom cytostatikakuren (Djävulens drog), operation och nu strålbehandling så är jag ju ännu inte frisk. Men tumören och de angripna lymfkörtlarna är ju borta. Min tumör var hormonkänslig så därför ska jag äta antihormontabletter i 5 år som ska skydda mig så gott det går att inte få nya tumörer/metastaser.
Hur olika alla har det som drabbas av denna vidriga sjukdom.
En del har pengar, partner, kan unna sig resor, handla utan att tänka på vad det kostar.
En del är helt ensamna, kämpar i sin egen ensamhet.
En del har knappt mat för dagen, kämpar för att överleva dag från dag.
En del har stor familj, vänner, arbetskamrater som finns där och stöttar och hjälper till.
Men alla har vi något gemensamt;
Vi lever i en annan verklighet, vi lever i ensamhet alla som inte går att förklara. Vi går igenom en fruktansvärt jobbig behandling och tid, mer eller mindre jobbig oro och ångest. Biverkningar, håravfall, trötthet, värk, rädsla för spridning osv.
Men alla med ett mål att få återvända till det riktiga livet. Men inte ta vid där vi slutade utan första dagen i det nya livet. För livet blir sig aldrig mera likt.
Imorgon är det näst sista strålbehandlingen!!!!!!!!!!! och jag slipper se sjukhuset på ett tag och slipper åka 2 timmar per dag. Värken och stelheten är det mest påtagliga nu, har jag suttit en stund så är jag stel som en pinne, får gå ett tag för att komma igång. Men som tur är så är jag inte så stel varje dag. Men värken finns där.
Är så ledsen, känner mig helt vilsen just nu men orkar inte planera, tar bara en dag i taget och det kommer jag att fortsätta att göra. Allt kan förändras på 1 sekund så försöker att inte forcera fram något.
Fick en fråga igår av en vän; kan du se framåt med glädje att följa med mig ut i december. Mitt svar var enkelt; nej det kan jag inte, jag planerar ingenting framåt, klarar inte det. Här är det en stor förändring. Jag tar en dag i taget, så måste jag leva nu för att få balans i mitt liv och en frid i mitt inre rum.
En stor kram
Anne Mari
Publicerad 2009-09-29 19:46:21 i Allmänt,
3 strålbehandlingar kvar, tänk att slippa åka till sjukhuset varje dag i 5 veckor, så underbart skönt. Jag har klarat mig så himla bra undan biverkningar hitills när det gäller strålningen. Tröttare än tröttast men trött var jag ju innan, klumpkänsla i halsen, huden har hitills klarat sig bra.
Idag är jag så glad att jag haft vänner runt mig under hela resan, att jag har vänner och okända personer som följt min kamp och kommenterat min blogg. Om ni bara visste hur det har hjälpt mig. Det finns inte ord för att tala om hur rörd jag är av er omtanke om mig. Alla goa råd, alla goa hejarop när jag mått som sämst och när jag mått bra.
Imorgon ska jag ta blodprover, har tjatat mig till det. Vill se att de är ok så att det inte är där felet ligger när det gäller min extrema trötthet. Men läkaren och min sjuksköterska tycker inte att det är konstigt med tanke på den resan jag gjort och speciellt med alla sjukhusvistelser och biverkningar med cytostatikan.
Ska även få göra bentäthetsmätning då tabletten Femar är ett antihormon och effekten blir benskörhet och det är lättare att få frakturer. Ska ju äta tabletten i 5 år, för mig är det värt biverkningarna om jag kan slippa metastaser. Då ju min tumör var hormonkänslig, alltså att den växer på hormoner.
Ska även få göra en coloskopi då jag haft problem med min tarm samt haft divertikulit, (inflammation i tarmfickor) under behandlingen.
Stelheten och ledvärken tror jag att jag kan hantera genom att få ett bra träningsprogram när jag är på rehabilitering på Mösseberga. Så med tiden så kommer det också att ordna sig.
Min depression kommer ju också att försvinna med tiden, mycket att bearbeta.
Måste få distans till sjukvården, vara utan sjukhusbesök en period för att mentalt orka gå tillbaka till mitt älskade arbete. Måste ju vara i balans för att kunna vårda sjuka patienter.
Det här kommer att bli bra när jag fått alla pusselbitar på plats.
Ett är säkert, jag kommer att leva dag för dag, inte köra 100%, njuta av livet av det lilla.
En stor stor kram till er alla goa läsare av min blogg!
Anne Mari
