Publicerad 2010-04-08 18:14:58 i Allmänt,
Idag har jag varit i Riksdagshuset och blivit bjuden på lunch av en bröstsyster, Agneta Gille. Hon är riksdagsledamot, kommer från Uppsala och skriver en blogg om sin resa i Uppsala nya tidning. Jag har lagt in en länk till hennes blogg. Hoppas ni inte glömmer bort att titta in på länkarna som jag rekommenderar.
Det var underbart väder när jag åkte in till stan, solen visade sig från sin allra bästa sida, helt underbart att gå Drottninggatan. Massor med folk som strosade omkring och njöt liksom jag av solen.
Så härligt att få träffa Agneta, har ju bara mailat och läst hennes blogg. Hon är lika varm och har ett stort hjärta som den bild jag fått av henne. Det värmde gott att få ge henne en kram.
Agneta visade mig runt i Riksdagshuset, så vackert det är där, förstår att det måste vara en mycket inspirerande arbetsmiljö. Det som slog mig var atmosfären, ett lugn, kändes väldigt harmoniskt.
Sen gick vi till lunchrestaurangen, lite av en skolmatsal. Agneta bjöd mig på mat, tack!
Vi satt och delade våra erfarenheter av bröstcancerresan. Det var mycket givande, det är alltid lika givande att få ta del av andras historier. Blev väldigt glad av att prata med Agneta. Märkte idag att tabletten Femar inte alls hade gjort mig gott. Så här glad som jag varit de sista dagarna är det länge sen.
Jag är jätteglad att jag fick möjlighet att träffa dig Agneta, du gav mig väldigt mycket genom att vara den du är.
Åkte sen direkt hem och då märkte jag hur trött jag var. Det är märkligt och något som jag lärt mig och kommer att ha nytta av i mitt jobb att det inte alltid märks hur man egentligen mår. Det första min son Niclas sa när jag kom hem var; åh vad du ser pigg ut mamma. Men invändigt var jag helt slut, hjärtat klappade och jag kände mig yr och var helt slut. Blödde t.o.m näsblod, men vad offrar man inte för att få må bra.
Skulle ha behövt vila en stund men fortfarande problem med att kunna vila, får "ångest". Det är ju därför jag måste ta sömntablett för att kunna somna på kvällarna. Det är något jag måste få hjälp med att bearbeta, det har med min bröstcancer att göra.
Nästa vecka ska jag börja i samtalsgrupp med 5 andra kvinnor som också gått igenom behandlingarna. Ser fram mot det och tror att det kommer att hjälpa mig.
Väntar nu bara på att få remissen till sjukgymnasten för att få hjälp med att bygga upp konditionen, för den finns inte alls.
Var rädda om er och tänk på att leva i nuet, inte igår eller morgondagen.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-04-07 13:45:12 i Allmänt,
Idag kändes det jättebra att åka till jobbet, börjar med att arbetsträna 25%. Känns som om Femaren gjorde att jag var tröttare och mera ledsen. Nu känner jag mig piggare mentalt och gladare.
Men den fysiska tröttheten är lika påtaglig, var helt slut när jag kom till jobbet. Det är en riktigt lång och brant trappa upp till sjukhuset. Det var många som gick i trappan samtidigt och jag hängde med i början men sen blev jag efter och var den sista som kom upp. Kändes som om jag sprungit en längre sträcka. Så det var bara att ta djupa andetag och gå sakta.
Har ju blivit mycket, mycket bättre i ledstelheten och värken sen jag slutade med Femar. Nu har jag ialla fall provat 2 ggr och det fungerar inte att äta Femar. Så nu äter jag Nolvadex/Tamoxifen.
Idag gick jag tillsammans med goa Ann-Sofie, det kändes tryggt och lugnt. Men oj vad trött jag var, blev tvungen att lägga mig och vila när jag kom hem. Men kämpade det gjorde jag. Och det tänker jag fortsätta med.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-04-01 16:38:20 i Allmänt,
Idag är början på det som ska bli mitt liv efter cancern. Var till onkologen och idag fick jag prata igenom min cancerdiagnos. Nu vet jag mera om vad för sorts bröstcancer jag hade. Den var inte helt hormonkänslig men till hälften, grad 2 av 3 inte dåligt, hade varit bättre prognos om den inte spridit sig till lyfmkörtlarna. Har fått nya antihormontabletter, nu blir det ändå Tamoxifen/Nolvadex men så får det bli. Kan ju inte äta Femar pga ledstelheten och värken, har ju provat 2 ggr och det går inte. Jag måste ju leva också.
Ska få göra en datortomografi av buk och thorax så slipper jag oroa mig för metastaser utan kan gå vidare. Det togs blodprov också idag.
Min läkare skrev också en remiss till sjukgymnastiken för att jag ska få hjälp med att bygga upp min kondition. Den finns överhuvudtaget inte. Så fort jag anstränger mig, som att t.ex dammsuga blir jag andfådd, får hjärtklappning, mår illa och måste lägga mig en stund. Likadant om jag har handlat. Det är riktigt, riktigt frustrerande. Ändå försöker jag ta det lugnt när jag ska göra något fysiskt.
Efter det var jag och pratade med en sjuksköterska som håller i en samtalsgrupp som startar i april. Det ser jag fram mot, att träffa andra drabbade och få knyta ihop säcken.
Sen ett besök på min avdelning, ska börja arbetsträna 25% och sen efter 1 vecka börja jobba 25%. Nu måste det bara fungera!
Tack för alla goa kommentarer! och tack Helena för kortet.
Önskar er alla en riktigt härlig påskhelg!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-03-28 00:19:49 i Allmänt,
Ibland brister det, trots att de har fått bort cancertumören så är det jobbigt emellanåt. Det är en berg- och dalbana att gå igenom det här. Såg på tv för någon månad sedan när en man som haft prostatacancer sa att först efter 10 år slutade han att tänka på sin cancer dagligen. Det ligger nog mycket i det.
Kan ju också vara att det har varit mycket komplikationer för mig ända sen början och att jag är orolig inför framtiden. Och att helt plötsligt bara ha ett bröst. Orolig för ekonomin, det gör ont i mig att mina söner inte har fått jobb. De söker och söker och när man pratar med ungdomar idag så är det inte alls ovanligt att många är arbetslösa. Tänk hur det har förändrats sig. Bara för en 10 år sen så kunde ungdomarna få jobb ganska så lätt. De kunde planera för sin framtid.
Ikväll var en sån kväll, kände en djup sorg inombords, kände så intensivt att nu behövde jag prata med Jill. Då kom tårarna, fick gråta, hon lyssnade och pratade även med Gerry. Efter ett tag infann sig ett inre lugn, jag klarar det här också, kommer att resa mig ur det här också.
Vänner är viktiga och det är inte hur ofta man har kontakt som är värdemätare på riktig vänskap. Det kan gå år och ändå så känns det som igår man hade kontakt. Det är vänskap, att finnas där för varandra när man som mest behöver det, det kan ju även handla om positiva saker också.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-03-26 16:06:31 i Allmänt,
En av mina vänner E som har lungcancer som inte går att göra något åt har sin humor kvar. Hon ger oss vänner på FB många härliga skratt. Igår la hon in om vad som händer när man dör, en text som hon hittade på nätet men ingen författare till och jag måste bara dela med mig av den;
Livet ska INTE vara en resa ner mot graven med målsättningen
att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp
utan snarare en sladdning in från sidan
med chokladkakan och kaffet i den andra
med en kropp som blivit ordentligt använd
för att inte säga fullständigt utsliten
- samtidigt som man skriker-
"WOO HOOO, VILKEN JÄKLA ÅKTUR!!
(okänd författare)
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-03-25 20:27:20 i Allmänt,
Ja visst är det märkligt att man reser sig gång efter gång. Fast man tror att man nått gränsen för vad man orkar med.
Det händer både dåliga och bra saker. Idag fick jag mail att jag vunnit joggingdress till både mig och min dotter! Oj vad glad jag blev, äntligen kan jag ge henne något.
Samtidigt fick jag deklarationen och den var inte rolig, kvarskatt och det var ganska mycket för mig. Men orkar inte gräma mig över det. Jag lever ju. Klarade killarna och jag av förra året så lär vi klara av det här året också.
Hur sjukpenningen ska räcka till skulderna den här månaden har jag ingen aning om, den är ju sänkt till 75% och jag får inget längre från AFA eftersom dom bara betalar ut fram till 1 års sjukskrivning.
Men sen fick jag uppleva en till glad händelse, min svägerska betalar min baddräkt, de är inte billiga då man har bröstprotes. Att vara sjuk kostar pengar samtidigt som inkomsten minskar. Tack älskade Kicki, nu kan jag bada i sommar och kanske t.o.m börja på vattengympa.
Killarna har fortfarande inte fått jobb men Niclas har äntligen efter 3 månaders inskrivning på arbetsförmedlngen fått tid!!!!!!!!!! Vilken underbar start för våra ungdomar idag, dom har det inte lätt. Men oj vad jag beundrar dom för att dom har orkat och kämpat. Min dotter är också värd all uppmärksamhet, två småbarn, renovering av huset, sjuka barn, sjuk mamma samt dåligt med sömn.
Älskar mina barn över allt annat på jorden!
Fick otroligt vackra blommor av mina brorsbarn och min x-svägerska, tack goa ni, det värmde.
Imorgon ska jag iväg och prova ut en bröstprotes och köpa baddräkt.
Har ju glömt att skriva i bloggen att jag slutat med tablett Femar, antihormontabl. Detta pga min ledstelhet och värk, det blev helt ohållbart. Har nu hållt upp i 3 veckor, nästa vecka blir det läkarbesök så får vi se vilken tablett jag ska äta i 5 år. Kan ju inte gå utan skydd för återfall.
Ett stort, stort tack för alla goa kommentarer!!!!!!! Jag läser dom men är sååå dålig på att kommentera. Men ni vet att det värmer och ni kommer med så mycket klokhet till mig och kärlek.
Har fortfarande ont i bröstet, det känns som om det blivit lite mera idag, kanske inbillning.
Önskar er alla en riktigt underbar helg!
Kramar om er!
Anne Mari
Publicerad 2010-03-23 15:56:28 i Allmänt,
Det är så det känns just nu!
I onsdags skulle jag operera mitt vänstra bröst igen. Det hade bildats en kapsel runt implantatet pga strålningen. Såg detta som en rutinoperation. Det enda jag inte visste var om jag skulle få behålla expanderprotesen eller få ett annat implantat. Plastikkirurgen tog det beslutet när under operation.
Nåväl, operationen gick bra men attans vad ont det gjorde efteråt. Och det är väl klart att lite får man väl tåla, men det här var i mesta laget. Kapseln hade varit ovanligt tjock så min stackars läkare hade fått ta i lite för att kunna klyva den.
Hade fått ett helt nytt implantat och vågade mig till med att känna på det. Kändes mjukt och inte alls så hårt som det förra. Var jätteglad för det såg verkligen riktigt, riktigt bra ut. Har ju förmånen att ha en urskicklig plastikkirurg.
Dagen efter operationen fick jag åka hem, här är det snabba ryck inom sjukvården som gäller. Hade rejält ont, fick gå framåtlutat för att det gjorde så ont. Och jag är inte den som klagar i första taget, tyckte bara att det skulle bli skönt att få komma hem. Hemgång med extra starka smärtstillande tabletter.
Insåg när jag kom hem att det var nog lika bra att jag höll mig i soffan där jag hittat en perfekt ställning då jag knappt hade ont. Men efter några timmar kände jag mig sjuk, febrig. Febertermometern, ja den finns ju aldrig där den ska vara. Så det var bara att bita ihop och gå ner till grannen och låna febertermometer. Hon frågade om jag inte skulle åka in på en gång, men tänkte jag så dålig är jag inte. Men fick höra idag av henne att jag hade sett riktigt, riktigt sjuk ut. Stackarn hon hade legat vaken under natten för ifall jag skulle ramla i golvet då skulle hon höra det och komma upp.
Hade 39 grader i temp, ringde avdelningen och skulle höra av mig om jag fick frossa under natten. Vid 4-tiden på morgonen lyckades jag slumra till. Vaknade vid 10 och hade ont i precis hela kroppen, febrig och jag förstod att nu måste jag åka in. Ringde och det blev snabba ryck, in till plastikkirurgiska mottagningen och sen direkt till avdelningen och då antibiotika i droppform. Kände mig riktigt risig, och en stor rodnad spred sig över hela bröstet och under armen.
Fick besked av läkaren att om inte antibiotikan gjorde att det gav med sig så skulle dom vara tvungna att öppna och ta ut implantatet och göra rent i bröstet. Jag måste erkänna att det var länge sen jag grät så djupt som jag gjorde då.
Har ju varit så otroligt glad över att min kropp varit "hel", att jag slapp "förlora" mitt bröst när tumören togs bort.
Men jag hade inget val, vill ju leva. Så det blev akutoperation där det tog implantatet och det hade tydligen varit väldigt infekterat. Så här snabbt brukar inte infektionen komma.
Det här är tungt, jag är helt plötsligt enbröstad. Det har inte riktigt gått in ännu.
Varför, varför? För första gången så tycker jag att det är orättvist att jag drabbades av det här. Har under hela sjukdomstiden inte tänkt så eftersom för vem skulle det vara rättvist att få cancer?
Känns som om jag gått igenom registret, varit utan hår, haft bröstimplantat och nu utan bröst.
Det finns en sak jag lovat mig själv, jag kommer att börja ägna mig åt yoga och verkligen gå in för det. Tror att det är där jag kan hämta kraften för att gå vidare i mitt liv.
Man måste se det positiva i allt som händer, men ibland känns det för svårt. Men jag hade en jättetrevlig rumskamrat som jag kallar H här, hon vet vem hon är. Hon fick mig att se med ett nytt perspektiv på vissa händelser, vi fungerade väl ihop då vi respekterade varandras integritet. Vi kände aldrig ett tvång att prata eller umgås utan ville man sova, vila eller bara vara så respekterades det. Kände en stor tillit till henne, vi diskuterade mycket djupa livsfrågor.
TACK H för att du orkade lyssna på mig och att du fanns där som rumskamrat i helgen på KS.
Igår kväll kom en ny patient in på rummet M som också fått operera om sitt bröst. Fick massor med goa och användbara råd av henne. Samt mailadress. Tack M, dina råd hjälper mig.
Just nu räckte orken till detta, hoppas ni har det bra.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-03-09 20:40:39 i Allmänt,
I helgen var jag i Järvsö för att gå en kurs eller efter helgen kallar jag det för Möte. Det var Malin Berghagen, hennes vänner och Cancerhjälpen som gjorde det möjligt att jag och 8 andra fick möjlighet att gå den.
Är så otroligt tacksam, ödmjuk och glad att jag fick träffa alla dessa underbara människor. Få ta del av deras erfarenheter, sårbarhet, glädje, sorg, integritet. Att få ta del av osjälviskhet. Fick den saknade pusselbiten att falla på plats, hade tvivlat på att det verkligen finns osjälviskhet men nej, den finns! Och det ger mig en lycka inombords att jag inte hade fel, den finns.
Man kan visst ge utan att det ska ges tillbaka eller att det ska komma tillbaka senare i någon slags karma som en del säger.
En som ger osjälviskt är en ängel i människoskrud; Malin Berghagen och hennes underbara vänner.
Malin foto; Anne Mari L
Vi fick en helg fylld med yoga, andningsmeditation, meditation, dans, samtal om positivt tillstånd, god mat, fika gjorde vi på lördan på Lillbabs Caffär samt en visning av hennes utstälning. Kan varmt rekommendera både Caffären och utställningen! Vi bodde på Kramsta gästgiveri, underbar personal.
Under lördagen hann vi även med att besöka Järvsö kyrka och där hade vi ett underbart samtal om livet, det var en mycket stark och berörande stund, nästan 1 timme. Hade det inte varit för att vi hade annat inbokat hade vi säkert suttit där ännu.
Lördag kväll vid 21-tiden gick G, I och jag och badade i badtunnan. En magisk stund, stjärnklar himmel, -11 grader i luften, 35 grader i vattnet där vi öppnade våra innersta tankar för varandra.
När det blir jobbigt, eller att jag känner mig orolig så visualiserar jag mig tillbaka till dessa starka möten.
Jag fylls av en enorm kärlek när jag tänker på dessa underbara människor jag fick möta och lära känna. Har känt mig totalt trygg.
Tack Malin, alla deltagare, Cecilia S, Camilla G, Fredrik E, Christian och Ywonne på Cancerhjälpen som gjorde denna helg till något som berörde, som gav mig ett nytt perspektiv, en ny livsglädje. Vet nu att jag kommer att fixa det här.
Önskar att jag hade änglastofft att sprida över mina nya vänner , ta bort det onda, ta bort den förbaskade sjukdomen, ta bort oron.
En kram med mycket kärlek till er som var med under helgen!
Men även till er som läser min blogg.
Anne Mari
Publicerad 2010-03-08 22:49:48 i Allmänt,
Det var länge sen jag skrev på bloggen, det är väl snart ingen som är inne och läser. Men det är mycket positivt som hänt.
Har börjat arbetsträna 25%, har lyckats vara där en dag och det fungerade. Tyvärr så var det två dagar som jag inte kunde komma iväg pga ledstelheten och värken.
Har varit på en helt underbar helg i Järvsö, en kurs eller jag skulle vilja kalla det för möte som anordnades av den underbara Malin Berghagen och Cancerhjälpen samt Malins härliga vänner.
En helg för cancerdrabbade. Skriver ett eget inlägg om det. Yoga, andning, meditation, dans, underbara deltagare mm.
Jag kan verkligen från djupet av mitt hjärta säga att det känns som om jag har hittat "hem", många pusselbitar som föll på plats. Det är det här jag sökt i mitt liv, det var mycket som jag fick bekräftat.
Imorgon blir det arbetsträning, sen besök på plastikkirurgen KS Solna inför operationen av bröstet den 17 mars.
Har värk i bröstet och över hela bröstkorgen dagligen men konstigt nog kändes det inte i helgen. Väldigt få tillfällen som det kändes av.
Däremot är lederna stelare än stelast på morgnarna och det värker. Jag får lära mig att leva med det.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-02-18 13:29:50 i Allmänt,
Nu är man "utkastad" från onkologen, skämt åsido, men det känns så ibland. Känns som om dom gjort sitt, trots att jag fortfarande inte är friskförklarad, om 5 år, och går på tablettbehandling för att förhindra ev återfall i 5 år.
Men det känns som om man befinner sig i ingemansland när det gäller ansvarig läkare osv.
Har som tur är en väldigt bra läkare på vårdcentralen för omväxling skull, måtte han bli kvar länge.
Opererade mitt åderbråck för 1 vecka sen, inga problem efteråt. Men har fortfarande kvar knölen på vaden som var infekterad. Känns konstigt så jag blir väl tvungen att ringa och beställa tid igen, onkologen där finns det inga tider. Trots att det lät så bra under sista läkarbesöket så känns det som om man besvärar.
Varför görs det ingen DT (datortomografi) av kroppen efter avslutade behandlingar? Då skulle man slippa mycket oro. Men fick till svar att det inte leder till något eftersom de inte gör något förräns man får besvär från ev metastaser, spridning i kroppen. Känns lite som om man är intressant när det är som mest med behandlingar och sen tackar dom för sig på onkologen.
Har krävt att få en tid 1/2 år efter senaste besöket, egentligen får man inte ny tid förräns efter 1 år. Det sägs att risken är liten att få återfall eller metastaser men vem vet vem som får det? Några får det ju. Har en vän som hade bröstcancer och på sitt sista besök 5 år efter avslutad behandling så upptäcktes en spridning i lymfkörtlarna!
Ska operera åderbråck på andra benet i mars och sen blir det operation av bröstet igen i april. Därefter är det tänderna som behöver åtgärdas men det lär bli en mycket senare åtgärd eftersom jag själv måste betala för det.
Så något tandlös får jag gå och det struntar jag i för jag lever!
Mår fortfarande väldigt dåligt psykiskt och fysiskt. Ont i leder, värk och stelhet som kom i samband med cytostatikan och inte blev bättre av antihormontabletten Femar.
Har provat att jobba 25% och det slutade med att jag fick tillbaka min ångest och sömnsvårigheterna samt värre med ledvärk/stehlhet. Igår var jag på möte på jobbet med min chef, läkare och handläggare från Försäkringskassan. Ska prova och arbetsträna fr.o.m 1 mars, hoppas, hoppas det fungerar.
Fick förlängd sjukersättning men den sänks till 75%!!!! Förstår inte varför då mina utgifter inte minskar med hur länge jag är sjukskriven. Och speciellt nu när frikorten till sjukvården och Apoteket går ut. Så där blir det ju mera omkostnader.
Så är det något som jag skulle vilja jobba för när det gäller cancervården så är det hur man behandlas efter alla behandlingar. Önskar att det fanns ett enda centrum för onkologi och att det är där man går tills man är friskförklarad efter 5 år.
Fortfarande har mina söner inte fått något jobb, den äldsta har fortfarande inte fått tid på AF, får bara mail hela tiden att tid kommer!!!!!!!!!
Så den som säger att det handlar om att söka, söka och söka jobb så får man vet inte vad dom pratar om. Nästan alla jobb kräver utbildning eller erfarenhet! Och att få gå kurs/utbildning på AF kan man inte få göra förräns man fyllt 25 år!!!!!!!
Stackars alla ungdomar!
Återkommer.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-26 23:52:05 i Allmänt,
1 år i bröstcancerns värld. 1 år av gråt, förtvivlan, ångest, depression, akuta sjukperioder med infektioner, ambulansfärder, inläggningar akut på sjukhus, cytostatikabehandlingar, utdragning av tänder i narkos, operation av brösten, strålbehandling. En riktig berg- och dalbana där man inte sett svängarna, utan bara åkt med.
1 år av glädje, sortering av vänner, bekanta, släktingar. Förvåning av vilka som funnits där och stöttat. Positiva besked, troligen inga cancerceller kvar i kroppen och om det finns så fixar nog antihormonet Femar detta. Nya vänner, nya kunskaper, rehabilitering, glada skratt, livet är inte så omständigt, ta en dag i taget, lägga energi på ont näää, bättre lägga på gott och roligt. Framförallt har mina arbetskamrater visat sig vara riktiga, riktiga vänner!
Kicki ska vi inte glömma, hon stackarn som sett bägge sidorna och varit med!
Det finns alltid två sidor och så ser mina två sidor utav min cancerresa ut. Inte allt men i det stora hela, man behöver ju inte komma ihåg allt jobbigt.
Undersökningen av tarmen idag gick bra, tack för alla tips. Allt såg bra ut, hade bara fickor i tarmen som kan förorsaka divertikulit men inga, inga cancerförändringar!!!!! Absolut det viktigaste!
Började gråta så fort jag kom innanför undersökningsdörren, tårarna bara föll. Fy sjutton vad jag påverkas av sjukvården. Ska till min psykiatriker på onkologen på torsdag, räknar med att börja jobba 25% på tisdag.
Men blev lite orolig idag när tårarna kom. Men i och för sig, det är precis 1 år sen jag jobbade senast, dagen då jag träffade läkaren på onkologen och fick höra att det troligast var cancer , vilket jag själv förstod. Så idag har jag nog varit extra känslig.
Har så dåligt samvete för att jag inte skrivit på Clife på jättelänge, men det kommer, resan har nog varit alldeles för jobbig. Så det blir säkert för andra också att det tar längre tid innan man kommer igen och skriver på forum.
Vill ge er alla en stor kram!
En kram för att ni orkat läsa
En kram för att ni kommenterat
dessa kommentarer har hjälpt mig
Anne Mari
Publicerad 2010-01-25 23:26:17 i Allmänt,
Undrar varför det är så intressant att läsa och titta på matrecept när man inte får äta? Ska ju göra undersökning av tarmen imorgon. Så det har varit flytande fram till idag på lunch, då fasta fram till 16. Då började jag med Laxabon 4 liter!!!!!!, det har laxerande effekt, tarmen måste vara helt ren. Så ett glas var 10:e min. Många många tillbakaflashar på cytostatikabehandingen har det varit . Fruktansvärt vidrigt att dricka, ja att dricka det gick ju an men sista skvätten var hemsk och framförallt eftersmaken som smakade metalller! Kom på att jag hade tuggummi så snabbt in med tuggumit i munnen så fort jag svalt sista klunken i glaset. Usch, måtte jag aldrig mera gå igenom det här. Ja, framförallt slippa sjukvård för egen del i framtiden.
Niclas gjorde precis varma mackor, kan tala om att det doftar oerhört gott. Har redan planerat in något riktigt, riktigt gott och mycket till imorgon kväll. Har ju levt på flytande föda sen i lördags.
Märkligt med Arbetsförmedlingen, den yngsta sonen 19 år Anton har redan fått handledare, det är full fart med besök osv. Niclas däremot har fortfarande inte fått tid, trots samtal och mail. Samma arbetsförmedling, inskrivna ungefär samtidigt.
Det är speciellt tungt att vara ensam vuxen, att stötta dom att peppa dom osv. Önskar att pappan valt att finnas där och stötta dom. Det är något dom verkligen skulle ha behövt. Men han valde att det är deras ansvar, de är vuxna osv. Så nu har dom ingen kontakt mitt allt med sin far. Otroligt tråkigt och verkligen tungt för dom. Men dom kämpar så det dom kan.
Jag tycker det är jättesvårt, jag antingen för mycket eller så är jag bra som jag är enl sönerna. Inget kan ju bli värre än det vi gått igenom.
Ska försöka lägga mig tidigt nu.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-24 13:40:54 i Allmänt,
Det blev ingen åderbråcksoperation, den ska göras i februari. Skulle fått blodförtunnande sprutor och det går inte ihop med att göra en coloskopi (underöskning av tarmen). Den undersökningen är viktig, ska göra den på tisdag.
Fick istället uppsöka läkare då jag under 2 veckors tid haft jätteont i höger handled och fingrar med domningar och värk. Läkaren tror att det är inflammation i senskidan, fick en kortisonspruta och ska till sjukgymnasten på måndag för att få en skena som avlastning. Tar tydligen aldrig slut på sjukdomar, kan lugnt säga att jag är hur trött som helst på detta. Jag kanske skulle gått tidigare till läkaren men jag tror ju alltid att det ska gå över av sig själv om jag nonchalerar det.
Killarna letar fortfarande jobb, finns det någon därute som behöver en målarlärling så hör av er.
Livet är verkligen som en berg- och dalbana och befinna sig i en cancersjukdom gör den ännu värre. Ibland upp ibland ner med mycket tvära svängar.
Förra veckan fick jag först ett brev med tråkiga nyheter ang min ekonomi, men jag kan ju inte trolla så det är bara att bita ihop och ta varje dag i taget. Senare på eftermiddan får jag ett telefonsamtal med beskedet att killarna och jag har vunnit en helt ny inredning till vardagsrummet! ibland är livet gott!
Vi som bara har ihopplock av olika saker kan äntligen få ett enhetligt rum.
Nu är det bara en vecka kvar tills jag börjar jobba, ska bli jätteskönt att få komma ut. Håll nu tummarna att det inte blir något strul inför det. 25% ska jag börja med.
Ha en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-19 17:36:12 i Allmänt,
Drygt 1 vecka kvar och det har gått 1 år sen cancerdiagnosen. Kan bara säga att jag förstår inte hur jag klarat av det.
Något som jag känner är utmärkande för hur jag förändrats är att jag bryr mig inte om bagateller längre, blir inte upprörd över småsaker längre. Har blivit mycket lugnare, stressar inte lika mycket.
Vilken tur att jag har mina barn,mina vänner, syskon, mamma och framförallt Kicki som alltid funnits där. Känns lite overkligt att jag gått igenom alla behandlingar, känns som om jag befunnit mig i en dröm. Vilket jag dock fortfarande känner att jag gör.
På fredag ska jag operera bort ett åderbråck på ena benet, det buktar ut mycket och har fått utslag som läkarna tolkar som tromboflebiter (inflammation i kärlen). Nästa vecka är det äntligen dags för att göra undersökning av tarmen, koloskopi. Har fortfarande besvär med magen sedan cytostatikan, om det var en slump att jag fick det just då eller inte det vet jag inte. Slår bort tanken att det kan vara något farligt.
Tyvärr så blev det påverkan på mitt bröstimplantat av strålningen, så det ska bytas ut under våren. Men jag har inga besvär men det blir ju några dagars sjukhusvård. Det är det värt för jag vill inte vara utan ett bröst.
Håret växer så det knakar, trivs än så länge med färgen, något ljusare än min normala hårfärg. Brukade dock ha ljusare hår, slingat. Men det lär det nog inte bli.
Sen är det ju denna förbaskade värk och stelhet i lederna som kan göra mig riktigt nedstämd. Om jag varit väldigt aktiv på dan så får jag riktigt ont i lederna, speciellt höfterna och händerna på natten. Ibland är gråten inte långt borta. Det tar någon timme på morgonen innan jag kommer igång, måste ta smärtstillande. Men jag vill inte vara utan antihormon tabletten Femar, vill ju inte bli sjuk igen. Även om det finns ett annat preparat, Nolvadex som jag kan byta till så vill jag inte det pga biverkningarna. Ledvärken och stelheten är ju inte riktigt lika hemskt som risken (liten men ändå) att få cancer i underlivet.
Lever fortfarande i ett vaccum, vissa dagar är bra andra mindre bra. För mig är livet som cancersjuk som att åka berg-och dalbana, en bana som du inte kan se utan dalarna och höjderna kommer när du minst anar det.
Jag är fortfarande deprimerad men hoppas det ska försvinna nu när jag ska börja jobba 25% igen fr.o.m februari. Är lite orolig för hur det ska gå med min ledstelhet men det ordnar sig.
Att vara ensam vuxen i familjen med två killar 19 och 20 har varit tufft. Dom gick ut gymnasiet bägge två förra året, yngsta sonen började i lumpen i augusti men pressen med min sjukdom blev för stor för honom så han hoppade av. Bägge sönerna är arbetslösa men nu verkar det som om att det kanske kommer att ordna sig. Dom har fått mera energi och framtidstro, för det har inte varit lätt för dom. Önskar av hela mitt hjärta att dom ska få jobb!!!!! Så om det finns någon som har jobb så hör av er.
Det finns ett bra webmagasin för cancersjuka www.clife.se som jag varmt rekommenderar.
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-18 00:21:47 i Allmänt,
Jag har varit dålig på att skriva i min blogg, men känner att en hel del har jag kvar att sätta på pränt, och kanske hjälpa någon annan.
Imorgon ska jag sätta mig i lugn och ro och berätta hur jag har, vad som är planerat, lite tankar osv.
Var rädda om er!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2010-01-05 18:34:53 i Allmänt,
Märkligt livet ändå är. Nu när jag ska se framåt med glädje, vara glad och lycklig över att jag har opererat bort min cancertumör och förmodligen inte har några cancerceller kvar i kroppen så har glädjen inte infunnit sig.
Men jag tror att livsglädjen återvänder när jag kan börja jobba igen. Önskar så att ledvärken och stelheten skulle försvinna för gott. Det tar ett par timmar och med hjälp av smärtstillande tabletter på morgonen innan jag kommer igång. Jag biter ihop och har gett mig fasiken på att det ska gå.
Börjar i februari att arbeta 25%, ska verkligen kämpa för att det ska fungera. Nu vill jag ha tillbaka mitt liv!
Imorgon åker jag till mina goa barnbarn och dotter och svärson. Det gör mig otroligt gott. Att se livet ur ett barns perspektiv ger nya härliga energier.
Nu är det kallt ute, Kicki och jag var till Ikea idag och när vi åkte hem så var bussen inställd, fick stå ute och vänta i 20 minuter, -17 grader, nu är det -22 grader.
Det blir inga löften inför det nya året då jag förra året fick se hur skört livet är och hur snabbt det kan förändra ens tillvaro.
Hoppas ni får en härlig avslutning på veckan!
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-12-31 12:57:53 i Allmänt,
Jag vill önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Ut med det gamla, in med det nya, nåja om det vore så enkelt. Men ska försöka. Har fortfarande en bit på min väg att gå för att bli frisk. Men räknar med att det nya året blir ett riktigt bra år.
Tack för att ni stöttat mig och läst mina inlägg. Det har hjälpt mig i min resa detta år.
Tack goa Tina för dina ord, ja jag är din vän och kommer så att vara.Tack för att du finns här. Du har gett mig mycket genom dina kommentarer.
Ett stort tack till KICKI som oavbrutet funnits vid min sida när jag behövt stöd.
Var rädda om er och tänk på att vi alla är unika!
Kramar om er
Anne Mari
Publicerad 2009-12-28 10:59:07 i Allmänt,
Då¨är julhelgen över. Niclas, Anton och jag åkte till Jennie och hennes familj i Hälsingland. Jennie fyllde 30 år på tisdan så det blev födelsedagsfirande först. Sen kom julafton och det var riktigt trevligt samt jobbigt. Molly och Wille fick många paket, blev nog lite för många. Molly som är 2 1/2 år och väldigt försigkommen sa efter att hon öppnat julklapparna; "Men nu får ju inte dom andra barnen några julklappar!"
Så liten som hon är så tänker hon på andra.
Efter lunchen på julafton så blev min svärson sjuk, vi trodde att det var något som han ätit som utlöste det. Så han låg på soffan i rummet hela julafton så han kunde vara delaktig men oj, så dålig han var. Det var både morfar, farmor, farfar med resp och faster och mostrar till Molly och Wille där så det var fullt hus.
På natten vid 3-tiden så ropar Jennie till mig från övervåningen att hon behöver hjälp. Jag går in i badrummet och där i duschhörnan sitter Molly och Wille och duschar! Dom hade kräkts ner sängarna, sig själva och Jennie. Jennie och jag tittade på varandra och brast ut i skratt, ja vad ska man göra. Återigen hade dom fått vinterkräksjukan i år, förra gången i februari och då var jag också där.
Vi bestämde oss för att se det från den komiska sidan. Så det blev ett barn var, som ena stunden sov och den andra stunden kräktes. Fram mot kvällen så blev dom piggare och började leka.
Jennie blev dålig på kvällen och killarna hade en liten släng av magsjukan. Själv klarade jag mig som jag gjorde förra gången också.
Vi åkte hem i förrgår och igår låg jag helt däckad pga ledvärk och stelhet, kunde knappt gå. Idag är det något bättre, kan ialla fall gå utan större problem. Men har haft ont i natt.
Så kan en julhelg se ut. Och det är trots allt med glädje som vi ser tillbaka på helgen!
Så även det jobbigaste kan man vända till något positivt
Var rädda om er
Kram
Anne Mari
Publicerad 2009-12-20 19:13:16 i Allmänt,
Livet består av glädje också med tanke på mitt förra inlägg.
Har en dörr att stänga om mig. En säng att sova i. Har mina underbara barn och barnbarn. Mina svärdöttrar och svärson. Mina släkt. Så jag är inte ensam och det är jag evinnerligt tacksam över. Finns inga pengar som kan ersätta det.
Så det finns mycket glädje också, fast ibland ser man det inte men det finns där.
Önskar er alla en riktigt God Jul!
Kramar
Anne Mari
Publicerad 2009-12-19 15:23:59 i Allmänt,
Idag känner jag mig ledsen och nedstämd. Det snöar ute, det är ljusare så jag borde känna mig gladare.
Förstår inte hur killarna och jag har klarat av året som gått, både mentalt och ekonomiskt. Det är tufft som sjutton, som tur är fick jag hjälp når killarna tog studenten, både med kläder och maten. Samt Kicki fanns där som vanligt och styrde upp maten. Och Jennie min dotter var ju också här och hjälpte till, hon kom ju ner en helg och städade åt mig. Jag var ju riktigt dålig när jag fick min cytostatikabehandling, har ju förstått det nu att alla inte har det så jobbigt. Jag trodde att alla blev helt utslagna men så visade det sig inte vara.
Men, men ska det vara jobbigt så ska det tydligen vara det inom alla områden. Vet att jag kanske låter bitter men de tre sista åren har varit tuffa. Så fort jag kommit igång med ekonomin så har det hänt något som gjort att jag haft svårt att klara av den. Förra året skadade jag mig i axeln men jag jobbade ändå fram tills operationen och sen snabbt som sjutton tillbaka till jobbet. Kände ju knölen redan förra hösten men ville inte ta till mig det, hade inte råd att vara sjuk och ville absolut inte vara borta från jobbet när jag äntligen kommit på fötter med ekonomin.
Men det gick ju inte att värja sig så i januari i år brakade allt igen. Känns som om det är någon som sätter krokben för mig. En kommentar som gjorde mig väldigt ledsen var när en nära släkting till mig säger att, "du har väl inte dragit på dig skulder?". Blev så otroligt ledsen, vi är tre stycken som klarar oss på min sjukpenning och jag ligger precis på existensnivå för en person. Men vi kämpar. Killarna letar jobb så om det är någon i Stockholmstrakten som har lediga jobb så hör av er. Världens goaste killar, man kan inte säga att dom är bortskämda. De kämpar på. Det har inte varit lätt för dom heller.
Som tur är så har jag haft personer runtomkring mig som stöttat mig, det är tungt att vara ensam och ta ansvaret för familjen. Pappan har ju valt att de ska sköta sig själva då de är vuxna. Och det är också ett tungt ok för killarna att bära.
Jag har en önskan och det är att jag slipper vara med om ett sånt här år en gång till.
Var rädda om er och tänk på att livet är nu, inte igår och inte imorgon.
Kram
Anne Mari
